Flytthjälp

Ibland får man hjälp 🙂

Viktoria och hennes två lamm skulle flyttas från en holme till en annan. I flera veckor har jag väntat på att vädret och tiden skulle matcha varandra, men det var inte så lätt… Blåser det inte, så regnar det. Inte är det problem att köra får om det regnar, men det är betydligt roligare med lite vackrare väder och gärna solsken om man får välja 🙂 Då behöver man inte packa på sej kläder som för en nordpolenresa utan kan sitta i linne och shorts och bara njuta av sommarens varma vindar. Men det har inte hänt ännu…

Sol blev det, men blåste gjorde det så vi fick nog ha lager på lager med kläder. Vi – jag och Sandra. Och vem är då det? Jo, det är mitt kusinbarn som varit här hos oss i en vecka och hängt med på både det ena som det andra.

Sandra och ViktoriaPå vägen ut ville Viktoria helst stå nära oss vilket resulterade i att hon trampade Sandra på tårna. Crocs är nog inte de bästa fårflyttar lämpliga skodonen. Mina tår som var väl skyddade under gummistövelns stålhätta hade ingen nöd. Men Sandra fick lov att sätta upp fötterna högt och så bar det av ut till fjärds.

Fram kom vi och Viktoria och hennes lamm hoppade lite småmotvilligt ur båten. Men rätt glada att ha fast mark under klövarna tror jag ändå att dom var, det stampade en hel del över fjärden i motvinden. Returen gick i ett jehu. Sandra satt som en galjonsbild längst fram i fören och verkade mer njuta av att bli nerskvättad med vatten var gång som båten dök mellan vågorna, än ogilla det.

Efteråt kan jag konstatera att flytta får med båt är en vardagsgrej för mej, men en helkonstig grej för en som inte är van. Man tänker inte på det förrän man får frågor ställda som man aldrig ens kommit att tänka på…

Den ”lediga” juli

”Alla” är på semester men jag har ännu aldrig haft en ledig julimånad  i mitt liv. Även om vårsådden är förbi så finns det massor att göra. Flyghavre hann jag plocka en dag men följande morgon så ringde telefonen och grävaren, Ollas Bengt, kom tio minuter senare. Jag har länge planerat dra en massa rör och kablar under vägen. Vi har tyvärr vägen tvärs över gårdsplanen med ladugården och torken på ena sidan och huset samt ladan/uthuset på andra sidan. Till all tur tar vägen slut en kilometer längre fram så trafiken är inte så våldsam. Men ändå mer än man kunde tro för många har sina skogar i Tallmosan bakom vår väg.

Nu vill man helst inte gräva upp vägen. Vi gjorde det 1980 då vi flyttade värmepannan ut till ladugården och drog in värmerör men ännu skakar hela huset då stockbilarna kör över det uppgrävda stället. Det tycks aldrig stabilisera sej. Så därefter har vi utvecklat en teknik att med en ”lånnå” (gran med ca. 15 cm diameter) göra ett hål under vägen. Till all tur har vi mest smörlera som sällan ger problem.  Men man måste gräva tillräckligt djupt för att komma under den torra leran.

Rekordet var år 2003 då vi byggde fibernätet. Entreprenören var litet bråd av sej och drog vattenledningen under vägen men lämnade vår optiska fiberkabel efter fastän vi hade kommit överens om att den skulle följa med. Då var vi tvungna att själva få den under vägen som på det stället var asfalterad och 12 meter bred. Vi försökte med ett järnrör men det kroknade. Sedan hämtade jag en lång och smal gran från skogen och den fungerade. Trä kroknar inte – möjligen brister det. Grävmaskinsgubbarna trodde inte sina ögen då vi med en gammal traktorgrävare fick ett hål under hela asfaltvägen. Men man måste gräva ett långt dike så man får rätt riktning.

Det är inga små maskiner mera och det blir stora gropar. Jag har en mängd rör och kabler nedgrävda redan så jag måste gräva resten för hand. Gymfaktorn är hög men juli är en dålig månad att gräva för hand utom då det duggregnar. Vetet borde bara ha solsken framöver för annars kommer det svampsjukdomar men jag behöver kallt väder och duggregn för grävandet.

Till all tur hade jag brorsan till hjälp då vi drog paketet med tre plastör och fyra kablar under vägen (i ett 110 mm skyddsrör).

Och regnar det för mycket så väntar en mängd maskiner, bilar och traktorer på service som är uppskjuten till ”lediga” juli månad. Inomhus väntar också torken på reparationer inför skörden som närmar sej alldeles för fort trots den sena sådden.

Vill man utomhus så skall flyghavren kontrolleras varje vecka. Jag sprutade 15 ha i år och det tycks ha verkat fint men man måste i alla fall gå runt åkrarna med kikaren för att kontrollera att det inte blivit något strå kvar. Om flyghavren drösar så har man elände i tio år framåt.

Och på gamla folkskolan har vi som mellanarbete att byta alla rör före hösten. Inga större fritidsproblem i sikte alltså …

Så himla NÖJD!

Det regnar. Men jobb finns det, det ordnade jag åt mej igår kväll. Jag flyttade Tuhtin ( från ett ”fårdörrhål” på långsidan, till ett annat på gaveln där balarna skall upp,) igår kväll efter att jag tömt upp det lilla lasset med höbalar upp på vinden.

Hö på vinden

Jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ner för trapporna, upp på vagnen, kastar upp så många balar jag får att hållas på kanten, och så går jag upp igen och börjar rada.

Varefter som det fylls upp på vinden, minskar det på vagnen. Men för varje varv det minskar på vagnen blir det också högre att få upp dem, och för varje bal som kastats upp blir jag lite mer trött i armarna, men ändå behövs det mer och mer kraft för varje varv som tas bort. Lite tokig ekvation och man får ta till alla knep som finns när de sista balarna skall upp. Varje muskel i arm, mage, ben och rygg används. Bra är att jag mjukade upp med lilla lasset igår, annars skulle nog inte musklerna tycka om dagens workout-pass. Varje bal väger någonstans mellan 10-15kg, kanske mer, och jag – tre äpplen hög, får allt ”smålk” som lossnar från balarna, som en dusch över mej när balen skall svingas upp över huvudet för att förhoppningsvis landa en bit in på vinden, för att det skall rymmas någon bal till, innan jag måste upp igen för att ta undan.

Kastar upp höUpp far dom. Svetten rinner längs ryggen och för att det lite skall lufta under skjortan har jag släpp hängslena, det är dom som på bilden ger mej svansar 🙂

Men till slut är nästan alla balarna uppe. De som jag måste kasta av vagnen för att få lasset under tak ligger på foderbordena. Jag tittar på dem en stund, men konstaterar att de nog bra hålls där, för nu har spagettikänslan nått mina armar och jag tycker med det bestämdaste att jag är värd en kopp kaffe hos mommo. 🙂

Försenad MC-säsongspremiär.

Efter att igår ha krypkört i dammet med radhackan tyckte jag att det var hög tid att damma av hojen innan höstkylan slår till och MC-säsongen är över. Trafikförsäkringen har jag faktisk haft aktiverad sen första juni men hitintills har det inte blivit något kört, antingen har det varit för kallt och regnigt eller så har det helt enkelt inte funnits tid. Fanns väl egentligen inte tid nu heller men jag for ändå.

Hojen är egentligen inte min utan tillhör Eriks dödsbo, Erik var så pass rädd om den att han inte nändes köra hem längs grusvägen här i Långmossen utan höll den parkerad hos farmor i byn där vägen är belagd. Och tur var det för på så vis klarade den, till skillnad från hans bilar, branden här om året.  Det faktum att hojen samt gårdens veterantraktor som också går i Eriks namn är de enda trafikdugliga fordonen som finns kvar av Eriks fordon gör det extra svårt att göra sig av med hojen trots att jag nu inte hinner köra så mycket.  Ifjol blev det blott en 350km och jag tänkte faktiskt att jag skulle hinna lite mera i år då jag inte har större byggnadsprojekt på gång i sommar.

Jag frågade aldrig Erik om lov att få köra och varje gång jag kör känner jag mig på något vis hedrad över att få köra den även om jag nu gör det utan lov. Därför brukar också de flesta turer gå via begravningsplan ifall han nu skulle råka höra ljudet från motorn.  Jag har många gånger funderat över om Erik hade någon baktanke med sina funderingar inför anskaffandet av hojen. Han frågade nämligen en gång när vi satt samlade om vi, alltså han och jag, skulle köpa motorcykel tillsammans. Antagligen var hans mening att jag skulle delta i finansieringen och han skulle sköta om användningen men jag har också funderat om han eventuellt faktist menade att vi skulle köra tillsammans kanske på varsin motorcykel? Han brukar ibland säga att vi borde göra något verkligt roligt tillsammans, tyvärr tog jag mig aldrig tid till det medan tid fanns. Hur som helst slutade anskaffningsdiskussionen muntert då Linnéa undrade om Erik faktiskt tänkte köpa en motorcykel med sidovagn 🙂

Och visst är det roligt att köra motorcykel, jag hade själv i ungdomen en lättviktare men den blev stående då när åldern berättigade till bilkörkort. Den här ”plastraketen”, som Erik kallade den, har ju helt andra resurser än 125-kubikaren jag hade när det begav sig. Håller man sig med en någorlunda aktiv körstil fordrar den mer eller mindre hela ens uppmärksamhet och det kan på sitt vis vara avkopplande att inte kunna tänka på annat än på själva körningen. När man kör bil händer det ju sig att tankarna drar sig till annat än själva fordonshanteringen. Jag dristar mig till att påstå att MC-förare är bättre bilförare än dem som aldrig kört MC, man lär sig att läsa vägen och det som händer runt omkring på ett helt annat sätt.

Nöjd motorist efter säsongspremiären 🙂

 

Trafikförsäkring.

Roligt joo men dyrt vill det bli främst då med trafikförsäkringen, ifjol kostade mina 350km i stort sett lika många euron i omkostnader. Liksom med en hel del annat så förstår jag heller inte debiteringsgrunderna för trafikförsäkringen. Vad jag förstår så är det väldigt sällan olyckorna förorsakas av själva fordonet det är nog oftast föraren som är den skyldiga. Därför kan jag inte förstå att fordonet utgör grunden för försäkringspremien, borde inte bonusberäkningen basera sig på förarens benägenhet att förorsaka olyckor?  Föraren hanterar ju endast ett fordon åt gången så det är ju lite konstigt att försäkringspremien varierar beroende på fordon för en förare som aldrig förorsakat någon olycka. Men som sagt det är mycket som jag inte förstår, däremot vet jag att kilometerkostnaden sjunker ju mera jag kör så jag får väl försöka satsa på det då……. om nu inte i år så kanske nästa år……….. säsongen kan ju börja lida mot sitt slut, i morse noterade jag faktiskt lite rimfrost i åkerdiket.

Kylig morgon mitt på sommaren 🙁

 

Ogräsrensning.

Oberoende av hur man försöker så vill det alltid bli lite ogräs att manuellt ta hand om i grönsaksodlingarna. I och för sig så är rensandet inte så tokigt arbete när vädret är på odlarens sida men det känns ändå inte riktigt produktivt. Det oaktaktat så är det viktigt att ta hand om ogräset för annars blir det inte mycket av produktionen av avsalugrödorna.

Som sagt är vädret vackert kan det åtminstone till en början nästan vara roligt att handrensa, det är ju ett arbete vars resultat genast syns och noggranheten betalar sig i längden på så vis att resultatet blir mer bestående. Dessutom är det väldigt fostrande vad gäller tålamod, det går ju sakta framåt och har man lite att rensa så tar det onekligen lång tid. Det här med tålamod har jag noterat att blir alltmer sällsynt bland dagens ungdom så några dagars rensning skulle säkert inte vara så illa för en och annan 🙂

Måste väl erkänna att så mycket handrensning har det inte inte blivit för egen del de senaste åren. Däremot har jag skött det mesta av den kemiska och mekaniska ogräsbekämpningen, de övriga i företaget har fått ta hand om mina misslyckanden på den fronten :/

I fredags hann jag i alla fall handrensa lite tillsammans med praktikanten, ett passande tilllfälle att hålla lite växtkännedomsundervisning 🙂

 

Fortsatte med radhackningen av purjo och kålväxter på fredag eftermiddag och idag lördag stod morot och sallat i tur.

 

AJ! och torrhö!

Aj, så illa det kan gå… 🙁

pärlans skorsstenJag skulle stränga hö och så mitt i allt kroknade pipan och föll ner… aj aj aj… Men, inte första gången…. frågan är nu bara om pärlan ska få en ny eller om den skall svetsas fast. Pärlan utan pipa ser lite halt ut…

pärlanNåja… Jag hade bara några 100m kvar att stränga så va det klart, så jag behövde inte sitta hela dagen i avgaserna…

Men hö har jag tagit. Jag slog på onsdag morgon, svängde det på torsdagen och då utlovades det vackert väder bara värre… men på fredag var det annat, då hade det mitt i allt dykt upp regndroppar på kartan över lördagen och jag fick bråttom som bara den att få höet svängt, balmaskinen ut, strängat och balat. Det var bara grannasåkern som låg omkull som jag tänkt ta torrhö på så skulle det ha regnat bort skulle inte katastrofen vara total, men nog är det så mycket roligare om man får in höet oiregnat…

Myslaget torrhö

Och det lyckades!

Men, det skulle nog ha varit kämpigt om jag inte fått hjälp av Alice och hennes sambo Tommy. Jag balade, Alice körde Jonte och Tommy kastade upp balar på vagnen. Efter ett tag kom pappa och fortsatte bala så jag kunde vara på vagnen och rada balarna. Det blev ett ordentligt lass på Tuhtin och ett litet lass på velsan. Lassen backades in under tak i fårhuset och så var det natten. Följande morgon kom det 10mm regn.

hölassTorrhö brukar jag alltid vilja ha lite. Inte så stora mängder, men några 100 balar är bra att ha. Höet var nu inte riktigt så 100% torrt som jag skulle ha velat ha det, men när regn mitt i allt utlovades så var det att bala in det. Skulle det ha varit en dag ute till skulle det ha varit perfekt. Visst var stordelen av balarna snudd på perfekta, men balarna längsmed skogskanten var rätt tunga, men inget omöjligt. Jag saltar dem ordentligt så håller de nog.

Åkern där jag slog torrhöet på är samma åker som jag i början av juni tog ensilage på, och gräset var riktigt fint och passligt att ta torrhö på nu. Jag har aldrig förut gjort så, men hittills har det varit ett vällyckat litet experiment. Jag undrade om det skulle dagga för mycket att man inte skulle få in det ordentligt torrt därför, men inte verkar det vara några problem med det, bara det inte skulle komma så hiskeligt med regn hela tiden…