Landstigit på Åland några dagar. Vart jag än ser, ledsna miner, förtvivlan och hopplöshet. Folk är arga, ledsna, dystra, ja allt som böckerna säger att leder till depression. Och nu regnar det igen, ca 25-30mm utlovade till natten.
Ja, om det är någonting som skulle behövas nu är det motivation.
Regnandet fortsätter, och för varje dag som går och potatisodlarna inte kommer ut på åkrarna för att försöka få upp potatis, desto bittrare, ledsnare, omotiverade blir de. Livet känns mer och mer orättvist och situationen börjar bli kritiskt. För potatisens del börjar kritiskt ha varit och farit, det är potatisodlarnas situation jag pratar om. Kritiskt. Kritiskt! KRITISKT!!!
Det är ingen som vet hur det kommer att gå? Kommer det att komma någon form av skördeskade ersättning? Och i sådant fall, när? Och hur mycket? Skall man bli tvungen att ta lån för att klara sej? Och då menar jag inte lån för att kunna åka på södernresa, utan lån för att kunna reda upp alla kostnader man har på maskindelar man varit tvungen att köpa för att få maskiner och traktorer att hålla ihop, för att alls ha en rimlig chans att ens få igång maskiner och få upp potatis. Jag menar lån för att eventuellt ha möjlighet att fortsätta odla potatis, sättpotatisen ligger också och badar, eller är rutten för länge sedan, att köpa allt utsäde till nästa års odling kostar, hur mycket är det ingen som vet, nästa års sättpotatis är ett oskrivet kapitel och vem vet om det över huvudtaget finns att få tag på? Jag menar lån för att kunna leva ett drägligt liv helt enkelt! Ni vet vad pengar går till, tak över huvudet, el i kontakten, telefon, bil och så vidare… Det där lilla extra, som man kan leva utan, men som är roligt, finns inte en tanke på. Badsemester, nya gardiner och påslakan, tvätta bilen i biltvätt, leksaker till barnen, spelkonsoler och nöt innerfileé Det spelar ingen roll, det som inte är nödvändigt är uteslutet!
Nu tar du väl ändå i! Kanske någon tänker, men NEJ! Det gör jag inte!
Det finns många, många bönder som inte får ekonomin att gå ihop i år. Räkningarna fortsätter att ramla in, men inkomsterna uteblir. Och varför? Jo, vatten… Så enkelt att svara på, vatten är den stora boven till mången förlorad nattsömn i år. Om det är någon vanlig knegare med lönekuvert i slutet av varje månad som sitter just nu och skakar på huvudet och inte förstår så skall jag försöka jämföra det med någonting, att jämföra knegaryrke med bonde går egentligen inte, men om jag säger såhär:
En vanlig arbetare arbetar 8månader, utan lön, väldigt ojämnt. Ibland 14timmar om dagen, ibland 5. Så förtjänar den personen ihop till en summa pengar som skall betalas ut när året är slut och om han gjort ett bra jobb blir det mer, jobbar han sämre blir det mindre, men i alla fall finns det ett lönekuvert att kvittera ut i slutet av året. Men när den dagen närmar sej dimper det ner regn några veckor vilket resulterar i att lönekuvertet blir genomblött och alla siffror suddats ut. Det finns sim sala bim inga siffror – ingen lön! Puts väck. Allt slit borta. Jobbet är gjort, men du får ingenting för det!
”- STÖD!!! Ropar någon, det finns ju stöd! Inte går det någon nöd på er!!!”
Jag kan med sorgsen röst berätta att stöden och mycket mer därtill går åt under resans gång. Bekämpning av ohyra, gödsel, bränsle, maskindelar, sättpotatis allt har kostat. Kanske inte så mycket här och där, men när man börjar räkna ihop på hela året och på flera ha blir summorna skrämmande…
Men rubriken heter motivation. Var finns motivationen? Varifrån skall det komma någonting som motiverar den lille potatisodlaren på Åland ( och mången annanstans också förstods ) att fortsätta att kämpa och odla igen nästa år? Att leva på en knivsudd ifrån ekonomisk kollaps går, bara det finns ett ljus i tunneln någonstans.
Ljuset kan finnas i ett ”till nästa år skall vi göra så upptagning av potatis sker när vädret är bra”. Jag kan tillägga att nu sker potatisupptagningen när man har sin lastningsvecka i kalendern, en del får börja i september, andra i oktober… orättvist ja, ju längre in på hösten vi kommer desto sämre blir förhållandena, i år exceptionellt.
”-Alla kan inte ta upp potatisen till lika, det går inte, vi kan inte ta emot potatisen, det blir stock i systemet, det går inte!!!”
Sånt har jag hört,, till lika kan man ju undra varför det inte är anpassat för att kunna ta emot mer potatis på en gång, när vädret tillåter. Det är lite som att idag bestämma att den 19 juni nästa år skall vi bärga torrhö. Vi slår den 16, så hinner det torka bra till den 19. …. Någon som tror på en sådan plan? Om det sen öser ner vatten den 16, så ska det göras så ändå!
Nej visst är inte potatisupptagningen lika känslig för vatten som torrhöet, men principen är lika dålig. ”Du och du skall ta upp potatisen vecka … i början av september, och du och du skall ta upp den i den och den veckan i oktober.”
Någonting annat som kan motivera potatisodlaren för att inte skita i allt och sälja sin potatisupptagare för att ha råd att leva, är att få krishjälp ekonomiskt. Redan ett litet ekonomiskt bidrag så den största ekonomiska pressen lägger sej, varifrån den borde komma tänker jag låta vara osagt.
Ekonomisk rådgivning är också ett steg i rätt riktning.
Någonting måste ske, vad som helst! Jag vet att diverse föreningar, råd och samlingar sitter och håller möte på möte om vad som skall/borde göras.
Men en sak är klar, händer det ingenting snart så kan potatisodlingen på Åland få en svår framtid. Det drabbar inte bara potatisodlaren, i det långa loppet drabbar det hela samhället.
Uteblir motivationen för potatisodlarna att fortsätta kämpa är det inte bara de som drabbas, och man kan ju alltid odla annat på åkermarken än potatis, så det är överkomligt. Men om man tänker lite vidare, vart tar potatisen vägen, vem sköter och kör den? Hur skulle det bli för dem? Varifrån får potatisodlarna maskiner och delar? Hur skulle det gå för dom? Dit potatisen kommer, uteblir det potatis, vad händer med de som jobbat där då? Och hur kommer den färdiga varan från fabriken? Om det slutar komma potatis på bandet, och det inte finns påsar med gyllene skivad potatis i andra änden, vad händer där då? De som skeppat och forslat potatisen? Hur skulle det påverka dem? Och de pengar som potatisodlarna förtjänar, inte blir alla på banken, de investeras. De bygger, utvecklar, förnyar, förstorar, shoppar osv… Om det uteblir, vad händer då?
Önskar, tror och hoppas på en lösning. Det skulle vara synd och tråkigt om fabriken i Haraldsby blir knäckt, den går ju så bra, en vinst på 11 miljoner ifjol är inte fy skam………
