…f yra blad, fem blad, sex blad…. kanske ett till… jo, där är en fläck, ett blad till… färdig!

Nästa. Ett blad, två blad, tre blad… 7 blad… 12 blad… Mårr. Den var blöt – kastas!

Nästa. Ett blad, två blad….

Häck med kinakål som skall putsas

Kinakålen putsas ur lagret. Det har Mats hållit på med i ca en månad nu. Man tar en kinakål ur häcken, tar bort de yttersta bladen, fortsätter att plocka bort blad tills kålen ser fin ut. När den är tillräckligt fin för att man skall vilja sätta den i lådan, är inte när den ser ut som om man själv skulle vilja betala ca 70cent/kilo för den, som kålodlaren får, utan den skall se ut som att man skulle kunna tänka sej att betala, någonstans kring 2,70 euro/kilo för den, så som den kostar i butiken.

Två färdiga pallar kinakål väntar på hämtning inne i kyllagret, bland häckarna

Och det är nog dags. För varje vecka blir kålen äldre och det sätter sina spår. I butiken ser kålen ungefär likadan ut nu som för en månad sen, men svinnet för kålodlaren blir större. I början gick det åt ca 3 häckar för att få en pall fin kål, men nu går det åt ca 4 häckar. Anledningen till att kålen inte putsats ur lagret tidigare är att det helt enkelt inte gått åt kinakål. Det är enkelt, äter folk inte kinakål, går den inte att sälja hur fin den än är. Lite tokigt ur odlarens synvinkel då man inte i maj, när plantorna skall beställas, kan veta hur mycket kål som kommer att finnas i lagren när hösten kommer, om den kommer att hålla bra i lagret och hur många kålhuvuden per person som kommer att gå åt under vintern. Men det är bara att ta det som det är, och vara glad för varje pall som går.

Kinakålslådorna skall vikas. Dom kommer som paffskivor med spår i, på pall och skall sen vikas ihop. Första gången står man och vrider och vänder, viker och viker och när man äntligen fått det att se ut som en låda, kan man ha bild och text på insidan 😉 Bara att börja om. Småningom lär man sej tekniken och att vika ihop en låda tar inte mer än 15-20 sekunder. Men tid tar det ändå innan man vikit ihop alla 65 lådor som det skall vara till en pall. Förut var lådorna större, 10 kg/låda, nu är det 6kg/låda, så mängden lådor har ökat avsevärt, men de kostar lika mycket som de större lådorna. När man nångång ser lådor i mängder, ihopstampade i häckar bakom någon butik, kan jag inte låta bli att tycka synd om den stackaren som betalat ca 70cent/st stått och vikt ihop lådorna enligt konstens regler, klistrat på adresslappar och siffror, och en vecka senare är de påväg från butiken, behandlade som problem, ihopstampade för att ta så lite rum som möjligt och skickas, förhoppningsvis, iväg för att behandlas om, för att efter diverse processer bli till nya paffskivor med spår i.

 

Morgonens temperatur, -19,8. Mycket medveten om att det på andra ställen i landet är betydligt kallare, så räcker det här bra för min del. Söderut är vattnet ännu öppet och när det blåser drar det in en bitande, fuktig luft som går genom märg och ben. Inomhusjobb finns så det räcker för flera dagar, men fåren skall ha sitt, även i minus 20, morgon och kväll.

Igårkväll sjönk temperaturen som en sten faller till bottnen. Små vädertokig som jag är har jag stenhård koll på väderkartorna som finns på nätet och har förberett mej på att inte behöva vålda igång någon traktor de kommande dagarna. 5 och en halv ensilagebal på fårhusvinden lär räcka ca 10-13 dagar. En bal i balhäcken ute och en bal som är uppskuren på tre ställen står på berget ute i fårhushagen, så de som går ut och in lär i alla fall ha ensilage att äta.

Värre är det med vattnet när tempen sjunker till 20 grader. Jag ger vatten åt fåren i baljor. Använder mej av såna där runda, svarta murarbaljor. Dom håller att böka om lite med. Har man vanliga plastbyttor och de fryser, säger det krack och så är det farit. Men de här murarbaljor håller att knacka lite på och i, men blir de bottenfrusna brukar jag vända baljan upp och ner, koka en tekokare vatten och hälla över bottnet. Då släpper isklumpen i ett nafs.

Vi far från holmen på is nu, med sparkstötting eller mönkkiä. För en vecka sedan gick det att åka båt och pråmen togs upp. Nu är det lock på. Sådär särdeles tjock är inte isen. Mellan Ytterholm och Kirjais ligger en så kallad flada, en ”vik”. Halva fladan är äldre is och andra halvan är det ”nyis” på. När det höll att fara på den äldre isen vattnade pappa den. Han hugger avlångt hål i isen och kör upp vatten på den med en liten 4hp snurra. På det viset växer isen ganska mycket över en natt, och så får man bort den isolerande snön, om det finns någon sån. Nu när det blev såhär kallt så gäller det att hålla isen bar. Då växer isen bra. Redan någon cm med fin pudersnö har stor inverkan på hur isen fryser. Eftersom vi gärna vill ha tjock is så fort som möjligt sopas isen. En luden granruska bakom mönkkiän fungerar som bra kvast 😉 Kör man fram och tillbaka någon gång när det snöat, där isen är vattnad har vi snart bilväg till holmen.

Bilväg till holmen är inget nödvändigt. Jag har för min del förberett mej, tänkt ett halvår fram, så jag har allt jag behöver hemma till våren. Mjölkpulver åt lammen, konstgödseln som skall ut på vallarna, stolpar och fårnät till vårens stängselreparationer osv… Man kan ju aldrig veta om det blir is över huvudtaget. Men eftersom allt är så mycket lättare att få hem om man kan komma med bil ända fram till trappan så är det tacksamt om det går att ordna redan för en månad/år.

Vad för nåt???

Ja, ibland kan ett barns ögon säga mer än en miljon ord på en gång.

Jag har alltid varit mycket öppen mot Mathias med vad det är för nånting som vi har på dagens tallrik. Är det en ko, ett får eller en gris, så hymlas det inte och kallas någonting konstigt. Utan är det kotletter från gris så heter det också kotletter från en gris. Kommer följdfrågan: va e en koklett för nått? Så är förklaringen att det är en bit kring ryggen på en gris som kallas så. Inget hymlande. Är det broilerklubbor, heter det att det är en höna som finns på tallriken. Ligger det en fransyska i ugnen så är det en ko. Om det bara går så berättas det också varifrån köttbiten kommer. Eftersom vi äter bara egenfiskad fisk så kommer det inga frågor på det. Men jag kan berätta en liten historia från i våras.

Isen for och jag och Mathias skulle ut på vattnet första gången för våren, naturligtvis skulle det läggas ut ett nät. Nätet lades ut och spänningen steg för varje timme som gick. På morgonen kom vi oss iväg att dra upp nätet efter att vi matat fåren. Mathias hade dagens meny färdig. Jag var lite mer skeptisk till alla ”abbon å gäddon” som vi skulle få, och önskade att vi skulle få någon fisk över huvudtaget, även en simpa dög i det skedet. Bara det hade fastnat någonting var det ok. Vi kom till nätet och började dra, halva nätet var tomt. Tomt som om det kommit upp ur dödahavet. Men så kom det i slutänden en simpa och två små braxar. Glädjen i båten var stor 🙂 Vi for iland och redde löst. Jag kastade upp fisken på land, så att om någon av holmens kissor ville ha fisk så fanns det bara att komma och ta för sej. Braxen hoppade och sprattlade på berget, Mathias skyndade sej dit och pajjade den tröstande och sa: Såja, såja lilla fiske… Jag stod och redde upp nätet och hann tänka, jamen jösses, lilla vän, hur ska de gå när vi börjar fiska och rensa, men så kikade han upp på mej och frågade: Mamma, ska vi koka den???

Jag skippade min tanke lika snabbt som den kommit, och förklarade istället att så små brax, de vill vi nog inte koka, men vi kan föra dem till moffas kissorna.

Att vara öppen med vad som finns på tallriken tror jag kan skona honom från att i framtiden mitt i allt själv komma underfund med att man verkligen äter djur. Jag vet inte, men jag tror, att det för många unga kan komma som en kollision i livet att mycket av det dom stoppat och stoppar i sej genom livet är djur. Då kan det vara sent att börja förklara varför det är så. Därför har jag valt, att från det att Mathias började äta kött också berättat exakt vad det är han stoppar i sej.