Sida 302 – Bondbloggen

Hagge gråter…

Hagge skulle idag få gå ut. På riktigt! Han har varit tillsammans i en större grupp med tackor och lamm där lammen behövt lite extra tillsyn, inne i fårhuset, men nu skulle det bära av ut.

Det gick… sådär…

Början gick bra, han gick precis invid mina ben tills alla kom till rätt bete. Där satte jag mej ner på en sten. Tackorna småskenade yrt omkring som de brukar och lammen tätt efter… utom hagge. Han stod som parkerad bredvid mej och försökte förstå vad som hände, efter en stund fick han kontakt med sin mor, Eila och gick försiktigt iväg mot henne. Då passade jag på att smyga mej bort hemåt. En bit bort stannade jag och tittade lite hur det gick. Han yrade runt i cirklar lite, så kom det ett lamm förbi, så hängde han med det lammet en bit tills han tappade bort det, han stod och bräkte en stund och så kom någon tacka förbi så sprang han till henne, men blev bort knuffad, för det var inte hans mamma, så yrade han runt lite, stannade lyssnade, hörde inget eftersom alla tackorna var mer intresserade av grönt gräs än av lammen, så kom det något lamm förbi och så sprang han efter det en bit och så där höll han på…

Jag gick hem ett varv, men efter en halvtimme gick jag tillbaka, och när jag närmade mej betet hörde jag ett ynkligt bräkande, jag kom in på betet och den här synen mötte mej…

En liten ensam Hagge stod och bräkte vid ett träd… Det lät så ynkligt och ensamt…

Haggegubben, grät som besatt men lugnade sej när jag kom närmare och började prata med honom. Eila har ju tre lamm till och en himla massa gräs att tänka på, så blev Hagge efter fick han helt tydligt skylla sej själv…

Ohemult! Som muminpappan skulle ha sagt… Men vad gör man? Hagge fick följa med på en promenad för att se om vi skulle hitta de andra, men de hade nog tänkt utforska hur stort betet var och skenat så långt de sluppit… Vi gick en sväng, men sen beslöt jag att han fick gå ”hem”. Inne i fårhuset finns ännu några tackor med mini-lammen som kom här i veckan, så hagge får vara med dem inatt och sedan skall jag igen prova och se hur det går med att släppa ut honom.

Hagge verkade vara mer nöjd med att komma in. Även om inte Eila eller någon av syskonen var med, trivdes han med att komma in och bräkte inte en enda gång efter mej eller någon annan. Där hittade han med det samma vattenbaljan och ensilaget vid bordet. Ute förstår han ännu inte att äta grönt gräs. Han är också så pass stor att han inte längre behöver vara med sin mamma, men det skulle ha varit bra om han av henne skulle få lära sej vad och hur man skall äta ute…

Hur fortsättningen blir för lilla Hagge återstår att se

Potatis på gångs

Mats potatisen skall snart börja vara i marken 🙂

Mats har en egen tvåradig potatissättare, med den sätter han ganska stor del av sin potatisareal. Nackdelen är att det blir att fylla på lite helatiden, och det tar tid… När han vill att det skall löpa undan och har ett större fält att sätta potatisen på så blir det att anropa förstärkning för att få det att löpa undan och spara tid.

Med en fyrradig sättare med rejäla behållare för både gödsel och potatis går det undan att sätta…

Hur potatissättningen går till sådär i stort är att maskinen måkar jorden åt sidan, gödsel ramlar ner i exakt mängd, maskinen plockar ner potatisen med hjälp av små koppar som sätter dem en och en, med ett exakt avstånd till varann, och sen kupas jorden tillbaka ovanpå.

Mats har inte så stora åkerplättar, men någon ”viiliger” finns det bland med 🙂

När skall vi fira min födelsedag?

Det här är Marias sista inlägg på Bondbloggen. Vill du läsa Marias inlägg finns de alla sparade här på Bondbloggen. /redaktionen

– Så frågade Franz, en kväll då han skulle gå och lägga sig.

Att vara liten och fylla år mitt i vårbruket är lite sådär…. inte roligt. Själv har jag erfarenhet av det då jag också fyller i maj och kommer ihåg att det var samma sak då det var födelsedag. En stressande mamma och pappa som är trötta efter långa dagar under vårbruket och födelsedagen fick alltid flyttas frammåt, tills det blev lugnare tider.

Då Franz föddes tänkte jag i ett svagt ögonblick att så skulle det inte bli på hans födelsedag, men den tanken har fått ge vika redan 6 gånger. Vi har haft som tradition i några år att fira våra födelsedagar tillsammans, andra veckoslutet i juni och det har fungerat riktigt bra. I år kolliderade helgen med annat program och frågan blev att i vilket skede skall vi klämma in ett kalas för släkten och ett för komppisarna från dagiset.

Nåja, som sagt vårbrukandet blev färdigt för vår del på fredagen och nu blir det kalas under veckan och lilla 6-åringen är förväntansfull över att få fira sin födelsedag. För min del blir det en utmaning att jaga ägg i butikerna för att få ihop till en ”Batmankaka”.

Dom där ute…

…som inte ännu hunnit ut….

Jag hade så planerat in att några skulle få lamma ute. Nu kan jag bara stå och skratta åt mej själv. Ha ha ha, så bra det gick med det då! Känn ironin flöda…

Nu har alla lammat och ingen hann ut. Den sista lammade igår, samma dag kom jag hem efter några dagar i Geta. När jag kom hem på kvällen vid 21.30 – tiden, hade jag bara tänkt gå hem och sova, men det blev inget av det inte! För det första var alla ungtackorna som skulle vara i hagen runt fårhuset helt på villovägar och mötte mej i stranden… På fel sida om staketet… När jag kommer upp till fårhuset och stänger in dem i en kätte, är pappa där och agerar barnmorska…

När han kom till fåren på kvällen hade sista tackan lammat ett lamm som var torrt och hungrigt och skenade runt, följande lamm hade svängt sej på tvären så det hade han fått dra ut. När jag kom till fårhuset låg det lammet pustande och flämtande medan det blev tvättat. Frågan var om det skulle komma fler lamm?

Med finskor och kläder var det bara att trampa in bland blod och geggamojjor och se till att lammet som var uppe och sprang började få i sej mat och så hjälpa till lite att få igång det lilla utdragna lammet.

Tackan var vid det här laget ganska slut, vem vet när hon hade börjat med sin lamning… Så hon fick återhämta sej en stund och ta vara på sina två små. Under tiden gick vi, jag och Mathias ner till stranden och hämtade våra kassar som vi lämnat där när vi mötte ungtackorna på fel sida om staketet. Det är bara att släppa allt man har i händerna när fåren är på rymmen… Så när vi hade kommit upp med våra kassar, bytte jag jacka och skodon och så gick vi ut till fåren tillbaka och då tänkte jag, att det nog är bäst att kolla om tackan har fler lamm.

Det hade hon, men det låg också helt konstigt och jag bökade på en bra stund innan jag konstaterade att lammet låg med vänster bakben uppåt, bakåt och huvudet svängt bakåt. Efter lite möblerande med lammet så att benen började ligga någorlunda rätt så kom det ut riktigt lätt, men det var dött.

Med eller utan finkläder, jobbjackan på och så byker man 😉

Äntligen kunde tackan koncentrera sej på sina lamm, det två som mådde bra. Men vinglig var hon och helt slut. Jag fick hjälpa henne upp på benen. Hon fick lite extra ett och annat och så började lammen söka sej att dia och jag kunde konstatera att vi nog inte skulle komma i säng i tid… Det hade vid det här laget farit för länge sedan, men det som skall göras skall göras, sen får klockan vara vad den vill. Skulle jag ha varit ensam på farten skulle jag ha blivit kvar en stund till och se hur det börjat gå för dem alla tre, men nu hade jag en smågrinig och fruktansvärt trött femåring med mej, och klockan var en bra bit över 23, så det var bara att gå hem och hoppas på det bästa…

Idag morse, när jag kom till fårhuset var det två lammen pigga och krya och tackan hade återhämtat sej riktigt bra 🙂

Så, nu äntligen kan jag sätta punkt för lamningen 2012

Dyngvår

Alla läsare har säkert hört låten ”Traktor Alban” med Sås & Kopp. Där finns en strof där Alban berättar att han gödslar genom att gå omkring på åkern och ”snacka skit” Om det skulle var möjligt att göra så kunde man i år bara ha lutat sig tillbaka och låtit vädret sköta gödslingen, för i år har det varit en riktig ”skitvår”

Jag är fullt medveten om att vi återigen en gång haft det långtifrån värst (läs Nisses inlägg) men jämfört med hur vårarna brukar vara har det varit eländigt här också.

Vetet bäddades ner i alltför kall jord den 7 maj. Zetormotorn hann inte ens svalna innan regnet kom, och kom med ordning. I 3-4 dagar hällregnade det så att måsarna lekte badlekar på skiftena och man själv hölls inomhus. 10 maj öppnade jag täckdikesbrunnarna och då var nivån i systemet ca 1 meter högre än det brukar vara under vårflödet i april.

Det myckna regnet drog med sig dubbla problem för den redan sådda spannmålen . Dels mår inte kornen bra i vatten, men det största problemet kan bli skorpan som bildas på ytan och brådden inte förmår tränga igenom. Följdriktigt blev jordskorpan det stora samtalsämnet på bygden. Eftersom man inte kunde jordbruka så kunde man i alla fall diskutera skorpor. På Agri-Market, på Teboil, på gästabud och på Facebook, överallt pratades skorpor och vad man kunde göra åt dom. Endel harvade upp vetet, andra vältade sönder skorpan, endel bara oroade sig och andra (som jag) gjorde ingenting. Vad som var rätt kommer att visa sig så småningom.

För egen del blev detta ett fall för forskningsstationen MTT-Svedjebäck. MTT betyder i detta fall Mycket Tveksam Tillförlitlighet. Jag delade in veteåkern i tre delar som hanterades på olika sätt och resultatet ser så här långt ut såhär:

Bilderna är tagna i går 27.5 alltså 20 dagar efter sådd och åtminstone jag är ganska förvånad (som vanligt)

Bild 1

Här är åkern lämnad ovältad helt och hållet. Sådd strax innan regnet med lättbogserad Simulta utan efterharv.

Bild 2

Här är ingen vältning gjord före regnet utan efter upptorkning är vältning/skorpbrytning utförd. Aningen bättre än det föregående

Bild 3

Detta hann jag välta innan regnet kom. Alltså enligt kunskapsboken helt fel. Ändå talar bilderna sitt tydliga språk.

Än hinner dock mycket hända och detdär var bara vetet som kom i jorden innan regnet. Både havren och kornet sådde jag i jord som verkade alldeles förträfflig, om än kanske lite kall.

Avslutningsvis skall jag visa upp en bild på en annan typ av skörd från årets åkrar. Det är en tofsvipkyckling som är ganska precis ett dygn gammal men redan snabb och svårfotograferad. Det är inte utan en viss stolthet som man följer dessa gynnare på försomrarna med vetskapen om att med lite sämre uppmärksamhet från min sida hade denna slutat som äggröra. I år är bosaldot 17 vipägg och 4 spovägg.

Seigt !

Den här vårsådden kan bara beskrivas med ett ord: Seigt (segt). Vi hade ingen tjäle alls i vinter och det märks minsann. Våra lerjordar torkar inte upp alls annat än på ytan. Så här såg det ut den 21 maj och det har inte torkat upp nämnvärt ännu.

Man borde inte alls så ännu men det börjar snart bli juni och det går inte att vänta mer. Bara ett år har vi börjat senare med sådden och det var 2010 då vi började så 19 maj. I år sådde jag de lättare jordarna 16 maj och det gick bra men så kom det 20 mm regn den 17:e och lerjordarna har inte torkat än.

På ytan kan det se riktigt bra ut men då man kör på den så pressas lervälling upp nedifrån. Redan då man går över åkern så hör man hur det plaskar under tiltorna. Till och med på ”duntana” (höjderna) kan det finnas ”djölar” (gölar) där den lilla harvtraktorn gör djupa spår. Men nu är det redan dags att panikså så vi hinner skörda nånting före vintern så det är bara att köra genom eländet och lyfta såmaskinen litet så man inte fastnar.

I år ser man minsann hela åkerhistorien. Vartenda gammalt dike som lades fast redan för 80 år sedan syns och likaså alla sten- och stubbgropar. Täckdikena fungerar nog men vattnet kan inte rinna ned genom ytan som är helt igenslammad. Frosten har inte i år spräckt upp jorden som den brukar. Till och med 20 cm från stora laggdiken kan det stå vatten i hjulspåren. Och har stått i snart två veckor fastän det varit både solsken och blåst.

Det kan se någorlunda hyfsat ut där man kunnat så men hur illa har maskinerna packat lerjorden på djupet ? Inte växer det nånting om jorden är för tät. Nu får man bara hoppas på en torr sommar som spräcker upp leran med djupa sprickor. Fast då växer det inte heller nånting. Så nu borde det komma ett riktigt speciellt väder med torka OCH regn på lämpliga tider. Men det är nog för mycket att hoppas på det.

Det mesta är nu klart men i dag skall jag ännu så en ny vetesort på ett par hektar. Jag har hållit mej till gamla (norska) Reno länge eftersom den varit odlingssäker och hållit falltalet. Men den har haft problem med hektolitervikten som ofta är litet under gränsen för brödsäd. Så det börjar vara dags att byta. Det är svårt att veta vad som sist och slutligen går bra på just våra jordar. Provresultaten är bara vägledande. Stora hektarskördar är för mej mindre viktiga än odlingssäkerhet och okänslighet för sjukdomar.

Nåja, snart är en av de krångligaste vårsåddarna förbi som jag varit med om. Nu är det bara att vänta och se hurudan sommaren blir. Vädret framöver är trots allt helt avgörande. Till sist en klassisk bild från vårsådden: