Förra veckan kalvade Fideli (som fick Aftonstjärna i fjol). Årets kalv blev en pigg och amper liten kviga som kommer att göra sin mor gråhårig i förtid och förmodligen också ta över ledningen i flocken på sikt. Vi bestämde att hon får heta Attityd, eftersom hon har gott om den varan.
Normalt brukar kalvarna hålla sig rätt stilla de första dagarna. Mamman för dem lite vid sidan om gruppen, kalven lägger sig ner, mamman går iväg för att äta och kalven rör sig inte ur fläcken innan mamman återvänder. Attityd sjuder dock av självförtroende och verkar inte tro att det finns nånting i hela världen som skulle kunna rå på henne. När Fideli gått iväg sover Attityd en stund och sen ger hon sig iväg på egna upptäcktsfärder. Jag har redan fått hjälpa Fideli att leta efter henne vid ett par tillfällen och man hör flera gånger om dagen att Fideli går runt i hagen och lockar på sin försvunna kalv. Attityd svarar nämligen inte heller på mammas rop om hon inte är hungrig, så Fideli har inget annat val än att leta.
Redan under första levnadsdygnet var hon inbegripen i sitt första slagsmål. Attityd hade på lite vingliga ben begett sig på strövtåg och slagit sig ihop med ett par kalvar som var födda i våras. En av de äldre kalvarna, Cherie, kände tydligen ett behov av att markera sitt övertag och gav Attityd ett par stötar i sidan. Attityd vände sig om och skallade Cherie direkt! Bara för att man är liten och inte riktigt hålls på benen ännu måste man inte tåla vad som helst. Inte illa med tanke på att Cherie är två månader äldre och betydligt större och starkare. Det är gott gry i den lilla damen.
Men oavsett hur mycket girl power man har måste man vila ibland.
