Som ett VM lopp

Ja, som ett VM lopp gick tröskningen i år. Från start ( tidpunkten när iden om att tröska idag kläcktes) till mål, (tidpunkten när tröskan åter igen stod under tak) tog ca 4 timmar.

Mycket väsen för lite ull, eller ”stålleprov” som emils pappa sade, så kan man kort och gott beskriva min havreodling. Men nu är det igen tröskat, havren parkerad under tak över natten, för att imorgon köras till grannen och torkas. Eller, grannen och grannen… det är inte mer än 3-4km dit, men som vanligt har vi ju en pråmtransport som kastar käppar i hjulet, så det går inte i en handvändning att få havren torkad, men torkas ska den, så det är bara att se om pråmen behagar starta imorgon morgon.

tröskning

Vi blev lika förvånade allihop över att tröskan höll ihop i år också. Det är ingen skönhet precis, men när den startar går den som ett skållat troll, pigg och alert i förhållande till åldern och precis lagom för de få hektar jag odlar havre på. Det är Mats gamla Sampo 30 som jag fick överta när han köpte sej en annan. Sen när den säger upp kontraktet och är totalt slut så är katastrofen ganska marginell. Nåja, hittills har den med lite nya remmar, ståltråd och plåtburkar fungerat helt ok, men, skulle jag inte ha en bilmekaniker och ”uppfinnarjocke” till far så skulle nog jag ha sagt upp kontraktet med sampon för länge sen… 😉

Tröskning

 

Tröskandet genom tiderna

Inspirerad av Maria började jag läsa mina gamla tröskhäften. Jag har nämligen alltid ett häfte och penna i tröskan och skriver upp hur tröskandet framskrider – och då nånting går sönder. Den MF-20  som jag kör med köpte vi 1990 från Rosenlew i Björneborg. Det är en testtröska där alla möjliga och omöjliga prylar var installerade för att testas. En del kom senare i serieproduktion men många finns enbart på vår tröska. Så den är helt unik.

Lägg märke till silvertejpen på tömningsröret. Naturligtvis har jag kört röret mot elstolparna och det är lappat många gånger. Ett nytt finns hemma men jag har inte hunnit installera det – och så håller silvertejpen ganska så bra.

Eftersom det inte finns någon handbok som man kan lita på för den här tröskan så tog det mej flera veckor att gå igenom alla ledningar och prylar som var installerade utan dokumentation. Det var ju bra för jag lärde känna tröskan ordentligt.  Det mesta fick jag att fungera men luftkonditioneringen lade av på nytt nästan genast. Den tycks inte fungera på något fordon så den har fått vara sönder sedan dess. Synd, för man skulle verkligen behöva den i hettan.

För det mesta har vi börjat tröska i mitten på augusti och slutat i början på september.  Till och med 1992 då oljefiltrets fäste brast och oljan rann ur motorn. Turbon blev utan smörjning och lagren skar ihop genast då den gick för full fart.  För år 1993 har jag en anteckning att det regnade hela augusti och skörden började först den 27:e. Men 1996 gick samma koppling sönder som i år och då fick vi det sista tröskat först i mitten på oktober. År 1998 var det regnigt och vått och vi började tröska först den 9 september och var färdiga den 7 oktober.

Vanligen startar tröskan på hösten genast då man vrider om startnyckeln men 1999 så hände ingenting alls då jag skulle starta. Mössen hade ätit av varenda kabel mellan hytten och tanken ! Jag var tvungen att dra en hel del nya kablar förrän jag kom igång. Men det var ett tidigt år för redan den 19 augusti var allt tröskat.

De första åren på 2000-talet var ganska normala men år 2004 stod vattnet på åkrarna då vi tröskade i september och den 20:e var det helt färdigt och det året blev rybsen otröskad. Följande år gick allt på en vecka och det sista tröskades den 25 augusti. Både 2008 och 2009 var sena år och tröskandet började långt in i september och var slut i månadsskiftet till oktober.

Men vi har fört skiftesvis bokföring allt sedan 1939 då min pappa började med den. I den ser man att vår första skördetröska var en bogserad Aros som inköptes 20 februari 1960. Senare bytte vi till en JF som var fäst vid sidan om (egentligen runtom) traktorn år 1970. Men då hade vi kossor så det mesta var i vall och ganska litet tröskades.

Och vill man se ännu längre bakåt så finns en dagbok av min farmors kusin, Bos-Framstu Evert (som senare tog namnet Sundvik). Den är från år 1907 som var mycket intressant eftersom byn genomgick sin kanske största förändring på 1000 år (+- 300 år). Då flyttade man nämligen bort från skifteslagets centrum (Hopenbackan) till de nuvarande platserna – som på den tiden var närmast sank ängsmark utan vägar.

I dagboken kan man läsa att ”Korna betade i Petjermosan den 10-28 juni” och det är den åker där tröskan gick sönder förra veckan. Men 1907 var det bara sank äng. Min pappa berättade att då den dikades så måste man ha en planka med sej att stå på – annars  sjönk man ned i dyn långt över knävecken.

Visst är det intressant att läsa gamla dagböcker medan jag sitter här och väntar att rostlösningsvätskan skall verka på remskivan. Så det gäller att skriva en massa – helst riktigt vardagliga saker för de blir de intressantaste i framtiden då allting ändrats.

 

Återfall

Jag skall försöka mildra min Bondbloggsskrivarabstinens genom att skriva lite på bondbloggen. Det känns lite som om en kompis skulle ha försvunnit när man inte längre delar sina upplevelser med bloggläsarna. Det skall vi göra ett tillfälligt avsteg från nu.

Sommaren och hösten 2011

Jag har nog vetat det ganska länge. Vi bor på en välsignad plats. Dels gäller det förstås hela Finland, men nu syftar jag på den lilla, platsen för mitt hemman. Återigen är en nästan perfekt sommar väderleksmässigt till ända. De få gånger i sommar som det kommit vatten har det varit just då det behövts som mest och stört som minst. Lite har detta kommit på skam nu under skördeperioden, för det har faktiskt varit flera dagar som man suttit och räknat vattendropparna på stugfönstret istället för sädesaxen utanför tröskfönstret, men det har ändå rört sig om avgränsade dagar och dagen därpå har det varit fint igen.

Min Peppi havre gick tyvärr och lade sig ganska rejält på sina ställen. Tack och lov föll den sent, i början på augusti så kvaliteten har inte lidit, men det har tröskföraren gjort. Att plocka upp havre som är helt platt kräver både tålamod och tålamod. Nu visade det sig f.ö att Claasen är mycket duktigare på att plocka upp liggsäd än den gamla Ferguson, så det var ju en tröst i nöden. Ändå har jag tillsvidare lämnat kvar lite drygt ett hektar platthavre på åkern. Det tar för mycket tid från vetetröskningen att kämpa med ligghavren, så den får vänta till sist nu. Börjar det regna blir den förvisso förstörd, men det är billigare än att låta vetet stå och vänta. Den helvetiska hösten 2004 gjorde jag mitt livs dyraste jordbruksmisstag när jag använde vackra dagar till att plocka upp dåligt liggkorn, och när jag var klar att börja med vetet kom ett fyraveckors regn som tog bort kvaliteten och gjorde att skräpvetet skulle torkas bortemot 30h.

Det mesta av havren har jag sålt och levererat redan, siffrorna blev 5300 kg/ha och en hl vikt på 58,5 och pristillägg för kärnstorleken. Det skulle vara skamligt att inte vara nöjd med det. Vetet ser dock ut att kunna bli lite svagare, volymen kommer nog, men kärnorna ser små och lätta ut. Dessutom verkar falltalet kunna vara svagt, det märks när man tuggar på kärnorna.

Största problemet just nu är ett missljud ur tröskan som jag noterade i går kväll. Eftersom ljudet ändrar tonläge när man höjer farten på tröskcylindern ororar jag mig för att något hänt med lagren där. Att byta dom kräver kompetens både som urmakare och bergsbrytare, samtidigt så det är inget man vill göra mitt i säsong. Tyvärr har aldrig trösktrumman havererat i april så man får väl ta det som en löneförmån antar jag.

Trots allt, med 14 ha vete otröskat och mulet väder med regnmoln i väster så är jag rätt nöjd med odlingssäsongen 2011.

Tröskning

Känner att bloggandet bara glider mer och mer avsides. Dels för att det är mycket annat på schemat men också för att datorn med jämna mellanrum bråkar med mig. Jag har svårt att få in bilder i datorn också, så därför har det inte varit speciellt bildrikt på sistone. Nåja, I keep going on!

I måndags hade vi först lite teorilektioner i företagsekonomi. Ganska intressant fastän vi inte kommit så långt in i kursen ännu. Efteråt blev det att köra sväm och det blev väl ett antal tunnor utspridda vid fladan. Vid sidan av tröskades det så länge vädret tillät. Och i tisdags var det äntligen min tur att få provköra tröskan! Har aldrig suttit i en tröska förut, så lite spännande var det nog. Men jag personligen tyckte det gick helt okej även fast man måste vara på helspänn hela tiden och se efter så allt går som det ska. Jag bytte om med Tony, och när jag inte tröskade körde jag kärrorna upp till skolan. Idag har vi också haft företagsekonomi och efteråt så var jag ledig. Det passade bra att fara in till Vasa och leta lite nya kläder och skolmaterial. Resten av kvällen har jag i princip spenderat framför skolböckerna. Det tar på att läsa studenten. Har tappat suget lite och har knappt någon motivation kvar.. Men det är bara lite kvar så får jag börja tenta, så jag försöker stå ut så gott det går 🙂

”Åren är inte bröder”

Efter två veckor i tröskan kvarstår det ca 4 ha vårvete kvar. För tillfället står skördandet rätt så stilla efter att det har öst ner från ovan runt 60 mm vatten sedan måndagen. I år har det varit lätt att tröska. Föret har varit perfekt och det har gått att tröska utan större uppehåll. Fukten på kornet rörde sig mellan 14-16% och på vetet 16-18%

Till tröskan har jag köpt en pärm och ett häfte, hemma hos oss kallas den ”loggboken”I loggboken har jag skrivit sedan vi köpte den 2007, allt som jag har tröskat och några kommentarer. Jag börjar alltid före jag startar till åkern med att skriva datum och tröskans timmar, på kvällen då jag kör in den i maskinhallen och har den och gå på tomgång skriver jag vidare hur mycket jag har tröskat, fukthalten, vilken åker och har det skett något speciellt under dagen och så fyller jag i till sist totala tröskade timmar. Allt detta har ju förstås inte så stor nytta, men det är roligt att konstatera att ”Åren är inte bröder”.  Satt en kväll och bläddrade i häftet och läste några kommentarer.

– Det är så vått, djupa spår efter tröskan. – Fastnade med tröskan på ”måsabiten”. – Idag hämtade Elin kaffe och en smörgås till åkern och åkade med i tröskan några varv. – 2007 augusti, Franz sovit eftermiddagssöm i tröskan 1,5 timme efter dagiset.

 

 

Ensilagevind?

Hövind, höskulle, fäxbotten, kalla det vad man vill, men min är tom. Eller, den var tom. Som jag berättat förut blev det inte att laga något torrhö i småbalar i år, på gott och ont. Många fördelar, men också nackdelar med att inte ha torrhö. Men jag sörjer inte, det senbalade ensilaget som togs här hemma på holmen kunde jag konstatera att nästan är som torrhö.

Bagglammen jag har här hemma kan inte låta bli att smita över till grannhagen där några tackor huserar så jag beslöt mej för att bagglammen skulle få flytta in. Har man dem innanför 4 väggar och tak med betonggolv så vet man var man har dem. I och för sej, riktigt innanför lås och bom är de inte, stordörrarna är på vidgavel med grind för öppningen, så de får in solljus de dagar solen vågar visa sej.

Skönt att veta var de är så man inte behöver få oväntade lamm, men, så fort man sätter in djur i fårhuset är man ”fast”. De skall ha mat och vatten en eller två gånger om dagen, och då ensilage. Problemet med att öppna en storbal den här årstiden brukar vara att balen hinner mögla innan de få djuren som är inne hinner äta upp den, så tanken var att jag skulle behöva breda ut den så att den får lufta sej och torka, istället för att mögla. Eftersom hövinden står tom i år lyfte jag helt enkelt upp ensilagebalar på hövinden, när jag ändå var på farten lyfte jag upp 3 st och knuffade in dem vartefter jag satte upp nya. Det här har jag aldrig gjort förut, så det var lite roligt att se hur det skulle gå, bra gick det och såpass roligt var det att kunna breda ut ensilaget att torka när man hade hela vinden att breda ut sej på, så jag bredde ut en hel bal däruppe. Det här visade sej fungera rätt bra, trots väderleken med värme och regn, så har den utbredda ensilagebalen inte möglat och bagglammen trycker i sej ensilage så det står härliga till.  Dock har de lite ransonering, ger man dem för mycket drar de bara ner prima ensilage till strö, så, lagom är bäst.

Att ha bagglamm att gå på ensilage är rätt olönsamt, men hellre det än tackor och baggar ombland var och varannan dag…

EnsilagevindBilden blev suddig, men jag tror man ser principen ändå.

Om det fungerar bra att ge ensilaget från vinden kanske jag helt övergår till att mata fåren på det viset. Ju mer jag funderar på det ju fler fördelar finner jag med det. Förut har jag inte haft det som ett alternativ, att ge ensilaget från vinden, det har alltid funnits torrhö här, men varför inte ge ensilaget härifrån också. Golvet håller, lättare att utfodra, torrt och rent golv och så skulle jag inte behöva ”våldstarta” en traktor varannan dag om vintern i -15-20 grader, utan kanske en gång i veckan, eller kanske ännu mer sällan. 🙂