Att harva ackumulatorer

Nä, det är ingen bra idé att köra över ackumulatorn med tallriksharven – enda ursäkten är att det var mörkt. Det var alltså fotsteget som lossnade på stora Zetorn och ackumulatorlådan är fäst vid det. Så allt hamnade under bakhjulet och sedan under tallriksharven. Därefter hade jag en före detta ackumulator och en bucklig plåtlåda. Men eftersom en diesel inte behöver ström – annat än att starta – så gick det bra att köra hem.

Fotsteget satt fast med fyra stabila bultar men hade inget stöd så det vickade till varje gång man steg på det och till sist tröttnade metallen och brast. Bultarna höll nog men ramen under hytten gick sönder. Det var ju en korkad konstruktion som helt enkelt måste gå sönder. Då jag får höstbearbetningen klar så skall det svetsas fast stöd så att fotsteget inte kan röra sej.

Då jag berättade om olyckan så frågade dottern (svagt försmädligt) om jag inte märkt att fotsteget vinglade ? Jovisst, men som vanligt så tänkte jag att jag fixar det senare …

Ny acku hade jag hemma så det gick att reparera. Att banka tillbaka plåtlådan för ackun i sin gamla form var emellertid omöjligt. En skrynklig plåt får man aldrig rak igen. Men jag lyckades slå ut den så mycket att ackun ryms i lådan.

Annars så har det gått bra att köra med tallriksharven efter frosten. Nu börjar det emellertid bli så varmt att leran blir kladdig igen. Men jämför man med andra höstar så hålls harven riktigt ren. Jag har inte behövt laga ren den en enda gång i år än. Vissa höstar så klibbar leran fast så att man måste hacka lera efter ett par varv. Och lera blandad med halm kan bli stenhård.

Det värsta jag varit med om med tallriksharven var i alla fall då jag körde ett torrt augusti. Jag kom inte ens ett varv innan halmen lindats runt axlarna så att de inte alls rörde sej. Då är våta höstar bättre och tydligen bäst med litet frost (men inte för mycket).

Jag tror inte riktigt på direktsådd efter höstens regn. Det finns stora spår i leran och då den torkar på våren så kan det vara svårt att så. Med tallriksharven så jämnar man ut spåren och myllar dessutom ned halmen så den börjar förmultna. Det är inte så roligt på våren med stora mängder torr halm. Den torra halmen börjar nämligen släpas med såbillarna.

Det har varit lätt att köra med tallriksharven i år – lustigt nog. Nu har jag nästan alla ”leidärlaand” (leråkrar) körda och mulljordarna är lättare att bearbeta även om det fryser på litet. Men tiodygnsprognosen lovar ganska varmt väder. Även om dagarna är korta så hinner man bra köra 5-7 hektar per dag utan att ha bråttom. Det beror litet på åkerns form. Om man måste backa och vända ofta så blir det långsammare.

 

 

Skördestatistik.

Hörde på radionyheterna under dagens plöjning att Jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral konstaterat att årets potatisskörd blev 40% mindre än i fjol. Hur blev det nu så här? För trots att fjolårets skörd var riklig så är nog dagens konstaterande långt ifrån det som lovades i prognosen som samma myndighet ”publicerade” på sensommaren. Då utlovades normal skörd trots att ett av huvudproduktionsområdena drabbats av stora regn och översvämningar. Den prognosen retade en del odlare till den milda grad att statistikcentralen fick ett och annat klagomål. Några dagar senare kom således en ny prognos där skördeutsikterna skrivits ner men skadan var redan skedd, potatispriserna hann gå ner. Att odlarna och handlarna spekulerar och gör prognoser för att förutse marknadsläget må väl vara sin sak men att en statlig myndighet på detta vis blandar sig i prisbildningen på marknaden tycker jag är förkastligt. Vill dom sätta ner tid och resurser på dylika prognoser så borde dom förstå att hålla dem för sig själva eller åtminstone inte ge ut dom till andra än uppgiftslämnarna.

I övrigt så är nog prognoser vad gäller produktion av lantbruksprodukter mer eller mindre omöjlig att göra innan skörden är bärgad eller i alla fall lika svårt som att förutspå utvecklingen på aktiebörsen. Det är ju så många osäkra och opåverkbara faktorer att ta i beaktande. Och för den enskilda odlaren är det nog bäst att mäta ut skördeutfallet först när likviden trillar in på kontot.

Oskördad spannmål

Den spannmål som ännu står oskördad är sannolikt inte användbar som livsmedel eller foder på grund av mögel. Om tröskning skulle råka gå att genomföra kunde ett alternativt användningsändamål vara att bränna spannmålen i biobränsleanläggningar. Kanske kunde det inbringa så pass att det betalar bärgningen? Plöjning av oskördade spannmålsfält är som bekant inte riktigt lätt.

Livsåskådning i plöjningen

Nyss inkommen från målgång i höstplöjningen kan jag bara konstatera fakta. Profetian besannades igen. Grundstenen i min livsåskådning är nämligen att allt jämnar ut sig på sikt. En motgång går alltid hand i hand med en framgång, eller  tvärtom. För mig gick ju tröskningen jättebra i år. Det var nästan så samvetet mådde illa när man såg hur stora problem andra hade och här i huset gick allt smärtfritt. Allt kom bort av jorden, maskinerna höll och kvaliteten blev bra. Visst var det lite irriterande med regn varannan dag och skörd varannnan, men det gick duga.

Sedan kom då kapitlet plöjning i vilket absolut ingenting gick som det skulle. Som tidigare noterats är jag tvungen att höstplöja om jag tänker ha nåt att lägga i silona nästa år. Att försöka vårplöja är som att be om missväxt, man kan lika gärna ligga på soffan hela maj månad. Detta beror alltså på leran som torkar för snabbt på våren och blir stenhård och helt ogästvänlig för fröna.

Alltså efter skörd och tröskrengöring – plöjning.

Första bekymret var ju avsaknad av en hel plogskiva – se tidgare inlägg

Ett normalt år plöjer jag 1 ha per timme, alltså skall hela karusellen vara över på 35 arbetstimmar, eller ca 10 dagar med 3,5 timmar aktiv tid. Redan innan första skäret var svängt vädrade jag problem. Jorden var våt och kladdig, det kanske kunde bli problem med bärigheten här och var. Första åkerna var så kladdig att Kvaernelandens bärhjul oftast ville ha hjälp med att svänga vilket i praktiken betydde att vid varje svängning höger/vänster var jag tvungen att svänga plogen fram och tillbaks två gånger istället för en. Inte världens största bekymmer men irritation.

På skifte tre började Valtran tappa kraft och jag diagnosticerade snabbt problemet till luft i bränslet, men varifrån den kom var en annan femma. Efter en hel del expreimenterande kom jag på att om man dränerar förfiltret kan man köra igen en halv timme innan filtret bör dräneras igen. Detta gav ju upphov till en massa hoppande ut och in ur hytten och naturligtvis gick jag själv sönder i ett av dessa hopp. Sedan blev det soffsittande med sjuk fot i två dagar medan det var bra plogväder.

När foten var tillräckligt bra för att komma vidare på började det häva ner snö. Snö är alltid en irritation men nu lurade ett planerat hysteriskt utbrott runt hörnet. Samma dag brast en plogspets ungefär samtidigt som Valtra återigen stannade i bränslenöd. Denna lördag för två veckor sedan plöjde jag 15 minuter, luftade bränslesystemet i 5 minuter alltmedan snön ökade i mängd. Så höll jag på den dagen.

På lördagen förra veckan var körtiden mellan luftningarna 5 minuter och jag insåg att såhär kan man inte hålla på. Efter kontakt med Valtra-sakkunskapen i Pörtom anandes felet till stockning i röret mellan tank och förfilter. Inga större problem alltså, bara att öppna banjoskruven bakom förfiltret och blåsa rent. Jo, jag sa BAKOM förfiltret, dvs en plats där inget mänskligt verktyg tidigare satt sin fot. Valtra är ganska enkel till sin konstruktion, men ogästvänlig. Vid varje skruv sitter något rör eller nån slang JUST där man vill sätta verktyget. Alltså blev operationen större än jag menat. Allt revs mellan handpump och tank och blåstes rent. Proceduren tog en timme och att kladda med brännolja i minusgrader vet varje mekaniker hur kul det är. En dusch brännolja över mig själv ingick också i programmet. Mot lunchtid hade jag allt ihopmonterat och Valtran startade och gick problemfritt restan av dagen.

Söndag morgon. Valtra vägrar starta, den behövde luftas och själv började jag känna mig i behov av ett lugnande samtal med någon själavårdare. Jag hade alltså inte åstadkommit en reparation utan bara en felförflyttning. Nåja, bättre så, nu gick det i alla fall att köra hur länge som helst, luftningen behövde bara ske på morgnarna.

Nu sista plogveckan har Valtra jobbat på utan mig. En behjälplig kollega förbarmade sig över mig och erbjöd chaufförstjänster, något som jag tackade och tog emot med glädje. Att han sedan plöjde bättre än mig, det var bara en bonus.

Nu gissar jag lite förstrött att det kommer att vara så många minusgrader resten av vintern så att jag inte får utrustningen tvättad. Men det skulle bara var rätt åt mig – så bra som tröskningen gick.

XB hisp 30V eller K ok 40B?

Det snurrar runt som i en snöstorm i mitt huvud. Slakttider är i full spinn och att hålla reda på alla siffror, gör att det börjat spinna runt.

519 vems va det nusen, måste kolla boken… hmm… jahaja, det är hennes lamm, men då hon bara sprättar så hjälps det inte… hon väger int mycket, 32kg,, aj aj. hur ska jag göra nu då,, hon får ett Xb Hisp 32 S! på sin rad, så får jag se hur det ser ut i slutänden…

Nästa

601. Boken boken… va det inte hon som jag lirka med när hon sku i båten… JO! NEJ! Bort, bara bort, bort BORT! Och det fort. Hujeda så jag va arg den dagen. Va har hon för gener egentligen då… Jaha, hon är lamm till dendär skrållan,, då är det garanterat ett XB! HISP 35V.

Nästa

518 och va är du för en tålla, snäll verkar att vara… boken. .. Nämen trolle, hur tåukå är int matte, tållevännen är det du Hagasessa-liten. Du sku nog inte riktigt platsa bland de stora flickorna, men då du är Effis flicka vet jag att du tar dej, vilket bete var du på, måste kolla upp de andra därifrån… Hur många var dom där egentligen? Skulle kanske ha flyttat dom en vända, nåja, de for nu det. Nämen där har ju fyran varit med sina också, och dom hade ju växt till sej… Hmm, va felas dej nusendå, var va du när det var maskmedelsutdelning? Fast nog va ju alla med… nåja, K snäll 28B. Måste fundera vidare på det där.

Nästa

522. Det måste vara Duas lamm det här! Yess, siddubarra. Lite känner jag ingen er ändå. Men var är din vikt då? Varför har jag inte skrivit upp den? födelse vikten va 3,4 men se det har jag ingen glädje av just nu… Äsch då. Vilket bete va du på då? Nej, nu, varför har jag inte skrivit upp var du va på bete? Äsch, igen. Ska jag måsta gå in och se på datorn var du va? … Nej, se det får nog va det, men jag ska nog kolla upp det för du har växt fint. Snäll är du dessutom, bara du sku lära dej varva ner lite… k ok ?V.

Nästa …

Lite i dom banorna går mina tankar och funderingar lamm för lamm, vilken skall bort och vilken skall jag spara för ett år till för att se vilka jag skall spara till tackor. Det går inte fort, och turerna kring fårhuset många. Jag går och går och går… Att ha stegmätare på sej en sådan dag skulle vara ganska intressant 🙂 Men till slut har jag gått igenom dem alla och på papper flitigt antecknat bokstavskombinationer för att ”enkelt” kunna bena ur dem. Skulle allt hänga på vikten skulle det vara enklare, då skulle jag bara behöva skriva upp vikten och utgående från det kunna se vart de ska. Men, om jag har ett tamt lamm på 45kg och ett lika tamt på 30kg, så är det klart att vikten avgör. Har jag möjligt, sparar jag dem båda så jag får se hur de utvecklas och uppför sej i framtiden.

Lervälling

Visst har man varit med om leriga höstar. Hindersby är ju känt för sin lera som säkert är lerigare än på annat håll. Då istäcket smälte efter istiden så hamnade sanden och annat material på annat håll och här lades all leran – och så stora stenar. Men nu slår lervällingen nya rekord. Utanför vår port.

Bilden berättar inte hela historien. Det ser någorlunda bra ut men är i själva verket 5-10 cm genomblöt lervälling. Den blev riktigt smaskig då grävarna körde bort det material som de grävt upp från kabeldiket i vägen (lera alltså). Och det regnade ordentligt hela den dagen så blandningen blev värre än nånting vi sett tidigare. Då den bättre hälften kom hem måste jag föra ut gummistövlar åt henne för att hon skulle kunna komma in.

Men vi klagar inte. Det är så bra att få bort elstolparna att en halv meter till av lervällingen inte skulle störa ens. Och snart försvinner A-stolpen på bilden också.  Den nya matningskabeln är redan nedgrävd till ladugården där huvudcentralen finns.  Men postiljonen kommer inte att vara glad i morgon …

Tur att vi inte hann förnya granhäcken bredvid porten. Då A-stolpen skall tas bort så blir det säkert ganska eländigt och troligen stryker postlådorna med också. Så det blir att göra om både portar och häckar och postlådor. Och det är ju bra.

Det gick fint att köra med tallriksharven efter frostnätterna men då regnet kom på fredagen så var det slut. Då satte jag plåtar på gripen och började rensa diken i stället. Att kröka plåtarna (6 mm) var inte så lätt. Jag har länge tittat på hydrauliska pressar men det har inte blivit av att skaffa en sådan än. Nå, det går ju också med att lägga plåten över två stockar och köra den stora Zetorn över den. Vackert blev det inte men krokigt.

Man tycker ju att leran borde vara som smör efter allt regnande men icke … Ytan är nog nästan flytande men tio cm djupare är det ganska hårt. Det här är ju inte någon grävskopa men man får bort gräs och torvor från diket i alla fall.

Nu hade jag väntat torrare väder för nästa vecka men de eländiga vädergubbarna har börjat hota med 20 mm snöslask till tisdagen. Tröskan borde göras ren men det är inte lätt i det här vädret. Och jag vill absolut inte köra in den i ladan förrän den är ordentligt rengjord. Då drar den till sej en massa gnagare och jag har varit tvungen ett år att byta en massa kablar som var avgnagda bakom hytten. Det här året börjar komma upp på Top Ten-listan över år med eländigt väder. År 1962 var här översvämning i skördetiden så vi inte kom ned till byn med traktor ens men det slutade regna nån gång åtminstone. Det här året börjar det regna på nytt så fort det verkar torka upp något litet.

 

 

Alla in

Så var då betessäsongen slut för i år. Idag tog vi in de sista djuren, så nu har vi igen fullt hus. En del av ungdjuren, så väl icke seminerade som dräktiga kvigor, fick åka till vår granne. Han slutade under sommaren med mjölkkor och föder nu upp en del av våra djur.

Kalvarna flyttar dit efter att de blivit avvanda från mjölken, kommer hem för att semineras och en del åker sen ännu tillbaka för att vara där en stor del av dräktigheten. Vi har ju nog tidigare också haft en del kvigor och födas upp på en annan gård, men i.o.m. att möjligheten att få dem placerade närmare kom, så föder vi upp alla här på Heisala.

Det är nog konstigt det där med betesgången. Det är alltid så otroligt skönt att få ut djuren på våren och få det lite ”luftigare” in i ladugården. Men likväl är det så otroligt lättande att på hösten få in dom alla igen. 🙂