Ibland undrar man om allt står rätt till på vår planet.

Jag har en viss förkärlek för att handla saker jag kan ha i bruk länge. Inte så att det går till någon ytterlighet men jag ogillar att byta bil ofta, och samma sak gäller jordbruksmaskiner. Nu på senare tid har jag också kommit underfund med att den egenheten per automatik blir en miljögärning och vackert så, en bonus.

Nu finns det dock en faktor i leken som gör att denna hobby blir svårare och svårare att utöva. Farsoten heter reservdelar. För några år sedan läste jag en ledare i Koneviesti som handlade om att den allt stridare strömmen av nya modeller gör att reservdelslogistiken kommer att krackelera totalt på sikt, och jag tror vi är närmare ett reservdelsarmageddon än vi kan ana. Nuförtiden räcker det ju inte med årsmodell eller typ utan man borde ha tillverkningsnummer på maskinen i högsta hugg innan man ofredar reservdelshandlaren, och ibland, som i detta fall räcker inte ens det.

2002 bytte jag plog. Jag visste att plogen jag köper kommer att bo hos mig länge så jag ville dels ha en bra plog, dels en som det inte skulle bli problem med delar till. En plog behöver ju sällan något annat än slitdelar så jag vädrade inget problem där inte. Valet föll på en Kvaerneland växelplog.

I fjol höstas backade plogföraren (jag) in i en elstolpe och knäckte en plogskiva. Plogskivan är slitdel och skall inte utgöra några problem att få tag i. Kollade med Agri-Market där jag köpt plogen, men där blev det back eftersom Kvaerneland gått över till Agritek för något år sen. Piratskivor hade nog Agri-Market, men inga till en plog med ställbar tiltbredd som min är. Inte fanns det heller piratskivor varken hos IKH eller Grene som annars menar att dom har allt i plogskiveväg. Agritek kunde nog beställa från Norge men jag hade plöjt klart innan den hade kommit fram så jag haltade vidare med min för tillfället invalidiserade plog.

Sen hade jag  ju ett år på mig, vilket i sådana här sammanhang ofta kan var för lite.

Strax innan jag skulle börja plöja i år kom jag på att det kunde vara en bra ide att handla ny skiva. Inga omsvep denna gång, jag attackerade det som jag trodde var generalagenten för Kvaerneland, men så var icke längre fallet. Nu har agenturen tydligen vandrat vidare till Kesko.  Lokala Agritekdealern hade nog ännu tillgång till reservdelslagret så det skulle nog gå bra. Inga större problem alltså. Eller jo, det räckte inte riktigt med plogmodell och tillverkningnummer, man borde också veta vad det var för bomtyp, vilket jag då inte vet. Hur som helst hittade vi rätt skiva och beställde den (nuförtiden beställer man till min stora irritation alla reservdelar, över disk kan man på sin höjd få ett tändstift). Plogskivan tog lite tid på sig att åka fraktbåt från Norge men kom i alla fall fram efter ett par veckor.

Passade gjorde den däremot inte.

Sen stod vi då där, den tjänstvillige reservdelshandlaren och jag. Vi hade alltså en plogskiva där instansad serienummer stämde perfekt med nummern i reservdelskatalogen, däremot såg den annorlunda ut än den borde.

Så jag plöjer vidare med min 7½ skäriga plog. Kanske det kommer en lösning framöver, men då kommer jag att beställa skivor så jag har till död-dagar i lager för såhär kan man ju inte hålla på. Som jag har skrivit tidigare så är man tvungen att hålla sig med eget reservdelslager nuförtiden.

Tyvärr lär det hända igen, kanske med såmaskinen eller traktorn nästa gång. Försök sen göra en miljögärning och köra länge med en maskin. DET GÅR JU INTE!

PS Ingen skugga skall falla över lokala Agritek-reservdelskillen. Han beställde ju helt rätt del och att den rätta delen var fel kan ju inte vara hans fel. Tror knappast heller att något blir bättre när Kesko skall börja sköta detta. För som en Keskoreservdelshandlare sa en gång: ”Kesko är fullt kapabla att leverera trädgårdsmöbler när man beställt ett motorblock”

…..för vattnet skall det vara. Som jag noterade i katastrofinlägget så förorsakas nog en hel del översvämningar också av igenväxta utfall, bäckar och åar. Inför höstplöjningen tog jag mig lite tid till att försöka ta hand om en del av det underhåll som åligger mig. Tack vare anskaffningen av en slyröjare i somras kunde en stor del av underhållet klaras av på några timmar. Tidigare har jag nog också försökt hålla undan buskarna men det har inte varit riktigt lätt att med röjsågen röra sig på sluttningarna, fotlederna tog så pass stryk att det kunde gå flera dagar innan man kunde gå igen efter ett arbetspass i diket. En höst när det frös till innan dikena fylldes med snö passade jag på att fälla buskarna från isen och föste ihop riset med fötterna anefter tills jag fick lämpliga knippen att lyfta bort med skogskran. Det gick bra tills jag kom till en plats där det var lite mera strömt, med hörselskydden på hörde jag inte isens knakande utan plötsligt stod jag med vatten till naveln i närmare -20 graders kyla 🙁 Att med skogskran riva upp buskarna med rot och allt har jag också provat men tycker att det skadar slänten för mycket och så får ju nya frön lätt fotfäste där jorden blottläggs. Så nu försöker jag på detta vis……