Hoppigt värre för vetepriset

Först brakade vetepriset nedåt efter kriserna i Japan och Nordafrika men sedan gick det upp igen och är nu kring 230 euro/ton i Paris. Men 175 euro i Finland. Skillnaden på 50-60 euro verkar hålla i sej och det är på tok för mycket.

I agrimoney.com analyseras läget hit och dit men senast påstod IGC  (International Grains Council) att spannmålslagren inte kommer att öka ens med en skörd som är rekordstor för efterfrågan ökar också. Hur det går i verkligheten är sedan en helt annan sak.

Här kan man inget göra annat än försöka anpassa sej. Här gäller enbart finländska priser och det ser ut så att det finns för mycket vete i Finland så jag ökar inte på vetesådden och köper inte heller mera dyr gödsel.  Även om priserna stigit från de helt hopplösa bottennoteringarna i fjol våras så gäller det fortfarande att se till att utgifterna inte ökar.

Oljeväxtodlandet lär knappast öka efter förra sommarens katastrofskörd. Jag hörde att rypsskörden på de värst torkdrabbade åkrarna var omkring 300-400 kg/ha. Då hjälper det inte att priset var litet högre.

Bygge på gång

På torsdagen svängde jag in hos kompisen Tomas för att se hur hans ladugårdsbygge framskrider. Tomas har dikor och har hittills använt en gammal lada som ligghall, vilket fungerat men kanske inte alltid varit så ändamålsenligt. Nu skall korna däremot få en ordentlig ligghall att husera i. Det blir en rätt så rätlinjig konstruktion med ströbädd i liggavdelningen, en skrapad gång där korna äter och öppet foderbord mot söder. Skall bli kul att se hur det framskrider.

Att investera i byggnader i jordbruket är alltid lite spännande eftersom man ofta får lov att räkna med rätt långa återbetalningstider. På kort sikt är t.ex. en ladugård aldrig lönsam, den betalar sig vanligen på tio-tjugo års sikt. Den långa återbetalningstiden kan avskräcka, men å andra sidan är det inte heller hållbar att aldrig återinvestera om verksamheten skall kunna fortgå.

Traditionellt brukar jordbrukare bygga sina byggnader nära bostaden, vilket är lite tveeggat. Förstås är det bekvämt att ha arbetsplatsen nära hemmet, men om man av nån orsak (t.ex. sjukdom) vill lägga ner verksamheten är det då nästan omöjligt att sälja byggnaden åt nån annan. Riktigt stora investerinar, i miljonklassen, brukar man därför ofta försöka placera på en egen tomt för att byggnaden skall kunna säljas vidare ifall att något oförutsett tillstöter.

Tomas investering rör sig inte i de summorna och byggnaden är placerad i anslutning till de befintliga byggnaderna. Såhär långt ser det lovande ut, jag får säkert anledning att återkomma.

Innovativt

Ekologisk odling tenderar ibland att uppfattas som lite gammaldags. Ekoodlarna vill vrida tillbaka klockan till trettiotalet och tiden innan konstgödsel och bekämpningsmedel fanns. Ekobönder botaniserar i gamla sorter och odlingsväxter och känns igen på sin gamla traktor utan hytt, den stickade ylletröjan och helskägget.  (Nåja, det där sistnämnda vet jag väl inte om nån tror längre.)

Som jag ser det är syftet med ekologisk odling är inte att gå bakåt i utvecklingen, utan att fortsätta framåt men längs en lite annan väg. I viss mån kan man när man söker andra vägar vara tvungen att ta ett steg bakåt, men den huvudsakliga färdriktningen skall fortfarande vara framåt. Inom ekosektorn finns en hel del intressant teknik och ekoodlingen tar fram forskning och praktiska erfarenheter kring baljväxter, gröngödsling och mekanisk ogräsbekämpning som även den konventionella sidan har nytta av.

Ett exempel på senare tid är ett svenskt företag som utvecklat en ogrässkärare. Tisteln kan vara ett riktigt gissel i ekoodling och när huvudgrödan väl har börjat växa har vi inte haft nåt vettigt sätt att bekämpa tisteln, annat än att slåtta omkull hela växten som jag gjorde för hand i somras. Den svenska ekobonden Jonas Carlsson fick dock en snilleblixt och kom på att tisteln ju har en betydligt grövre stjälk än spannmålens strå. M.a.o. borde det gå att konstruera en skärapparat som släpper igenom det smala spannmålsstrået men skär av den grövre tisteln. Maskinen har rönt uppmärksamhet internationellt och även vunnit miljöpriser. För ekoodlare är det här en välkommen nyhet, men också för en konventionell jordbrukare som vill minska på användningen av bekämpningsmedel kan den vara intressant.

Skulle Jonas kunnat bespruta skulle han ju aldrig ha kommit på den här lösningen. Så visst kan ekoodling vara både framåtsträvande och innovativt. Dessutom ser skäraren rätt festlig ut! 🙂

Gummistövlar – av plast

Gårdagen var varm och smältvattnet började rinna. Tyvärr så märkte jag att mina nya ”gummi”stövlar läcker. Och att de inte alls är av gummi utan av plast. Så det är omöjligt att lappa dem. Man börjar bli ganska så sur på allt billigt och dåligt skräp som ”marknaden” erbjuder nuförtiden.

Inte ens fastän man betalar grova pengar för nånting så får man kvalitet – man bara blir av med mera pengar. Det är omöjligt att lita på vilket företag och vilket land som är tillverkare. Numera säljs och köps ”varumärken” som har absolut ingenting med tillverkningen att göra. Enligt min mening är det kvalificerat lurendrejeri som dessutom är lagligt.  Om jag köper ”Nokias” gummistövlar så kan de mycket väl vara tillverkade i Kina, Afrika eller fast på Mars. Och är säkert inte gummi alls.

Det har varit tal om närmat och märkning men det gäller precis allting.  Sambandet mellan ”märke” och tillverkning är helt avbrutet och ”märket” har ingen som helst betydelse mera – annat än att lura blåögda. Nu kan man bara lite på det som är tillverkat riktigt i grannskapet så att man känner tillverkarna och vet att varan inte alls har lämnat byarna utan kommer direkt från tillverkarna. Annars kan nån skurk ha bytt ut namnlappen och satt den på nånting billigt importerat skräp.

Eller så tillverkar man allting själv så att man vet vad det är frågan om. Litet besvärligt i många fall men vad skall man göra ? Vi kan ju inte fortsätta att köpa billigt skräp för vi drunknar snart i hopen av söndriga och oanvändbara ”gummi”stövlar och liknande elände.

Gummistövlar är ganska viktiga för en bonde och den här tiden på året borde de faktiskt hålla vatten.

Stängslande av kohage inledd

Rubriken är väl inte helt sanningsenlig, men stängslandet av hage brukar bli lite av ett stressmoment och göras med andan i halsen, så det känns rasande skönt att få hävda att arbete är påbörjat. Och strängt taget är det inte en fullkomlig lögn heller, om man bara ser saken på rätt sätt. Jag hämtade nämligen ut fyra hektar kohage från Matkahuolto igår.

Sommaren 2012 kommer jag att hägna in en betydligt större kohage än jag haft tidigare år. Hagen skall sträcka sig från ladugården ända till strandbetet som finns nedanför vårt hus, alltså det område som avverkades häromveckan. Tanken är att korna skall hålla naturbetet fritt från sly och buskar. Det innebär att korna får motion, jag får relativt billigt foder och vilda växter och fåglar en bibehållen livsmiljö som många av dem behöver. Enda nackdelen är att jag får montera upp 1,2 km stängsel, vilket innebär att jag får motion och det var ju inte riktigt det som var tanken. En potentiell nackdel är förstås också risken att djuren rymmer, men förhoppningsvis skall det inte bli så mycket av den varan.

Sändningen som kom igår består av stolpar och lite nylonband med strömförande tråd. Nylonbanden är närmast värdelösa och brukar vara mogna för sophögen redan efter några somrar. Jag kommer att använda galvantråd istället, men bandet ingick i paketet så det får hänga med så länge det leder ström.  Själva bete och stängslet återkommer vi till i ett senare inlägg.

Själva stolparna är faktiskt utsorterade skidstavar, så de borde ju i rimlighetens namn klara av att vara ute året om. 🙂