Höstlov!

Måndagens lektioner var mjölkproduktion och lantbruksmaskiner. Klockan åtta på morgonen började vi blanda foder åt korna. Det är viktigt att fodret är anpassat åt korna, så därför görs det två olika mixer av foder: sinkomix och komix. Komixen äts av korna som mjölkas och kalvarna, och sinkomixen äts – som namnet säger – åt kor i sin och ungdjur. Sinkor är såna som ej mjölkas utan vilar upp lite innan nästa kalvning. Sinkomixen innehåller mindre energi och ensilage, det vill säga att fodret består mestadels av halm.

På eftermiddagen målade vi en container. Vi målade grundfärgen förra måndagen. Denna vecka skar vi ut en schablon och spraymålade dit metall. Riktigt fint blev det väl. 🙂

Igår hade vi lite grundservice av kärror; allt ska smörjas och kollas så det är i skick. Det blev att fixa lite kablar som gått av och annat smått och gott. Efter maten for jag och Michaela och plogade till fladan. Så om någon råkade köra på motorvägen och såg en John Deere där vid sidan av var det vi 😉 Vi körde av och an resten av dagen och kom relativt långt på stycket. Vi hade bra väder igår och det var riktigt roligt att få sitta och plöja i solskenet och njuta av hösten. 🙂

Och nu har jag höstlov, tills vidare i alla fall. Resten av denna vecka och hela inkommande. Blir att göra lite småjobb här hemma under tiden och förhoppningsvis fara till Vörå i helgen.

Wunderbaum?

Nej, som en enda stor ”bondebaum” doftade min bil i helgen när jag kom hem. Jag var till Geta med bilen med mej och där stuvade jag den full med allt möjligt gotta. Potatis-gubbar, fänkål, kinakål, äppel och purjolök. Löken glömde jag…

Alla dessa dofter gjorde att jag nästan blev yr i huvudet när jag satte mej i bilen för att köra hem. Nästan som när man öppnar en wunderbaum till bilen, och så funkar ju naturligtvis inte den där plastpåsöppningen, den brakar sönder så man får hänga upp sin doftgran utan plast, då blir doften så stark att man får en ”nästan-yrsel”.

Det här med bondebaum var en mildare och trevligare doft att ha i bilen.

Om man är om sej och kring sej, får man i sej och på sej, sades det förr. Och nog är det lite så att det stämmer ännu.

På landet delar man med sej. Har man för mycket av någonting så byter man med grannen.

-Jag ha plockat massor av svamp, vill ni ha? Kanske vi kan byta så jag kunde få några av era potatisgubbar istället för att ni kastar bort dem att ruttna?

-Eftersom Mats fänkål växte sej lite för stor innan han hann skörda den, kan jag få lite av den så kan ni få fisk av oss istället?

-Det är så dålig efterfrågan på purjolök så jag hamnar att plöja ner den om jag inte kan sälja den innan den fryser, någon som vill ha?

-Vill ni ha äppel? Vi har äppel som inte håller första klass så vi kommer att tömma några ton till skogen åt rådjuren om ingen vill ha.

Att inte vara så förstaklass petig, lite anstränga sej, köra runt, höra sej för, söka och fråga om man får byta eller köpa, gräva upp det själv ur landet, på det viset skaffar man sej en bil som doftar bondebaum. Det finns nog en annan sorts ”bondebaum” också, den lite mer ”stickiga” sorten, som om den kommer, oftast följer med skorna in i bilen… men den sorten lyckades jag undvika 🙂

Bondebaum

Att vända tilta

Plöjning har jag nästan lämnat bort men jag förstår dem som gillar att plöja. I år har jag ovanligt mycket (16 ha) som skall plöjas eftersom jag haft två år gröngödslingsvall och den kör man inte bara med tallriksharven. Det är länge sedan jag plöjt så mycket.

Men det är något visst med att vända tiltorna och se hur åkern blir svart. Det är som att vända ett nytt blad i sitt liv. Det gamla plöjs ned och alla misstag och problem försvinner och en ny åker väntar på våren och sådden – och en ny skörd. Man vet aldrig hurudant nästa år blir. Det är lika spännande som då man slutade skolan och man undrade hur livet skulle se ut i framtiden.

Att vända tiltorna är så definitivt. Nu är växtperioden verkligen slut och det finns inget man kan göra annat än vänta på nästa vår. Visst är det snabbare och mer lönsamt att bara köra med tallriksharven men inte ser det lika bra ut som en plöjd åker. Jag kommer säkert att huvudsakligen köra med tallriksharven i framtiden men roligt är det att igen plöja åkrarna.

Som alla ser så har jag en gammaldags tegplog. Eftersom jag tänker köra huvudsakligen med tallriksharv så ids jag inte köpa en växelplog för de få hektar som jag kommer att plöja. Men med en tegplog gäller det att mäta upp åkrarna ordentligt så att man får så få ryggar/tomfåror som möjligt. Det går bra med en famnkäpp (den syns utanpå plogen) och med hjälp av en GPS om man vill vara modern.

På åkern nedan (7 hektar) så har jag bara en enda rygg och två tomfåror (eller varannan gång två ryggar och en tomfåra).  För att inte behöva köra så långt på vändtegen så kör jag först en tredjedel mot mitten fram till en tredjedel från kanterna (grön linje – måste mätas ut exakt !). Sedan kör jag de återstående tredjedelarna utåt och lägger tomfåren längs de svarta linjerna som måste märkas ut ordentligt eftersom man lägger ryggar där följande gång man plöjer.

Så varannan gång blir det ryggar utmed de svarta linjerna och tomfår i mitten. Märk väl att de gröna linjerna måste märkas ut exakt också så man slutar plöja inåt där – annars blir lätt tomfåret fel ställe. Det blir inte mycket sämre än med växelplog och så sparar man en massa pengar. Vår gamla Överum plöjer förresten riktigt bra och blir knappast utsliten de närmaste femtio åren.

 

Mörkblå? Ja, tack!

När jag ändå var inne på temat kläder här förut med min dragked, tänkte jag i samma veva skriva om arbetskläder. Jag har för mej att flera av bloggarna varit inne på temat förut. Vill dra mej till minnes att Bondbloggs – Kalle hade färg på sin önskelista om kläder. Då kan jag säga att jag är precis tvärtom. Mörkblått är min färg, och nu senast köpte jag mej ett par byxor i en varm mörkgrön färg som jag gillar skarpt. Varselkläder? Nej tack.

Att köpa arbetskläder när man mäter en totallängd på 160cm är inte alltid helt lätt. Ibland när man söker kläder får man känslan att man skall inte behöva arbetskläder om man är i min storlek. Det är helt tydligt inte heller alla tillverkare som gör kläder som passar tjejer.

Jag köpte mej min drömjacka förra vintern, den har jag till finjacka när jag går i bys eller till stads, mörkblå med vitt teddyfoder, även kallad ”urmodern till blå kläder”. Jag skulle prova och expediten tog fram den minsta storleken som finns av den modellen. Den passade… någorlunda. Lite stor, lite långa ärmar, lite vid runtom, men ville jag ha mina drömmars jacka var det den eller ingen. Take it, or leave it! Jag tog den, lite mårrade jag över att det inte fanns en mindre storlek av den modellen, men vad göra. Å andra sidan kan jag ha tre tjocka jumprar under den ifall det skulle bli en super dunder mega kall vinter… Även när jag köper byxor gå expediten till en ände av butiken : ” det är dessa du har att välja på, de andra tillverkar inte så små storlekar… ” Nåja, gör ju inget, trivs bra med märket och ännu har jag inte lyckats slita slut något par byxor.

Sliter kläder, det gör jag. Förut använde jag vanliga byxor som tex. jeans som tappat form och modell och blivit för skabbiga att gå bort med, men de höll inte. Tog bara en liten tid så var de slutslitna, knäna fram. Det ledsnade jag på, Så jag började köpa ”riktiga” arbetskläder. Samma med jackor. Visst, vanliga jackor kan man hitta billiga runt hörnet, men det finns vissa krav jag har på en jacka.

Gärna funka att använda året runt, lång i ryggen så inte den blir bar så fort man kröker sej, huva som går att ta löst om det behövs, ett material som det inte fastnar en halv höbal i, fickor med dragked så man inte har andra halvan av höbalen där, ordentligt stor innerficka så man har möjlighet att hålla papper torra om det regnar, där skall även rymmas en fällkniv, tändstickor, snytpapper, en fickkalender, penna och en telefon om inte jackan har en skild telefonficka… Och efter senaste bloggen kan jag tillägga att det är ett plus om dragkeden kommer att vara lätt att byta om den dagen kommer. Vad det skall rymmas i ytterfickorna tänker jag inte tråka ut nån med, men jag kan säga att det är en hel del… och det märker man om inte annat, så när fickorna ska tömmas före man sätter kläderna i bykmaskinen.

Det var inte små krav på en jacka kanske någon tänker… men dessa krav jag har har inte kommit sådär mitt i allt. De år jag har hållit på med det här bondelivet har jag efter många happenings lärt mej vad man åtminstone inte skall ha. Som exempel kan jag berätta om den gången jag hade en blå sommarjacka, vid nertill, det resulterade i att när jag skulle kliva ur en traktor, inte märkte att jackan hakade fast i handtaget på insidan av dörren och när jag steg sista steget ner kom jag ingen vart, utan blev hängande i jackan som i en roligare hemvideo… Jackan hasade upp under armarna så jag blev som en sprattelgubbe med armarna rakt ut åt sidorna, jag trasslade mej ur situationen genom att öppna dragkeden frampå, ner dråsade jag med ett brak. Skrattade gjorde jag, för jag insåg ju hur rolig jag måste ha sett ut, men sen hade jag inte den jackan mer. En vinter tömde jag varje dag fickorna på hö när jag kom gående från fårhuset så det såg ut som om jag spridit ut en höbal längs vägen när våren kom… Det där med att kröka sej så man får ryggen bar känner de flesta till vad resultatet blir av det…

Så kräsen med kläder har jag blivit, men eftersom det idag tillverkas kläder som är enkomst tillverkade för att jobba i, som fyller de flesta kraven man har, så tycker jag att man kan satsa på ordentliga doningar ibland, dom är dyrare, men håller, och det är roligare och säkrare att jobba i ”riktiga” kläder än i ”hafs och krafs” kläder.

En dag i traktorn!

Det blir inte bara en dag i traktorn, det blir två, tre och många mera. Jag håller på att plöja. För tillfället blir det helgarna som jag måste sitta i traktorn för på vardagen har jag varit på kontorsjobb. Det blir ju lite tråkigt, speciellt för barnen, då de är lediga från dagis och skola och mamma är bara borta. Barnens specialuppgift är att hämta kaffe till åkerkanten tillsammans med Momi.

Det är ingenting fel på att sitta i traktorn och plöja, det är bara tidskrävande, man måste bara sitta där. Köra i raka spår, trycka på en knapp, dra i en spak samtidgt som man svänger traktorn till motsatta riktningen, kör in i tomfåret och trycker på knappern igen och så ställa in handgasen på passlig hastighet.

Jag brukar skämta och säga att det här är igen den tiden på året som man kan alla nyheter på radion utantill. Jag har definitivt svårt att sitt stilla i traktorn flera timmar i rad, visst gör jag ju ett arbete som måste göras men samtidigt tänker jag på alla de andra sakerna som borde göras och det är minsan lite frustrerande. Därför brukar det se ut som ett bomnedslag i traktorhytten efter att man har spenderat en hel dag på traktorn. ”Postitlappar” har jag inte ännu hittat på att ta med i hytten, men ett block och penna, ibland almanacka, telefonkatalog och mycket mera. Man kan ju kombinera lite kontorsarbete ihop med plöjningen. Det är en konst, men övning ger färdighet 🙂 Men ibland kan det vara riktigt skojigt och det kan hända saker som förgyller vardagen. Bäst som man sitter halft sovande i hytten och kör av och an och följer med trafiken som kör förbi, kommer det något på vägen som förgyller dagen – Grannens kor påväg hem från sommarbetet.

På hälft

Då man odlar säd så behöver  man ju bara arbeta en vecka på våren och två veckor på hösten – inte sant ? Så jag började riktigt filosofera över vad jag gör av min tid. Det är bråttom, bråttom bråttom – som Povel Ramel sjunger – och ändå är allting på hälft. Man hinner just få nånting att fungera och så står nästa katastrof och knackar på dörren. Vintern kommer och det skall plöjas men en hel del byggarbeten är ännu på hälft.

Nåja, jag har nog en misstanke om att jag börjar på alldeles för många saker. Men inte kunde man låta bli att bygga fibernätet och inte kunde man låta bli att skaffa tillbaka gamla skolan till byn heller. Och då sitter man fast där med skägget i brevlådan som det så vackert heter.

Och så skall jag göra allting själv i stället för att låta en ”fackman” skruva och bygga och … Men det är inte billigt att ta andra att sköta både det ena och det andra. Det kommer inga sådana inkomster från jordbruket utan jag skulle bli tvungen att extraknäcka som professor eller nånting för att ha råd.

Fast är man ärlig så gillar jag att göra allting själv – lönsamt eller inte. Troligen är det en tusenårig tradition av bondens naturahushållning som har ett hårt grepp om mej. Litet moderniserad med ”hajtech” förstås. Gör man allting själv så får man det precis som man vill ha det och vet precis hur det är gjort – och då kan man reparera det själv. Materialet är ofta ganska billigt så man har möjlighet att få till stånd riktigt  fina system också.

Men tid tar det !  Så det har blivit ganska vanligt att systemen är på hälft – de fungerar men vackra ser de inte ut. Inte har jag tid att göra allting färdigt och snyggt då det finns så mycket annat som borde göras. Intressant nog hade vi samma stil då jag jobbade på Tekniska högskolan. Men jag var inte värst på att ha ett ”kreativt kaos” – en kollega hade hopar med papper och apparater som hotade att stjälpa och begrava allting under sej. Men han fick mycket gjort. Av honom fick jag en skylt med texten ”A clean desk is the sign of a sick mind” (Ett tomt bord är ett tecken på en sjuk hjärna). Ordningsmänniskor skall inte ta illa upp – det är bara ett sätt för oss slarvar att försöka urskulda oss. Att jag sedan är en grym pedant då jag en gång börjar städa är litet illavarslande förstås.

Men nu får andra projekt bli på hälft för nu måste det plöjas – man vet aldrig om det blir en tidig vinter. Bondelivets verklighet gör att man sällan hinner fundera alltför mycket över det ena eller det andra inbillade problemet.  Det bara att köra tills 16 hektar vall är plöjda – resten kör jag med tallriksharv.