Sida 285 – Bondbloggen

Motivation

Landstigit på Åland några dagar. Vart jag än ser, ledsna miner, förtvivlan och hopplöshet. Folk är arga, ledsna, dystra, ja allt som böckerna säger att leder till depression. Och nu regnar det igen, ca 25-30mm utlovade till natten.

Ja, om det är någonting som skulle behövas nu är det motivation.

Regnandet fortsätter, och för varje dag som går och potatisodlarna inte kommer ut på åkrarna för att försöka få upp potatis, desto bittrare, ledsnare, omotiverade blir de. Livet känns mer och mer orättvist och situationen börjar bli kritiskt. För potatisens del börjar kritiskt ha varit och farit, det är potatisodlarnas situation jag pratar om. Kritiskt. Kritiskt! KRITISKT!!!

Det är ingen som vet hur det kommer att gå? Kommer det att komma någon form av skördeskade ersättning? Och i sådant fall, när? Och hur mycket? Skall man bli tvungen att ta lån för att klara sej? Och då menar jag inte lån för att kunna åka på södernresa, utan lån för att kunna reda upp alla kostnader man har på maskindelar man varit tvungen att köpa för att få maskiner och traktorer att hålla ihop, för att alls ha en rimlig chans att ens få igång maskiner och få upp potatis. Jag menar lån för att eventuellt ha möjlighet att fortsätta odla potatis, sättpotatisen ligger också och badar, eller är rutten för länge sedan, att köpa allt utsäde till nästa års odling kostar, hur mycket är det ingen som vet, nästa års sättpotatis är ett oskrivet kapitel och vem vet om det över huvudtaget finns att få tag på? Jag menar lån för att kunna leva ett drägligt liv helt enkelt! Ni vet vad pengar går till, tak över huvudet, el i kontakten, telefon, bil och så vidare… Det där lilla extra, som man kan leva utan, men som är roligt, finns inte en tanke på. Badsemester, nya gardiner och påslakan, tvätta bilen i biltvätt, leksaker till barnen, spelkonsoler och nöt innerfileé Det spelar ingen roll, det som inte är nödvändigt är uteslutet!

Nu tar du väl ändå i! Kanske någon tänker, men NEJ! Det gör jag inte!

Det finns många, många bönder som inte får ekonomin att gå ihop i år. Räkningarna fortsätter att ramla in, men inkomsterna uteblir. Och varför? Jo, vatten… Så enkelt att svara på, vatten är den stora boven till mången förlorad nattsömn i år. Om det är någon vanlig knegare med lönekuvert i slutet av varje månad som sitter just nu och skakar på huvudet och inte förstår så skall jag försöka jämföra det med någonting, att jämföra knegaryrke med bonde går egentligen inte, men om jag säger såhär:

En vanlig arbetare arbetar 8månader, utan lön, väldigt ojämnt. Ibland 14timmar om dagen, ibland 5. Så förtjänar den personen ihop till en summa pengar som skall betalas ut när året är slut och om han gjort ett bra jobb blir det mer, jobbar han sämre blir det mindre, men i alla fall finns det ett lönekuvert att kvittera ut i slutet av året. Men när den dagen närmar sej dimper det ner regn några veckor vilket resulterar i att lönekuvertet blir genomblött och alla siffror suddats ut. Det finns sim sala bim inga siffror – ingen lön! Puts väck. Allt slit borta. Jobbet är gjort, men du får ingenting för det!

”- STÖD!!! Ropar någon, det finns ju stöd! Inte går det någon nöd på er!!!”

Jag kan med sorgsen röst berätta att stöden och mycket mer därtill går åt under resans gång. Bekämpning av ohyra, gödsel, bränsle, maskindelar, sättpotatis allt har kostat. Kanske inte så mycket här och där, men när man börjar räkna ihop på hela året och på flera ha blir summorna skrämmande…

Men rubriken heter motivation. Var finns motivationen? Varifrån skall det komma någonting som motiverar den lille potatisodlaren på Åland ( och mången annanstans också förstods ) att fortsätta att kämpa och odla igen nästa år? Att leva på en knivsudd ifrån ekonomisk kollaps går, bara det finns ett ljus i tunneln någonstans.

Ljuset kan finnas i ett ”till nästa år skall vi göra så upptagning av potatis sker när vädret är bra”. Jag kan tillägga att nu sker potatisupptagningen när man har sin lastningsvecka i kalendern, en del får börja i september, andra i oktober… orättvist ja, ju längre in på hösten vi kommer desto sämre blir förhållandena, i år exceptionellt.

”-Alla kan inte ta upp potatisen till lika, det går inte, vi kan inte ta emot potatisen, det blir stock i systemet, det går inte!!!”

Sånt har jag hört,, till lika kan man ju undra varför det inte är anpassat för att kunna ta emot mer potatis på en gång, när vädret tillåter. Det är lite som att idag bestämma att den 19 juni nästa år skall vi bärga torrhö. Vi slår den 16, så hinner det torka bra till den 19. …. Någon som tror på en sådan plan? Om det sen öser ner vatten den 16, så ska det göras så ändå!

Nej visst är inte potatisupptagningen lika känslig för vatten som torrhöet, men principen är lika dålig. ”Du och du skall ta upp potatisen vecka … i början av september, och du och du skall ta upp den i den och den veckan i oktober.”

Någonting annat som kan motivera potatisodlaren för att inte skita i allt och sälja sin potatisupptagare för att ha råd att leva, är att få krishjälp ekonomiskt. Redan ett litet ekonomiskt bidrag så den största ekonomiska pressen lägger sej, varifrån den borde komma tänker jag låta vara osagt.

Ekonomisk rådgivning är också ett steg i rätt riktning.

Någonting måste ske, vad som helst! Jag vet att diverse föreningar, råd och samlingar sitter och håller möte på möte om vad som skall/borde göras.

Men en sak är klar, händer det ingenting snart så kan potatisodlingen på Åland få en svår framtid. Det drabbar inte bara potatisodlaren, i det långa loppet drabbar det hela samhället.

Uteblir motivationen för potatisodlarna att fortsätta kämpa är det inte bara de som drabbas, och man kan ju alltid odla annat på åkermarken än potatis, så det är överkomligt. Men om man tänker lite vidare, vart tar potatisen vägen, vem sköter och kör den? Hur skulle det bli för dem? Varifrån får potatisodlarna maskiner och delar? Hur skulle det gå för dom? Dit potatisen kommer, uteblir det potatis, vad händer med de som jobbat där då? Och hur kommer den färdiga varan från fabriken? Om det slutar komma potatis på bandet, och det inte finns påsar med gyllene skivad potatis i andra änden, vad händer där då? De som skeppat och forslat potatisen? Hur skulle det påverka dem? Och de pengar som potatisodlarna förtjänar, inte blir alla på banken, de investeras. De bygger, utvecklar, förnyar, förstorar, shoppar osv… Om det uteblir, vad händer då?

Önskar, tror och hoppas på en lösning. Det skulle vara synd och tråkigt om fabriken i Haraldsby blir knäckt, den går ju så bra, en vinst på 11 miljoner ifjol är inte fy skam………

Hasi – äntligen

Som traditionen bjuder så kom jag i går in och ropade: Hasi ! Det är gammal svenska för ”hare” och betyder att nu var haren uppskrämd från den sista biten oskördad åker där den legat och tryckt. Fast i år var det så sent (och blött) att någon hare såg man inte röken av. Möjligen hade något vildsvin kunnat rusa upp men de håller till i skogen på dagarna och kommer ut på åkrarna bara på natten då det är tyst och lugnt.

”Segt” var nyckelordet för årets tröskande – på alla sätt. Sedan förra reparationen har det duggat i en vecka och jag har inte fått bort den sista ”lirpån” (liten bit) förrän i går. Det var ett sorgligt tröskande. Inte bara var säden våt och av dålig kvalitet men så hade de eländiga vildsvinen hunnit trampa ned en stor del.Det syns kanske inte så bra på bilden men nedre delen är ”tröskad” och övre delen nedtrampad. Inte stor skillnad.

Förstås hade jag lämnat de sämsta åkrarna till sist och före vildsvinen såg det också dåligt ut. De här bitarna var nästan omöjliga att så i maj. Ytan var så tät att det stod vatten på dem efter varje regn. Ett eländigt år utan tjäle på vintern och sedan dugg och regn resten av året. Vi hade inte några översvämningar som i Österbotten men det småregnade mest hela tiden.

Det står vatten på åkern nästan överallt men det ser värre ut än det är. Leråkrarna vara stabila och bara ett litet lager var mjukt.Vattnet slapp helt enkelt inte ned genom den täta ytan. Nu borde det komma en ordentlig tjäle som spräcker marken ordentligt.

Nu gäller det att spruta glyfosat mot kvickroten som minsann inte lidit av den blöta sommaren utan växt till ordentligt. Det är inte alls bra sprutförhållanden men jag måste helt enkelt spruta för att undvika att åkrarna har enbart kvickrot nästa år. Effekten är tvivelaktig och jag kanske måste spruta på nytt på våren före sådden – om det går. Jag vågar inte lita på att det blir en lämplig vår för kvickrotssprutning. Till all tur lovar de varmt till slutet på veckan. Det borde vara över +5 grader för att sprutandet skall fungera.

En mystisk sommar det här. Det har inte varit frost alls här än fastän vi är i mitten på oktober. Tvärtom skall det bli över +10 grader till nästa söndag. Det får gärna hållas varmt en tid än för jag har inte fått bygg- och grävarbetena gjorda på grund av den sega skörden. Men sedan vill jag ha ordentlig kyla – utan snö, tack. Vad jag vill bryr sej emellertid vädret inte alls om.

Nu skall säden torkas och vädret är ju inte det bästa. Jag har enbart kalluftstorkar men lustigt nog så torkar säden fastän luftfuktigheten är nästan hundra procent. Men mycket luft skall det vara. Nu kör jag med tre 11 kW fläktar och det är vad 63 A proppar klara av med nöd och näppe. Det blev bråttom hem från Landsbygdsriksdagen då en huvudsäkring hade gått förra lördagen.

Mätsystemet är absolut nödvändigt. Jag jämför inkommande temperatur på luften med utgående (då den gått genom vetet). Om luften blir kallare då den gått genom vetelagret så vet man att det torkar. Man ser precis när torkningsprocessen upphör på kvällen. I diagrammet nedan är röd linje inkommande luft och blå utgående. Då jag startade fläktarna på fredag morgon så steg först temperaturen på utgående luft. Det betyder att vetet är så vått att det litet varmnat under natten. Efter en tid så har det blivit nedkylt och den blå kurvan går ned under den röda varvid torkningsprocessen börjar. På kvällen går den röda kurvan ned under den blå och vetet torkar inte mera. Då stänger jag fläktarna. Den röda kurvan stiger men det är ointressant eftersom den bara visar temperaturen i fläktrummet.

På fredagen litet för kl. 12:00 ser man att den röda kurvan stiger för en kort stund. Det betyder att solen tittade fram för en stund. Då jag använder hela taket som solfångare så syns det genast på temperaturen. Ju större skillnad mellan den blå och den röda kurvan desto bättre torkar det.

Också i år med det usla vädret har vetet torkat. Det första är under 16 % och klarar vintern bra men också det våta som var närmare 30 % då det tröskades har gått ned till litet på 20 %. Under 14 % får jag det inte men det är bara att vänta på de soliga vårdagarna så får man bort de sista procenten på några eftermiddagar.

Nu gäller det att få undan höstmaskinerna och sedan bygga och gräva för brinnkära livet förrän vintern kommer.

Direktförsäljning.

Tillbringade eftermiddagen på ”bondetorget” (innergården vid böndernas hus) i Vasa med försäljning av våra produkter. Vädret var ju inte det bästa men ändå mötte mycket folk upp för att köpa produkter direkt av producenten. Ett tiotal producenter bjöd ut sina produkter och alster på ”marknaden” som hade arrangerats av producentförbundet. Stämningen var god och intresset visade att det finns dom som uppskattar direktkontakten med producenterna.

Jag brukar delta i några marknader per år och det ger mig nyttig feedback att få diskutera direkt med slutanvändarna, de värdesätter ju så många andra egenskaper än vad mina partikunder gör. Vid partiförsäljningen blir det ju oftast mest diskussioner kring mängd och pris även om jag tycker mig ha märkt en liten förändring till att diskutera kvalitet och andra egenskaper där också på senare tid.

I dag erbjuds konsumenterna produkter på många vis med allt från gårdsbutiker och torghandel till stormarkettar, webbutiker och prenumerationer på matkassar. Allt har sin tid brukar det sägas, kanske börjar stormarkettarnas storhetstid vara förbi? Kanske knappar framtidens kunder in sina uppköp från soffan istället för att sitta i bilköer på väg till supermarketten? Eller så gör man en utflykt till gårdsbutiken för att köpa direkt av bonden och för att ta del av atmosfären där livsmedlen producerats?

Vad har jag gjort för illa………

….. som straffas så här? Det var tanken som for igenom mitt huvud i morse då jag vaknade av regnets smattrande på taket. Igår hade det ju blåst upp och torkat lite grann så jag närde lite förhoppningar om att det skulle löpa lite bättre idag. En titt på väderstation meddelade att det kommit 7mm under natten så jag förstod nog att vi var tillbaka till situationen i söndags.

Nu hade jag förberett mig på upptagning i dag och bett personalen börja lite tidigare då det utlovats bättre väder. I packeriet väntade man också på morötter att tvätta och paketera då lagret tömts under de regniga dagarna så vi låg lite efter med leveranserna. Kunderna är dock förstående och väntar tålmodigt på att vi skall få något skördat och det hade jag lovat försöka idag, men jag hade nog inte räknat med regnet inatt. Nåå, vi bökade oss igenom morotslandet och fick några lådor skördade …….. så pass att vi klarade dagens leveranser innan vi beslöt att flytta över till rödbetorna.

Det här är nu tredje hösten i rad som skörden är problematisk, eller egentligen fjärde, för hösten efter att Erik kom bort var nog den tyngsta trots att väderförhållandena var hyggliga då. För två höstar sen saknade jag en hel massa utrustning, utrymmen och maskiner efter branden och fjolårets var ju blöt, så jag hade verkligen sett fram emot en lite lättare höst i år. En klen tröst är att det är likadant för en stor del av mina kolleger, ja en del har det ännu värre efter att ha drabbats av översvämningen. Om nu inte fortsättningen blir bättre så kommer det nog att bli ont om potatis och rotsaker i vinter.

Många av oss bönder är endå så pass sega att vi inte låter oss nedslås av lite motgångar eller så är minnet för kort? En av mina potatisodlande kollegor har avslutat potatisodlingen många höstar men ändå satt nya potatisar då våren kommit. Alla när vi en förhppning om att så här besvärligt kan det ju inte bara bli en gång till…….. nästa höst blir säkert bättre. Hur som helst så måste man ta till sig de små ljuspunkter som finns ….. min för dagen är att röd- och gulbetorna är skördade för säsongen 🙂

MEN NU J..DRAR REGNAR DET IGEN 🙁

Kommer ni ihåg – en gång till

Idag var det dags för de sista att få komma hem, sist ut, sist hem? Eller hur var det nu, kommer inte ihåg, var så länge sedan. Men det minns jag, att det var dimma! Tjock dimma var det när vi förde ut fåren till Borstö i ”våras”, någon som minns?

Men det var då det, nu var det dags för att hämta hem dem. Hyggligt väder var det igår och det höll i sej ännu tills idag. Stenhård koll på vädersidorna, vackert utlovades, och det höll i sej.

Såhär såg det ut vid starten i morse. Det var plattstillt. Himlen speglade sej så vackert i vattnet ända tills pappa kom från sin strand med Liselott till min strand, och hämtade upp mej där. Det var som att förstöra en vacker målning när han kom med båten, men där kunde man ju inte bli att stå och stirra och se dum ut, fort fort iväg. Klockan var… morgon… ca 8 tiden. Det är tidig tid för mej att vara på plats i stranden. Jag är som en nattuggla och sitter hellre uppe till halvt mitt i natten än stiger upp klockan 7 vilket jag gjorde den här morgonen…

Nåja, iväg kom vi. Medsamma när vi snett rundade Ytterholms södra udde och tog sikte rakt söderut, började det komma emot vågor. Ju längre fram på dagen som det skulle ta, desto större sjö skulle det hinna dra upp.

Solen steg i öster, dold bakom molnen som tornade upp sej, och såg ut att innehålla en hel del regn, eller kanske de bara stod där och hotade? Det fanns stora, mörkblåa ridåer hängandes i söder, kanske lite längre bort än vad vi skulle, men nu spelade ingen roll vilket väder vi skulle möta, nu skulle fåren hem. Punkt.

Båtturen tog som vanligt sin timme och när vi väl började sikta Borstö holmarna såg vi ett låghängande, grått moln en bit bort och ur det molnet kom det ner regn. Man kunde riktigt se hur skuren, och molnet vandrade vidare där borta. Som tur var, var det en bit bort och skulle inte komma att blöta ner oss.

Så steg jag då iland på den nordöstra delen av den holme där fåren vistas mot höstkanten. Borstöborna är hyggliga och flyttar fåren till en närliggande holme när betet sinar på hemlandet. Jag hade inget hört av dem, om de flyttat fåren eller inte, men de brukar göra det, så ”-nog har de säkert gjort så i år också” var vår filosofi, och det stämde. 🙂

Men var börja leta? Holmen är långsmal och flera hundra meter från ena änden till den andra. När jag blev ilandsläppt siktade jag direkt motvinds, till södra sidan och österut. Vinden låg på där. Fåren brukar trivas ”väderpå”. Jag ropade några gånger med jämna mellanrum, och mycket riktigt, efter kanske 10 minuter fick jag svar 🙂 Och så kom de radandes…

Med flinka klövar skuttar de smidigt omkring på det glashala berget bland enbuskarna som dominerar växtligheten. Jag däremot är inte lika flink och får bara se upp att de inte knuffar omkull mej när de kommer. De är inte av den sorten som springer undan, utan av den sorten som kommer uppklättrandes mot ögonen om de bara får.

Mitt uppe på berget stannade jag och kikade bak mej. Fåren kom radandes som i ett pärlband, innan jag hann få upp min kamera hade några av dem redan hunnit passera mej, men jag fick ändå några av dem på bild med byn, hav, holmar och himmel i bakgrunden.

Så ”krella” vi iväg mot båten längs bergen.

Vi tar alltid ombord fåren vid ett speciellt ställe. På västar änden av holmen, det är ganska lagom djupt där, berget är format passligt så man får fören in i en V formation, så fåren har lättare att hoppa ner i båten.

I år krävdes inte några större lirkanden, lite övertalning med havreämbaret, men sedan gick det nog rätt så galant. De gamla tackorna som var så smidiga, på det för mej, glashala berget, ( trots bra gummistövlar med rediga räfflor, ) förvandlades på glasfibern i båten till balettdansösens raka motsats. Glasfiber och klövar är ingen bra kombination. Det märktes också en stund senare när vi kom ut på öppnare vatten. Det hade redan dragit upp lite sjö och tackorna hade svårt att stå i ända. Någon lade sej ner, men de flesta skulle envist stå. Pappa fick parera och trimma upp båten med trimmplanen för att båten inte skulle kasta sej på sida alltför mycket innan fåren funnit sin position i båten. Det är först alltid ett irrande om var de skall stå, lammen vill stå nära tackan och tackan flyttar runt tills hon har hittat ett sätt att stå stabilt på, om hon inte ramlar omkull. Sjögången leder också till att de alla åker lite från höger till vänster innan de ställer sej stadigt och stilla.

Så kom vi i halvfart hemåt. Fjärd efter fjärd avverkades, och småningom siktades Ytterholm. När vi körde in genom ”strömin” och det började komma land och träd på alla sidor började tackorna vädra luft. De stod med nosen rätt i vädret och näsborrarna blev dubbelt så stora som normalt. Om det var för att det luktade grönt eller ”hemma” vet jag inte, men de verkade gilla det.

På vingliga ben stegade de längs bryggan iland. Jag tvättade ur båten diverse pärlor som de lämnat efter sej… Men när jag sedan skulle söka upp dem för att ta dem med mej upp till fårhuset höll jag inte på att hitta dem. Jag gick en lov och små ropade på dem, inget svar… Mitt i allt fick jag syn på dem. De hade, antagligen direkt, gått och lagt sej för att vila under några låga tallar, och svarade inte fast jag vet att de nog minsann hade hört mej. Antagligen hade resan tagit på…

Hulda surfar

Kommer ni ihåg när jag förde ut Viktoria till sommarbete på holme och hade hjälpredan Sandra med mej, idag var det dags för returen. Lite sent, men som bekant bättre sent än aldrig…

Jag rustade mej med regnkläder, laddad telefon och berättade åt de andra på holmen vad jag hade för planer för dagen. Man vet ju aldrig…

Utfärden gick snabbt och fint, vädret var hyggligt, skulle jag vänta på perfekt så skulle jag antagligen få vänta till maj nästa år, så när vädret idag verkade hyggligt passade jag på.

Att övertala Viktoria och hennes lamm Hedga och Helga, samt Dua och hennes lamm Hulda (som tillbringat hela sommaren på holmen) att komma med hem var inte något större problem. Viktoria hoppade glatt i båten utan större lockningar. Hon börjar bli så gammal och van att hon visste vad som var i görningen. Jag satte halsband på henne så hon inte skulle stå med bredsidan till och hindra de andra från att hoppa i båten.. Hedga och Hulda hoppade med lite vingligare ben efter. Där tackan är, där är också lammen så länge de får välja.

Dua tvekade lite, svängde om och gick en bit bort. Det smällde lite obehagligt om båten när den smådunkade i bergsbottnet när de andra hoppade i. Jag gick en bit upp på land och pratade lite med henne och bjöd henne på lite havre, när hon fått två nävar havre var det som om hon sa: ”jamen okay då…” Hon gick ner mot båten och kikade lite på de som snällt stod i båten och väntade. Jag pratade lite med henne, gick sakta ner mot båten och pratade med låg röst och sade att det inte är något farligt.. Dua satte öronen bakåt och tyckte antagligen att hon blev lite trängd. Jag stannade och lät henne fundera en stund. Hon kikade lite på mej. Hulda stod hela tiden och stirrade på mej och undrade antagligen varför de inte skulle springa vidare på berget längs med vattnet, men Dua stod säkert kvar. Sen steg jag sakta upp och med en gång hoppade Dua över relingen ner i båten. Hulda visste varken fram eller bak, men hoppade i sin lilla yrsel med. Vad hade hon för val? Inte ville hon ner i båten, men då alla andra gjort det, så kunde väl hon. Hon var ju ensam på land, och ett får vill aldrig vara ensam.

Då var det att vara kvick och sansad till lika. Inga alltför hastiga rörelser, Dua kunde ju nog ännu hoppa ur båten om hon ville det, likaså skulle Hulda ha kunnat hoppa ur i ren förskräckelse om man skulle ha varit antingen för hastig eller för långsam i sina rörelser. Men det gick bra, jag skuffade ut båten från stranden, landade själv i fören och lät båten glida ut från land en bit. När båten kommit ut så pass långt att jag var 99% säker på att ingen skulle hoppa ur båten mer, stegade jag över fåren bak till ratten, startade och så kunde hemfärden ta sakta fart.

Det gick inte så värst fort. Det hade börjat blåsa lite mer, inte mycket, men lite, och så hade jag nu vinden snett, rakt framifrån – idealiskt för att bli nerstänkt av vatten. I fören stod Hulda och surfade. Hon kom efter en stund ner i båten när det började gunga lite väl mycket i benen.

Det tog kanske en halvtimme innan jag var så mycket lä för land att det slutade stritta vatten. Jag som vanligtvis sjunger så högt och ljudligt som jag vill, fick lov att vara tyst den här hemfärden. Vattnet strittade rätt upp i ansiktet så det riktigt rann vatten över kinderna. Jag slöt hakan mot regnrocken, och tänkte på sommarens båtfärder då man kan tycka det är riktigt skönt när det lite svalkar i solgasset när det strittar vatten. Annat var det nu, inte iskallt, men tillräckligt kallt för att man nog minsann inte skulle sitta och dåsa till… Bra gick det, hem kom både fåren och jag välbehållna 🙂