Ja, dedär med att fiska,, Jag har inte fått några som helst hintar eller vinkar om att jag ska skriva eller låta bli att skriva om det, men eftersom jag vet att kanske någon bondbloggskollega lite efterlyste fiskehistorier så kan jag lika gärna skriva lite om det och så får ni helt enkelt skippa läsa om det inte intresserar det minsta. 😉

Fiska har man alltid gjort här på holmen. Jag är ingen nykläckt fiskare, som liten fick jag och syster min vara med när mommo och moffa, som var fiskare, fiskade. Vi var med i ur och skur och dra både nät och när det skulle dras skötor om hösten. Jag minns det inte själv, men mommo har otaliga gånger påmint mej om att jag sa att det ”dussa” (Duschade) när det strittade sjövatten över fören, så liten var jag. I storm och regn, i +20 och -20 grader så var vi med.

Men var ska man lägga ut näten då? Det går inte riktigt att kasta dem nedanför brokanten och hoppas på det bästa, nej platserna väljs noga! Och när jag skriver noga menar jag NOGA! Om man får fisk eller inte kan hänga på 5 meter hitåt eller ditåt! Jag tänker inte börja gå in någe desto mer på hur man kommer fram till vilka platser som det lönar sej att lägga näten på, de är utprovade på lång tid, och fast man lägger på de lite ”säkrare” ställena kan det vara bra att inte låsa sej vid dem utan prova vidare lite helatiden. Om någon är nyfiken kan jag berätta att vi brukar lägga näten vid tex, ”stein, klackin, alana, gropen, grynnån, nära råen, skatan, sunde, röjvassklackin och tär som röjvassan slutar”. När den ena räknar upp ställena näten är lagda på vet den andra exakt vart den skall fara för att hitta dem, fast det låter som självaste grekiskan för en annan.

När man valt sina ställen att lägga näten på är det ”bara” att lägga ut och hoppas på god fiskelycka. Små nätilät med nätiknut och så rakt ut från land och så rakt som möjligt, lagom spänt och helst med ring i åtminstone landänden så nätet sjunker snabbt och inte dras med ut, fisken – t.ex.. abborren kan finnas ganska långt upp mot land och då vill man inte att nätet skall flyta ut så fisken simmar förbi vid land och så är risken större att man får någon propeller insyltad i lätet om det ligger mitt i där det kan köra båtar. Och ännu, hasar nätet för långt ut och har lite för kort snöre kan nätet hänga upp sej och börja flyta i lätet, eller om lätet är för litet och nätet tungt kan lätet sjunka så man inte hittar det när man ska ta upp nätet. Och är snöret för kort kan det lätt också hända att en knippå braxen eller annan fisk också för den delen syltar in lätsnöret… och är det för långt driver lätet onödigt långt från nätet och kan fara upp i strandstenarna så man får svårt att få tag i det om det blåser mot land, eller om det räker omkring långt snöre kan man om man är oförsiktig är man skall ta upp nätet lyckas få lätisnöret i propellern …Och, och, och… Men det är så det, mycket kan hända…

Skolorna har börjat och många har slut på semestern, så nu kom sommaren! Lite kyligt på nätterna för att man inte ska glömma, att det inte är mitten av juli, utan augusti.

Men vilka vackra kvällar det varit…

Såhär såg det ut i stranden när jag kom hem en kväll efter en hektisk dag i Åbos köpcentran och hoplop…  Och tänk, jag längtade inte alls tillbaka 😉

Potatis potatis potatis… Räddas det som räddas kan!!!

Man har ju sett bilder i tvn över potatisland som förvandlats till rena rama sumpmarken. Det går kalla kårar längs ryggen när man ser bilderna som visas i tv… Ber till alla högre makter som finns att de som blivit drabbade inte skall behöva äta havregrynsgröt 7 dagar i veckan… Utan att det ordnar sej med det ekonomiska för dem. Hujedamej säger jag bara. Även om det direkt ekonomiska förhoppningsvis löser sej, sätter sådana här händelser spår långa tider efteråt. Önskar dem all lycka i världen!

Men hur är det då med Mats potatis?

Jodå, den mår väl hyggligt 🙂 Och bättre skall den väl börja må!

Vad kan intressera så många karlar?

Svaret är potatis. (den här gången i alla fall 😉 ) Chipsen ordnade en fältvandring för potatisodlare på Åland, i juli, med en konsult/expert från Sverige. En hel eftermiddag fick vi höra om bladmögel, strittar, olika sprutmedel, bladgödslingar och så päronsjukan – som är namnet till allt som man inte riktigt är säker på vad det är 😉

Vädret som varit är det perfekta för att bladmöglet skall slå till och sprutningarna bara inte får man missa med. Då kan man få vinka adjöss till hela potatisodlingen. Så det är viktiga dagar att hålla reda på.

Hur hårt skall pendeln slå?

Skall försöka förklara hur jag tänker.

Ett jobb, ett jordbruk. Så lika – så olika! Är man anställd har man en lön. Pendeln tickar på… svänger fram och tillbaka. Tick tock, tick tock… jämna slag, livet rullar på. Man vet vad man får när månaden är slut. Man vet vad man har råd med. Matkassen, hyran osv går att räkna ut från den inkomst man ser ramlar in. Skall man köpa bil, vet man hur länge man skall spara, eller så har man papper att lägga på bordet i eventuell fråga om lån på banken. Är sommaren het betyder det en härlig semester, eller ett svettigt kontor/arbetsplats, men lönen kommer, är sommaren kall och regnig betyder det en tråkigare sommar, eller ett svalt men fuktigt kontor/arbetsplats.

Ett jordbruk. Ingen vet hur pendeln kommer att slå. Det far hit och dit. Att börja räkna upp alla faktorer som spelar in, tänker jag inte ens börja med, men ni vet, het sommar – gräset torkar bort, våt sommar – höet möglar, åkrarna blir ofarbara… och så vidare… men en sak som har ganska stor inverkan på hur stora slag och kast pendeln i framtiden kommer att slå är hur mycket man vågar, vill och kan satsa på sitt jordbruk. Större satsningar – större slag!

Jag beundrar dem som vågar. De som verkligen TROR på jordbruket, som tror på en ljus framtid, de som är beredda att lägga ner sin själ och all vaken tid på jordbruket. Om det så är en jättetröska, en stor robot ladugård för flera 100-tals kor eller fårhus man behöver fulltankad bil för att ta sej runt…

Jag har inte is i magen. Jag kan galant erkänna att jag inte skulle klara av att ha ansvaret för så stora satsningar. Men jag beundrar dem som klarar det.

Att satsa stort, större gårdar, mera ha/bonde, mer kor/bonde osv… är tydligen någonting som ligger i tiden, stort skall bli större och det skall vara mängder för att det skall vara lönsamt. Tillika kan jag se att slår det fel, slår det kraftigt! Har man ett litet jordbruk är det inte en katastrof om fodret blir totalförstört. Man kan ha möjlighet att köpa det foder man saknar åt 30 tackor, någonting man inte gör i en handvändning om man har 300 tackor… Eller för att ta ett litet exempel, senaste höstens stormar som ledde till långa besvärliga strömavbrott. Många har generatorer som gick varma, men tänk så lite det behövs för att stora anläggningar skall stanna av. Blöt höst, kraftig storm och det ena leder till det andra och så råder ett kaos, litet på en liten gård, större på en stor gård. Realisten i mitt stilla sinne funderar, – har det hänt en gång kommer det säkert att hända igen, och pessimisten inom mej funderar, att det kan ju också bli värre…

Jag vet inte om jag har en stjärnklar lysande poäng i det jag skriver. Det är bara ett konstaterande.

Tankarna har vaknat till lite vartefter som man läser och hör om jordbrukares vardag, miljonsatsningar och ekonomiakuter på vartannat blad i tidningarna. Det satsas stort, men är det alltid det bästa? ”Det är det enda sättet att få lönsamhet” säger någon, kan så vara, jag är inte professor i ämnet och vill verkligen inte kasta skit på dem som räknat ut det, men även jag kan se att med större slag på pendeln – slår det fel, slår det rejält!