Sida 309 – Bondbloggen

En gris bland fåren

Recept:

Ett får (av den lite rundare modellen…)

En fårsax

Klipp fåret och simsalabim så har du ett djur som snarare liknar en gris än ett får.

Fårsaxen klipper inpå skinnet och lämnar endast några mm kvar. Då det rosa skinnet kommer tydligt fram ser fåren ut som små grisar, förutom i öronändan. Här ovan är det rundebullan Anne som fått sommarfrisyren fixad. Eftersom jag inte kollar upp hur många lamm som tackorna väntar får man ge extra foder lite sådär ditåt. De som väntar 4 lamm kanske skulle behöva lite mer havre, medan de som får ett lamm skulle behöva få mindre. Inget att göra åt i det skedet, utan vänta och se 0ch sen försöka dela upp tackorna smartare när de lammat. Oftast är det ingen katastrof fast tackorna som får tre – fyra lamm är på mindre sidan, dom håller sej snarare piggare och mer ”normala” i hullet, det är dom som får bara ett lamm, men som måkat i sej havre som om de väntade fyra som blir som bollar. Inget att föredra då lammningen kan bli mer komplicerad om lammen är drygt stora och konditionen och flåset är lågt. Tids nog jämnar allt ut sej när de får komma ut och skena. Anne, här ovan, fick bara ett lamm, hon är snäll som få, av den större modellen och inte blyg av sej… Hon brukar fara fram som en ångvält om det finns godsaker i närheten, vilket helt tydligt har resulterat i en kroppsform som snarare liknar en övergödd gris än en spänstig tacka.

Ingen varg, men här kunde man tro att det var en panter som gömt sej i fårakläder.

Det här är Agneta. Hon har svarta ben och huvud medan resten av damen är ljusgrå. Som nyklippt kan man se att det inte är vartannat strå som är svart/vitt, utan varannan toss. Lite småroligt på sitt sätt. Men när ullen växt ut en bit försvinner bollarna och det blir jämngrått igen. 🙂

Ett år på bloggen.

För lite över ett år sen skrev jag mitt allra första blogginlägg. En rätt förutsättningslös start faktiskt. Jag hade egentligen inte läst andras bloggar innan dess förutom något enstaka inlägg av föregående års bondbloggare samt enstaka inlägg av bekanta och halvbekanta som skriver blogg. Så jag visste väl inte riktigt vad jag gav mig in på, och kanske lika bra så 🙂 Tänkte väl att det ungefär skulle vara som att skriva dagbok, vilket jag gjort från och till sen tidig lågstadieålder, men konstaterade genast att dagbok har jag skrivit mera för mig själv som ett stöd och för ventilerande av mina tankar. När det gällde bloggen så skulle jag ju skriva för andra och det ställde ju lite andra krav och sen fanns ju alltid frågan ”hur pass personligt” kan man skriva på en dylik ”allmän” plats. Man vill ju gärna sätta en egen prägel på inläggen men ändå få dem att passa in i andemeningen med bondbloggen som ju främst är att ge en bild av bondens vardag.

Skönlitteratur har man ju inte läst sen ungdomsåren och grammatiken i facklitteraturen är ju inte alla gånger den vad man lärde sig i skolan så mina tidigare modersmålslärare får ursäkta att mina texter formats mera utgående från dagligt tal än från skolboken. Meningarna vill ibland bli långa, tyvärr. Men att börja sitta och bena ut texten skulle ändå ta för mycket tid så hellre något fel än att det inte skulle bli något inlägg alls.

Målsättningen var väl att nå ett 150-tal inlägg under året men riktigt dit nådde jag inte. Brist på ämnen har det inte varit men ibland har man undrat om de kanske skulle uppfattas som lite banala och ointresssanta, ett 120-tal inlägg torde det i alla fall ha blivit. Kvaliteten på inläggen låter jag bli att uttala mig om :-D.

Inledningsvis gällde vårt kontrakt för ett år men på bloggarträffen i februari beslöts att vi fortsätter skriva till framåt hösten i alla fall. Jag har för egen del tänkt att jag nu i sommar ska försöka skriva lite mera om själva grönsaksodlandet. I fjol kom odlandet kanske lite i skymundan i all yra kring återuppbyggandet av produktionshallen. Bättre möjligheter till bild och videomaterial har jag numera så kanske den sidan kan förbättras lite också.

Hur som helst så har ni kära läsare nu alla tiders chans att ge synpunkter på bondbloggen och samtidigt delta i utlottningen genom att fylla i den enkät som finns framlagd!

Pappersbonde

Ja, inte var det det här jag drömde om som ung när jag sökte mej till Naturbruksskolan…

Jag hade hört talas om ”EU-bord”… Nu har jag en hel sal 😉

Eftersom jag inte ännu fått ordning i huset så jag skulle kunna ha någonting som kunde liknas en kontorshörna så får salen tjänstgöra som kontor mellan varven. Kaoset är ändå organiserat och enklast att hålla ordning på alla planer, analyser, signum, siffror, kartor och så vidare är att breda ut allt så man enkelt ser det man söker på en gång, och sedan när man är färdig mappar man allting i ordning. Kanske låter rörigt för en annan bonde, de flesta har alla siffror i datorerna men till saken hör att jag inte gillar att sitta och bläddra och söka och så har jag diverse betesplaner och skötseldagböcker för betena att hålla ordning på och fylla i osv. Nya områden, gamla avtal som skall uppdateras, lantraser som skall anmälas skilt och… ja, en salig soppa.

Men nu börjar det vara klart, och tur är det, tiden rinner iväg och ”deadline” är snart här. De vanliga stödansökningarna har skickats elektroniskt i år och nu skall jag ”bara” skriva ut en blankett och kopiera några kartor som skall planeras och så skall det postas diverse kuvert… men sen är jag färdig för årets pappersrumba och kan börja koncentrera mej på utomhussysslorna igen 🙂

Elektroniskt förresten, det är tidens melodi… Lite sen i starten är jag alltid, väntar gärna och ser hur det börjar gå för andra med nya påhitt. Ännu ifjol fyllde jag i min stödansökan för hand och körde till kansliet och lämnade in. I år tänkte jag att nog skall väl även jag vara kapabel att få iväg det elektroniskt och jo, verkar så 🙂 Lite funderingar hade jag, tex på några roskisar som stod utplacerade i programmet, men efter ett snabbt och effektivt samtal till ”helpdesk” där en mycket trevlig tjej svarade på någonting jag tyckte liknade begriplig österbottniska, var mina frågor besvarade i en hast och jag kunde fortsätta klicka mej vidare genom alla krumbukter, och så swishade det iväg. Enkelt, effektivt och helt begripligt även för en holmlolla som jag 😉

Börshaj…….

……är jag inte men att kunna säkra priset på produkterna lät dock intressant så jag ”slog mig loss” några timmar i kväll för att ta del av informationen om prissäkring av spannmål.

Ett tack till föreläsarna som gjorde sitt bästa med att förklara hur det går till i praktiken.

Nu odlar jag ju inte kvarnvete eller raps som är de produkter som i praktiken lättast kan prissäkras via handel med futurer så det är inte aktuellt i mitt fall. Knappast inte heller för andra små producenter, därtill fordras allt för mycket kapital att binda i pantsättnings- och betalningsrörelsekonton samt omkostnader för ”mäklarna”. Lätt blir det nog så att en stor del av den eventuella nyttan smulas bort på vägen och att välja rätt tidpunkt för bindandet av priset kräver ju också att man har koll på marknaden. Men är man en stor spannmålsproducent kan det säkert vara på sin plats eller också kan flera mindre odlare gå ihop om ett gemensamt avtal för att dela på kostnaderna.

Frågan är nog angelägen för idag är nog de flesta sektorer inom jordbruket i ett svårt läge vad gäller att få ekonomi i rörelsen. Produktpriserna stampar på stället eller går ner medan förnödenheternas pris och övriga kostnader stiger. Den aviserade momsförhöjningen kommer nog också i praktiken att till stor del belasta producenterna, tyvärr 🙁

Spannmål är annars en produkt som är relativt lättlagrad, om man har lagerutrymmen, så genom att välja ”rätt” försäljningstidpunkt kan man ju också på sätt och vis ”prissäkra” produkten men det binder ju också en hel del kapital förstås. Vad gäller grönsakerna är det oftast mer eller mindre omöjligt att spekulera i försäljningstidpunkt då produkternas hållbarhet är så pass kort, man är helt enkelt tvungen att acceptera ”marknadens” pris den dag då skörden är mogen.

Närmat…..

tangerade jag i gårdagens inlägg och det lönade sig tydligen för idag blev jag bjuden på lunch av närmatsprojektet 🙂 Projektet Närmat och kvalitet hade arrangerat en föreläsning för grönsaksodlare och potatisproducenter till kvällen men där hade jag tyvärr inte möjlighet att delta. Men lunchen på YA i Närpes hann jag med i alla fall då den råkade sammanfalla med våra leveranser till sydösterbotten. Det är inte alla dagar man blir bjuden på lunch tillsammans med folk som har ett så stort intresse för genuina råvaror 🙂

WP_000252 — Närmatslunch i trevligt sällskap 🙂

På hemvägen passade jag på att besöka en av mina tidigare arbetsplatser för att i väntan på vårbruket insupa lite inspiration …….. vilket kan behövas, det har ju utlovats nya snöfall till i morgon.

Dagen har nog bestått av arbete också ifall någon undrar och den gångna helgen blev också arbetsfylld. De vill ju bli så att det man inte får gjort under veckan får lov att utföras under veckoslutet. Traktorn har trilskat vid start en längre tid och jag visste att det var dags för en ny startmotor så en dylik hade jag redan skaffat hem, till all lycka. På lördag kväll ville den nämligen inte längre så det blev en akut reparation långt in på sena kvällen. Trångt och smutsigt var det men jag var i alla fall glad att den sade upp kontraktet i hallen och inte ute i skogen.

WP_000245 — Livet är inte bara luncher och penséer, ibland ska det skruvas lite traktorer också :-/

Välkommen i gänget

En ny arbetskamrat, INTE alla dagar det inte!

Vi möttes, sådär på riktigt och bekantade oss med varann lite efter att beslutet fallit… Det kom lite hastigt på, men när man äntligen hittar någon man gillar skarpt, efter att ha småletat i två år så var det ganska självklart när allt gick omkring. Vi kände inte varann. Setts lite sådär på håll nån gång, men då inte alls haft en susning om att vi skulle börja jobba tillsammans. Däremot kände Mats honom, och har många både bra, roliga och ledsna historier om hans tidigare arbetsliv. Han har jobbat med jordbruk förut, så han borde känna sej varm i kläderna här på gården, även om den är mycket mycket mindre än det han varit van med.

Att hitta jobbarkompisar är inte alltid så lätt. Man vill ju ha någon man kan lita på. De han jobbat hos förut har, vad jag förstått, inte haft någonting större att klaga på hos honom. Några små incidenter händer ju vem som helst, det kommer man ju aldrig ifrån. Han har bara jobbat hos två tidigare. Men de han jobbat med har nog sett till att han fått veckans timmar fyllda. Och när jag hör på Mats historier om hans tidigare arbetsplatser har han också fått ta i. Han har inte bara stått och slöat vid något dike, utan troget arbetat ”på riktigt”!

Det känns bra att man känner till honom lite. Jag vet lite hur han har haft det och vet att framtiden kommer att bli helt annorlunda. Visserligen har han jobbat på kogård förut, så djur känner han till, men det är ändå helt annat det jag håller på med. Främst kommer han att få sköta slåtterkrossen när ensilaget skall slås, och så kanske gödselspridandet, både konstgödseln och stallgödseln. Han är inte något större muskelknippe, men jag tror nog han kommer att visa att liten är stark. Eller, så kanske man inte kan säga, liten och liten… Det är väl som att kalla honom ung eller gammal, inte vet jag, det beror helt på hur man jämför. 1996 var i alla fall årtalet då han såg dagens ljus för första gången. Ung eller gammal.. Hmm… Det får var och en bestämma.

I alla fall kommer arbetstimmarna bara att bli en bråkdel av vad det har varit. Men jag tror inte det blir så högljudda protester. Vi kommer nog att trivas bra tillsammans, bara han kommer hit till lands. Han e från ”finska fastlandet” sådär ursprungligen, men har hela livet varit på Åland. Han kom hit tillika med mej och Mats i söndags. Han hade med sej en egen balgrip och konstgödselspridare också. Nu väntar han snällt på Kirjais att jobben skall börja, och det är snart det. Snart får vi börja se hur bra vi börjar trivas med varann, min ”lilla” Valmet 465 och jag 🙂