Det har varit bråda tider. Tröskandet kom igång sent och så har det droppat litet då och då. Inte många millimetrar men det har inte varit bra för nerverna som annars också är spända den här tiden på året då hela årsinkomsten för jordbruket kommer in – eller inte kommer in.

Så gick tröskan sönder. Det händer förstås just under den brådaste tiden. Inte går den sönder under resten av året då man skulle ha bättre tid att reparera den. Nu var det en axel till skakaren som brast. Inget under förstås eftersom en rörelse fram och tillbaka är det värsta för metall. Den brast alldeles bakom en gummibussning så det var omöjligt att se sprickan på förhand.

Till all tur var det mitt i veckan så det var bara att ringa grabbarna på Agrimarket i Borgå och axeln kom nästa morgon. Men då hade det redan börjat regna så det blev uppehåll i tröskandet. Speciellt glad blev man inte av tiodygnsprognosen som hade droppar varenda dag. Då var bara en tredjedel tröskad ännu. Till all tur så blev det inte så mycket regn så den gamla torken körde vi full då tröskan var reparerad.

Sedan kom det igen regn. Och riktigt ordentligt fastän prognosen lovat någon enstaka millimeter. Men jag har varit upptagen med att tömma nya torken på flis för att få rum för resten av vetet. Och då blev det ”daambarbeit” (dammarbete). Det var första gången vi använde det nya flislagret. Två vintrar hade jag kört flisen direkt från torken till flismataren men nu behövs alla plåtyta för vetet.

Man planerar och funderar och ibland blir det fel. Det fanns nog fina luckor från torken till flislagret i samma hus men de visade sej vara alldeles för små. Då jag skulle skuffa ned flisen med den stora Zetorn och frontlastaren så märkte jag inte ens att skivor och allt strök med. Den stora Zetorn är alldeles för tung för att man skall märka att det tar emot. Troligen kan man köra omkull ett hus utan det känns alls. Jag är van vid gamla MF65 från 1960 med lilla Jameslastaren som minsann inte orkade köra omkull nånting.

Nåja, det vara bara hårdkartongskivor så de är lätt utbytta. Men det blev en massa skyffelarbete för att få flisen genom de små luckorna. Små och små – de var 60×200 cm – men det räckte inte till för den stora lastaren. Svetten rann och dammet klibbade men gymfaktorn var hög.

Flis är lätt men den rinner inte alls. De fyrkantiga flisbitarna fastnar i varandra och bildar en stenhård vägg. Förr försökte jag ta loss den med järnspett och stålskyfflar tills jag insåg att det lättaste var att sparka lite nerifrån uppåt. Då lossnar flisen och rinner snällt ned …

I alla fall var jag glad att jag byggt en körbar tork. Om jag hade varit tvungen att för hand skyffla hundra kubikmeter flis ända upp till 14 meter (torkens bredd) så hade jag fått ge upp. Nu kan jag åtminstone skuffa flisen med frontlastaren fram till luckan – som nästa år kommer att göras dubbelt eller tredubbelt större så man kan skuffa flisen hela vägen ned i flislagret med traktor.

Gissa om det var skönt med bastu på kvällen efter flisskyfflandet …

P.S. Vetet var ganska torrt. I början 24 % och de senaste lassen kring 21 %. Det har något år varit så vått att mätaren slagit i botten (över 27 %).

Rubriken är något överdriven. Jag har aldrig i hela mitt liv slagit någon och skulle nog inte gjort det i detta fall heller, men mentalt kändes det som om det var nära. Den enda gång jag våldfört mig på någon var på mig själv när jag i ett kontrollerat hysteriskt anfall sparkade av ett ben i foten mot däcket på grävmaskinen när den inte gjorde som jag ville. Det är dock en annan historia.

Denna historia ligger närmare i tiden och lyder såhär:

Jag vaknade härom morgonen och kände det direkt. Det var en toppendag för kvickrotsbekämpning på trädorna. Vädret var passligt, tidpunkten var passlig och kvickroten var mottaglig. Iväg till maskinhallen, koppla sprutan med tillhörande elektronik och iväg och fylla vatten. Klockan var bara 10 och detta skulle vara avklarat till 12.00 – trodde jag.

Snabb provkörning av ramperna och flödet  – check. Kontroll av skummarkörerna – funkade icke! Varför inte det nu då, dom fungerade ju hur bra som helst i somras. Eftersom skummarkörerna är orginalmonterade på fabrik så var det lite bökigt bara att öppna och komma åt styrcentralen. När den lådan var öppnad såg allt väldigt lätt ut, fyra magnetventiler och en pump. Lokaliserade snabbt och proffessionellt felet till magnetventilerna, men hur kan fyra dylika ge upp samtidigt? Mätte förstås strömmen och varje ventil fick 12.6 volt och jag fattade noll.

Nu var klockan 12. Skruvade sönder en ventil i gången och kollade dom mot traktorns el men ingen respons. Till sist blev jag desperat och tog bort kolvarna ur mangetventilerna för att få ständigt flöde som nödlösning. det gick inte heller, givarna fungerade tydligen inte utan mottryck

Nu var klockan 14.00. Kom på att koppla vänster skummarkör förbi ventilerna och på så sätt få liv i ena markören och sedan bara köra i vänstervarv. Det fick bli så som nödlösning. Det fungerade men var bökigt att åstadkomma.

Klockan var nu 15.00 och när jag tittade på min konstiga nödlösning och mina konstigt operarede magnetventiler så gav jag upp och insåg att jag måste ringa sakkunskapen i form av Behöriga AmazoneServicen i Härkmeri. Han tyckte också att det var märkligt att fyra ventiler kollapsat samtidigt och ställde en retorisk fråga:

Visst provade du med trakton igång för dom där skall ha närmare 13 volt för att öppna?

Ridå

Jag hade alltså gjort precis ALLT i onödan bara för att jag inte kom på att traktorn skulle vara igång när man kör skummarkörerna.

Klockan 16.00 var allt återställt och klockan 16.10 började det regna.

Denna dagen – ett liv

Sätter in en bild på brottsplatsen

Fotnot: Skummarkör är alltså en mojäng som gör skumbollar som används för att markera körspår i åkern