Ja, pang sa det! Det svartnade för ögonen. Jag kände hur handen förvandlades till en pulserande kroppsdel utan funktion. Det isade längs hela ryggen ända ner till tårna och allt jag fick ur mej var en samling av ord utan början eller slut.
Men vad hände?
Jo, jag skulle ta fast en tacka, ett riktigt rat som skulle till slakt. En gammal skråtta på 60-70kg, ingen liten madame med andra ord. Jag skulle plocka ut en bland typ 20 – 30. Att dra dem alla genom mitt system av grindar och gångar, öppna och stänga här och där, skruvar och dörrar tyckte jag skulle ta för länge, jag har plockat ut enstaka får ur flocken förr, inget problem, en 3 minuters grej om de är lite knepiga. En halvminuts grej om det är en tamare.
Vi stod och tittade på varann, lite som i en western-duell. Jag tog ett steg till höger, hon tog två till vänster, rusade till, trodde hon skulle hinna förbi mej, men jag var lika snabb och visste att hon skulle reagera så, så jag hejdade henne. Hon tvänitade, svängde runt som på en 5-centare och sprang bort till andra änden av kätten tillbaka… För mej själv mumlade jag, ”jaha det är riktigt en sån…”
Att hoppa/flyga på henne och bli släpad runt kätten något varv var jag inte alls intresserad av, därför försökte jag lirka och få henne att komma mot mej i ett passligt läge, med lagom hög fart för att jag skulle få fast henne genom att få armen runt nacken/halsen och få henne på tvärnit på det sättet. Att ta fast fåren i ullen när de skall till slakt, eller annars också förstods, är inget bra.
Nya försök, och i ett läge så kom hon emot mej, lite inne bland andra får som hejdade hennes turbofart. Jag kände att nu, var läget hyggligt. Hon kunde inte gasa på, inte svänga runt till vänster för där var väggen och på högersida om henne stod en tam tacka och förstod inte riktigt alls vad som pågick. Jag tog chansen, men mitt i allt när jag sträckte min arm runt henne, vet jag inte riktigt vad som hände… Jag hade henne fast, med armarna om henne, men 17 vad det brände i min hand, och i följande sekund kände jag hur smärtan tilltog… ”Tummen mår nog inte bra nu” sa jag lite för mej själv.
Jag spände fast henne mellan mina knän och i en sekund for tanken genom huvudet, att, ”släpp henne, din hand har fått något fel, du orkar inte få ut henne genom grinden”. Men till lika kände och visste jag, att, släpper jag henne nu, kan jag se i stjärnorna att komma i hennes närhet igen. Jag drog henne med mej mellan knäna, fick upp grinden ut ur kätten och in i en liten kätte. Jag tittade lite på tummen, den gjorde ont så tårarna kom som vatten ur en vattenkanna. Jag sprang in till mitt lilla kontor, där har jag första hjälp, eller som pappa brukar kalla mitt medicinskåp, ”skärgårdsapoteket”. Jag hittade snabbt kylande gel, smajskade på utav det och kollade att fingret rörde sej, jo, det fungerade. Jag surrade fast grinden med ett balgarn till kätten där madame turbo stod och blängde på mej med försmedliga ögon, innan jag gick ner, henne ville jag inte riskera att hon kom lös i fårhuset.
Huvudet dunkade, handen dunkade och på vägen hem ner från fårhuset började jag må riktigt illa som det gjorde ont. Väl inne tvättade jag händerna och smetade på mer kylgel, drack en halv liter vatten, ringde Mats och pappa och förklarade vad som hänt och att jag kommer att bli i smeten med en del jobb som står på ”to do-listan”. Ringde också hälsostationen och fick svar på frågorna i min frågesport angående brutna fingrar, hurdana dom är, och sprickor i fingrar och hurdana dom är. Rådet jag fick var is, och höra av mej om det blir värre tills följande dag. Och så gjorde jag, jag lade mej med bandagering och en påse ärter, majs och paprika blandning på tummen och såg på ”mamma mia”. Kände att det kunde vara en lagom invecklad film när humöret sjunkit lägre än lågt.
Mitt på dagen. Va fånigt! Tänkte jag där jag låg, men till lika mådde jag så dåligt att jag visste att det inte skulle bli bättre om jag steg upp. När filmen var slut steg jag upp. Illamåendet hade lagt sej, så jag drog på mej utekläder, en socka på den välpaketerade handen, och gick ut för att fortsätta där jag var, men jag kom inte längre än till fårhusgrinden så ringde pappa, det var som att larmet gått, ” Är du på benen? Lastaren kommer idag! Dom starta från Raumo nu! Hämtar du ner valle till mjölkaruddan? Siknäten skall dras och det kommer folk och skall syna en av ”grändbyggnaderna” på kirjais nu!”
Jahaja, se guda då!
Bara att skena vidare… 🙂
