Hej igen kärla läsare, det var en stund sen. Så här ser det ut när vi plogar vid skolan. För tillfället är vi precis bredvid motorvägen så kör ni förbi där och ser en grön John Deere traktor så är det jag och Michaela som är ute och slirar. För torrt är det inte, som ni säkert vet. Men i med fyrhjulsdriften och gasen på så går det nog ganska bra! Skämt och sido, det gäller nog att veta lite vad man sysslar med så man inte förstör jorden. Som tur är regnar det inte för tillfället. Nu ska vi slira vidare! Ha de gött 🙂
Katastrof!
Media är nu fullt med reportage och bilder från översvämningarna här i Österbotten och katastrofen är ett faktum för många som fått åkrar, hus och hem under vattenmassorna. Själv har jag klarat mig ganska bra även om det inte var långt ifrån att också våra grönsaksfält översvämmats, en 10-20 cm:s marginal var allt som fattades. Däremot har min bästa vän och kollega råkat illa ut då hälften av morotsarealen nu ligger under vatten, utsikterna för att morötterna skall gå att skörda är nog tyvärr små även om vattnet nu snabbt skulle dra sig tillbaka. Det tar tid för åkrarna att torka så att de kan skördas med maskiner och nu torkar jorden väldigt långsamt då det är så pass sent. Jag är nog illa rädd att vintern hinner före 🙁
Kollegan meddelade att i lager finns skörd för några veckors försäljning så fås inte mera skördat blir det att spänna till svångremmen tills nästa säsong. Detsamma blir det antagligen för hans packeripersonal också då han omöjligen kan hålla dem i arbete om inget finns att tvätta och paketera.
Fem före i den egna odlingen.
Som jag nämnde så klarade jag mig bättre, inga direkta skador men åkrarna är nu för mjuka för att det skall gå att skörda maskinellt så det blir nog att inleda veckan i samma anda som vi avslutade förra veckan, med handarbete………
Inga exceptionella regnmängder.
Några rekordstora regnmängder är det ändå inte som fallit, här rör det sig om 70-80 mm under de senaste 4 dagarna. Jag har nog upplevt flera regn på över 100 mm under en veckas tid tidigare. Så varför blev det nu så här denhär gången? Största orsaken är nog årstiden och det faktum att marken var ganska vattenmättad från tidigare efter en lång period med låg avdunstning. Jag gjorde en hastig granskning av de lokala vattendragen på lördagen och kunde konstatera att en hel del vägtrummor nog är underdimensionerade trots att de inte är alltför gamla. Undrar om det är en beräkningsmiss bland planerarna eller en medveten kalkylerad risk för att hålla kostnaderna nere vid förnyandet av vägtrummorna?
En annan sak som också bromsar upp vattenmassorna är de buskar och träd som tillåts växa på slänterna. Erkänner att jag nog själv också är medskyldig därvidlag men har beslutat att det skall bli ändring på den saken framöver. Vissa slänter som jag haft möjlighet att åtgärda i sommar har jag redan fixat till efter att jag skaffade slyröjaren.
Buskagen på slänterna har nog blivit betydligt vanligare sen skyddsremsorna infördes i samband med EG-anslutningen. Minns att jag vid ett besök till Holland i slutet av 90-talet förundrades över att dylika skyddsremsor inte fanns längs de holländska kanalerna utan allt plöjdes som gick att plöja. På förfrågan fick jag till svar att odlarna bötfälls vid kanalsyn om inte växtligheten tuktas. En australiensisk jordbrukare som besökte oss i augusti förundrades över den frodiga växtligheten på dikesrenarna härstädes. Då jag förklarade att vi har si och så många meter breda skyddszoner beroende på vilka bekämpningsmedel vi använder började han räkna upp vilka medel som dom kunde använda för bekämpning av ogräs på dikesslänterna. Så olika vi kan se på miljöfrågorna här i världen………
Golf?
Någon som golfar? Helt tydligt att någon golfat nära mina åkrar…
Jag gjorde ett fynd här om dagen när jag rensade och städade ut skit från fårhuset. Jag använde Jonte och ”krabben”. I ett skede skulle jag gå ut och söka handgrepen för att få bort de sista lilla som blivit lämnat lite här och där, när jag kom på returen mot traktorn fick jag i ögonvrån syn på någonting gult, jag såg lite närmare och kunde konstatera att det var en gul golfboll.
Av allt man kan hitta hos fåren, så, en golfboll! Vilken resa den haft, bli slagen, landat i gräset, klarat slåtterkrossen… eller, egentligen kanske det är så att jag har klarat att den klarat slåtterkrossen, för tänk om en golfboll skulle få svung av slåttern? Skulle den gå sönder eller komma som en projektil? Sedan har den blivit balad och utfodrad åt fåren, men blivit ratad och sedan ramlat ner och blivit påtrampad ner i halmen och så legat där X antal månader tills jag kommer med stora krabben och råkar köra in spjuten och lyfta bort skiten, just så att bollen syns.
Att jag inte har sett den tidigare… Nåja, glad är jag att inget får försökt äta den så att de skulle ha fått den i halsen, eller att den skulle ha blivit i magen.
Golfbollar i fodret har jag inte hört om förut, däremot aluminiumburkar! Dessa otyg! Eller ja, det är ju inte burkens fel att den hamnar ute på en åker och att den blir sönderslagen av slåttermaskin, balad och sen utfodrad. Men, den ko eller får som äter krossad aluminiumburk, kan säga tack och gonatt till det som varit. De vassa kanterna river sönder både ett och annat när det kommer på insidan, och det enda som finns att göra i sådana fall är att försöka förkorta djurets lidande så mycket som möjligt.
Sådana historier är inget jättevanligt, men det händer! Och att det händer en gång är redan det en gång för mycket.
Det finns en poäng här, om det är någon som inte har insett den så kommer den här: Ge blanka 19 i att kasta och hiva omkring saker som inte hör naturen till!!!
Om inte på ett sätt så på ett annat……..
……fortsätter skörden. Behöver väl knappast meddela att det inte riktigt går som planerat just nu men det vill sig inte riktigt med skördandet. Men för att se positivt på saken så är det ju en tröst med brett sortiment….. går det inte att skörda det som växer under jorden så är det lite lättare att få in lite av det som växer ovan jord, speciellt om man gör det för hand. Lite harmar det att sådana grödor som man försökt mekanisera också verkar att bli ett handarbete, handarbete har jag ju tillräckligt av från förut så jag hade sett fram emot att få skörda lite från traktorsitsen också.
Till de grödor som jag försökt mekanisera hör löken. Löken växte länge i år då sommaren varit sval men den sena lossningen efter att blasten lagt sig efter stormen lyckades riktigt bra men sen blev det lite väl fuktigt för att den skulle torka så pass att den kunde ”rulla” igenom potatiströskan. I början av förra veckan blåste det upp så jag beslöt vända löken och den torkade så pass att den borde ha gått att skörda. Tyvärr blev det att tröska lite havre efter vändningen och under tiden började det regna, hoppades att det inte skulle regna så mycket att det skulle försvåra lökskörden. Försökte faktiskt köra upp lite, bra gick det inte men största problemet var nog att löken blev så smutsig. Hoppades på en ny torr dag men någon dylik verkar det nu inte bli. Nu har löken legat så pass länge ute på åkern att jag befarar att den skall börja fara illa, så ska den tas tillvara är det bäst att börja på om det sen så skall ske för hand.
…. eller på ett tredje…
Igår eftermiddag blev det till och med för vått för handskörd av löken, men stor efterfrågan på inhemsk broccoli sände oss ut på broccoliskörd då vi ännu har ett par sena planteringar av broccoli kvar.
…….. fortsätter skörden.
I dag stod skörd av stjälkselleri och kål i tur då regnet ytterligare förvärrades och det nog inte ser ut att bli någon morotsupptagning de närmaste dagarna. Stjälksellerin skördades till stor del under tiden som jag lämpligt fick orsak att lämna den blöta åkern för att sätta mig i den torra och varma YLE studion tillsammans med Agneta och Jacke för att ventilera ett och annat aktuellt i fredagsklubben. På eftermiddagen fanns inga godtagbara undanflykter så det blev att ta på regnkläderna igen och hjälpa till med kålskörden.
Och regnet det bara öser ned …
Då tröskan gick sönder så hade jag ännu kring 12 hektar vete otröskat. Det var ingen brådska för det började regna på natten. Följande vecka gick till att skruva på tröskan. Det var bara två bultar som brustit men skakarbordets ram måste ut ur tröskan. Och det var roligt. Man måste krypa in i tröskan bakifrån och ligga med huvudet neråt och skruva – rent bokstavligt på sluttande planet. Ännu roligare var de främre fästena som man bara kom åt nerifrån så jag låg under tröskan med armarna rakt uppåt. Ute var det mycket litet damm men under tröskan var det torrt och bra och dammet rann ner i öron och ögon och in i ärmarna.
Jag fick en dammtät blus till födelsedagen i fjol av min bättre hälft. Men den är för tät för den här sortens arbeten. Man blir svettig och eländig och frågan är om medicinen är värre än sjukdomen. Då man skyfflar säd i torken går den nog bra. Med andningsskydd och skyddglasögon börjar det bli så tätt att bara en rymddräkt är tätare. Och så får man sej ett svettbad som i en bättre bastu och det är bara att duscha efteråt …
Tröskan var lagad på lördag och det var bara att vänta på bättre väder. Det småduggade nästan varje dag så först i går på eftermiddagen började det gå an. Jag körde nog en bit som blev kvar på tisdagen men tröskan stoppade efter första varvet eftersom allting var blött och segt. Det blev att spänna alla remmar så mycket man orkade förrän säden hamnade där den skulle, dvs. i tanken. Men nog körde jag på helspänn för det var inte roligt att riva bort den halm som var hårt pressad ovanför hacken. Larmbrytaren hade nämligen lagt av och jag märkte ingenting förrän hackremmen började ryka och nästan brinna.
De senaste åren har det varit relativt bra tröskanväder så man hade nästan glömt bort hur det var att tröska våt och seg liggsäd. Nå, nu fick man lära det sej på nytt riktigt kvickt. Bordet skall hela tiden släppas ned och lyftas upp (så det inte börjar åka mull framför). Man skall kolla att skruven i tanken tvinnar och att hacken fungerar. Så det är att vända sej om hela tiden – tillika som man spänt lyssnar utifall det börjar höras underliga ljud. Och snusar efter lukten av brända remmar.
Väntan på bättre väder blev inte så nervös. En optisk fiberkabel i vårt datanät blev nämligen avplöjd så jag hade sysselsättning tillräckligt. Den ena skarven gick att svetsa i paketbilen men den andra var besvärligare. Det stod vatten på åkern så jag vågade inte köra dit med traktorn och hönsburen (som jag har på pallgafflarna och använder för fibersvetsning). Så jag fick ta till det gamla indiantältet och bära all utrustning över klafsåkern till skarven. Och tillbaka. Själva svetsandet gick bra – det är ju så varmt ännu. Fördelen med regnvädret var att det gick lätt att gräva fram kabelrullarna i leran.
På onsdagen tröskade jag och i går, torsdag, började det gå an. Visserligen var vetets fukthalt efter allt regnande 30 % men som Kalle och Christer konstaterade så är det inte nån idé att vänta på bättre väder det här året mera. Man kan lugnt säja att vetet var ”vatubulitt” (uppsvällt av vatten). Det vi tröskade före regnandet var bara kring 21 % och är redan nere i 16 % i gamla kalluftstorken så jag har stängt de lårarna – det håller sej över vintern nu. Det vatubuliga vetet blåser jag på dag och natt. Det torkar fastän luftfuktigheten är över 90 %.
Nu fyllde jag för första gången på den nya torken genom att kippa släpvagnen direkt i torken och det gick bra. Tyvärr kan jag inte fylla i främre delen eftersom taket tar emot där men det går bra att fylla där genom att kippa i gropen och blåsa upp. Men mycket snabbare går det att kippa direkt i torken.
Sent i går kväll fick jag skogsåkern Aaltjärri (Alkärret) tröskad. Jag hade ingen lust att köra tröskan dit på nytt genom den eländiga lervälling som skulle föreställa väg. Det lyckades med ren seghet. Jag fick köra riktigt långsamt och vissa ställen så fastnade den sega och trassliga vetehalmen på höger sida på bordet så man fick backa varannan meter. Men det är skönt att ha det undan nu då det regnar.
Nu har jag bara kring fem hektar kvar och det viktigaste är att få in Zebra-vetet. Jag hade tänkt ha det som utsäde men få se om det gror alls efter den här eländiga hösten. Hela året har varit uselt. Först massor med snö och ingen tjäle, sedan vått och segslitet vårbruk, en fuktig sommar och nu den här förbonkade hösten. Man skulle behöva litet optimism a la Bonden Paavo efter det här (lån från Runeberg). Fördelen med jordbruket i Norden är att vi börjar på nytt på våren. Lervällingen har försvunnit och efter en harvning ser åkrarna igen lovande ut …
PS. Lyssna gärna på Siv Malmqvist: Regnet det bara öser ned medan ni läser
Bränn oljan. Eller så inte?
Jag minns det klart och tydligt. Året var 1989. Jag och min far satt hos dåvarande Lantbrukssekreterare Joel Nordström och gjorde upp kalkyler. Byråkratiska kalkyler för generationsväxling. Kalkyler som bara var i barnskorna jämfört med vad dom tydligen är i dag, men det är en annan historia. Plötsligt sa Joel: ”jag tror inte vi ids ta upp brännoljan i denhär kostnadskalkylen för det är ju inget som blir till några utgifter i alla fall”
Idag har vi då 2012 och jag sitter och stirrar på en faktura på årets brännolja till torken och kan konstatera. Lika rätt som Joel hade då, lika fel har han idag.
Brännoljan idag är en verkligt tung utgiftspost för oss lantbrukare. Även för andra förstås, men jag inbillar mig att där är alternativen fler. Att börja driva torken och traktorerna med något annat drivmedel är tillsvidare bara en utopi på utveckling. Säkert kommer det men inte idag eller i morgon.
Vi skall bort från fossila bränslen, och bra så men tillsvidare lever vi i en realitet där vi inte sådär bara kan avskaffa dom. När Koneviesti testade alternativa bränslen till torkarna för något år sedan kom dom fram till att fjärrvärme var det mest ekonomiska alternativet. Jo, det är klart men hur skall den fjärrvärmen fås hit. Ok, om man kunde skicka den som returgods i avloppsledningarna löser det sig enkelt, för när vi skulle få (köpa) kommunalt avlopp var inte en rörlängd om 20 km något som helst problem.
Ett annat alternativ skulle vara flis, men det är inte heller så bara. Värmevärdet på det som skall torka spannmålen bör vara högt, det bör producera värme snabbt och det bör kyla ner snabbt. Det gör förstås flisen, om den är torr, men då skall den också tillverkas, torkas och lagras samtidigt som pannrummet bör byggas om för många pengar. Vedeldade torkar har jag upplevt som barn, där satt man nätterna igenom och blev det strömavbrott brann torken upp. Inge bra alternativ.
Återstår – brännolja. 19 penni litern kostade den 1990. Idag var priset 6,42 omräknat i samma valuta. Det blir endel i procent. Undrar om det finns något överhuvudtaget som stigit med motsvarande procent i modern tid.
Jag skulle personligen väldigt gärna lätta mitt miljösamvete och kunna köra traktorerna på luft och torken på vatten, men det är inte en realitet ännu på länge. Att investera 50000 euro för att installera ett system som kanske inte ens är rätt om fem år känns inte heller attraktivt. Så vad är alternativet; Jo, betala och gnälla!