Vårtecken

Vårtecknen, eller kanske snarare senvintertecknen, börjar rada upp sig. Det finns vissa hållpunkter som markerar att vi definitivt är på slutrakan och att våren inte är så fruktansvärt långt borta.

Att ljuset har återvänt är ju helt tydligt. De första trevande tonerna av fågelsång har också börjat höras på morgnarna. Ansökningsguiden för EU-stöd dök upp häromveckan, vilket också kan räknas som något av ett vårtecken. Känslan av att man inte riktigt hunnit avverka fullt så mycket som man borde ha hunnit hör också till. Jag tror mej ha ved så jag klarar mej men några dagar till i skogen skulle inte sitta fel.

Ytterligare ett senvintertecken är gödselhögarna som börjar dyka upp ute på åkrarna. Stallgödsel skall enligt lag och paragrafer lagras i täta lager, men tillfälliga lager ute på åkrarna är tillåtna för att underlätta vårbrådskan. Skulle all gödsel köras ut från gödselstaden vid ladugården först när vårbruket drar igång skulle varken maskinkapacitet eller vägnät riktigt orka med det. Gödselhögarna är alltså egentligen lite av ett första steg mot vårbruket, de antyder att man nu börjar ladda upp för nästa odlingssäsong.

Vårtecken med odör.

För min del skottade jag upp en plan förra veckan och körde de första lassen. Man skottar bort snön dels för att lättare kunna komma fram med traktor och kärra, dels för att snön under gödselhögen inte smälter och det stör liksom vårbruket att ha stora snödrivor på åkern i maj.  I fjol kom jag igång med utkörningen först efter snösmältningen, så då föll skottningen av naturliga skäl bort.

Utkörningen kommer att bli ett återkommande jobb de närmaste veckorna, när jag har tid överlopps kör jag ut ett par lass. Man behöver hålla lite koll på hur mycket gödsel man kör ut i högarna. Miljöregelverket begränsar mängden gödsel som får spridas på åkern och det är ju onödigt att köra ut större mängder än man får sprida.

Bålagren

Årets ”bålaträä” (stort träd) är en gran. Nåja, jag har bara sågat granar och aspar tills vidare. Den var till all tur frisk (utom i toppen) så det blev en hel del stockkubik. Men som vanlig stock kan den inte säljas för där är största tillåtna diameter bara 55 cm och den här var över 70. Men som svarvstock går den.

Märk väl att ”småstockarna” bredvid den hör till de stora stockarna. Motorsågen verkar ganska liten och jag var också tvungen att ta till en annan såg med längre svärd för att fälla granen.

Det sorgliga var att då jag lyfte bålagrenen upp på vagnen så gick lastaren sönder. Troligen har en kugge i svängkransen gått sönder. Det betyder att hela lastaren skall skiljas åt i små bitar för att man skall komma åt att reparera den. Och det blir nog till sommaren. Inte för att det är första gången jag plockat den i bitar.

Så jag har de senaste dagarna sysslat med att få den andra lastaren fast i Zetorn. Det tog sin tid för på torsdagen (då lastaren gick sönder) så måste jag åka till Villmanstrand och hålla föredrag om optiska fibernät. Fredagen gick till att få ut Zetorn ur tröskhuset. Dörrarna var blockerade av all snö som rasat ned från taket och frusit fast.

Vanligen försöker jag hålla dörrarna fria från snö men i år så blev det så hopplöst att jag tänkte att jag väntar på sommaren i stället. Men det blev att hacka och köra med schaktbladet en dag. Till sist fick jag i alla fall ut Zetorn – som behövde en hel del reparationer. Den hade till exempel inga bromsar som fungerade.

Lördag och söndag gick till att sätta fast den andra lastaren (ny men liten) för jag var tvungen att tillverka stöd för den. Den har nog varit i användning men den slog mot kättingarna då man körde. Egentligen måste jag bygga ett ramfäste så den sitter stadigt fast i traktorn. Ramfästet på Belarus har varit utmärkt så jag svetsar väl ihop ett likadant. Men det går inte på en dag så jag måste ha något provisoriskt så jag får ut stockarna innan snövägarna smälter. Det börjar bli bråttom.

Verkligen harm – det har varit bra väder att köra ut stock de senaste dagarna.

Vår nya chef

Vi har fått en ny chef i huset; ”Lillis” föddes för ganska exakt en vecka sedan. Allt gick bra och nu har vi varit hemma i några dagar. Lite trötta och yra är vi väl alla ännu, men det hör ju till. Man kan ju inte vara annat en såld inför en så liten och söt filur som han. 🙂

Nära i tiden

Igår hade jag ett intressant samtal med en kollega. Han hade grunnat en del på det faktum att mänskor idag blir allt med intresserad av närmat och lokalt producerad mat. Många skulle gärna handla med lokalproducerat men har svårt att hitta varorna i butiken. Han konstaterade med viss förundran att det ju strängt taget inte är så värst länge sedan nästan alla mat var lokalproducerad, faktum är att vi två som bägge är kring de 40 kom ihåg den tiden.

Eftersom Jakobstad är centralorten i mina nejder använder jag den staden som exempel. Ännu i början (och kanske mitten) av åttiotalet dominerade de lokala företagen livsmedelshandeln. S.g.s. all mjölk i samtliga butiker i nejden förpackades av Jakobstads Mjölkcentral och producerades i inom femtio km:s radie från staden. Smöret var lite mer berest eftersom det kom ända från Karleby och osten kom från det fjärran belägna Vörå. Köttet kom från Österbottens Kötts slakteri i Bennäs eller från Snellmans i Jakobstad. Potatis och grönsaker kom till stora delar från odlare i nejden. Många små butiker hade fasta kontakter till vissa bönder som odlade produkter specifikt för den butiken.

Merparten av den mat som konsumerade var vad som idag skulle räknas som närproducerad och detta trots att den köptes i vanliga matvaruaffärer utan nån större eftertanke.

Sen skulle allt bli stort, billigt och centraliserat. Kontakten mellan handlaren och konsumenten blev svagare och kopplingen mellan odlare och konsument obefintlig. Nu rör sig pendeln igen tillbaka, vilket förstås är en god sak. Men som ringaren konstaterade; det är ju faktiskt inte så länge sedan vi skrotade allt det där som vi nu försöker bygga upp igen. Och tänk om nåt litet andelsmejeri med tjugofem leverantörer och hantverksmässig osttillverkning skulle ha överlevt tills idag, katten också vilken marknadsföringstrumf de hade suttit på!

En intressant fråga är hur långt tillbaka pendeln kommer att svänga. Kommer vi att få tillbaka kvartersbutiken med handelsmannen? Kommer vi att få tillbaka gårdar som gör direktleveranser till fasta kunder? Kommer vi att få små mejerier, slakterier och kvarnar som förser närområdet med mat utan att sikta in sig på att erövra världen? Eller har vi kört ner oss så i spåren mot superduperhypermegamarketarna att vi inte kommer loss från dem mer?

Ko-nservativa tjurskallar

I måndags gjorde jag ju vissa ommöbleringar i ladugården. Kalvarna avskiljdes från korna och kalvarna och de yngre kvigorna fick flytta ihop. Det sistnämnda gjordes hel enkelt genom att jag öppnade en passage mellan kvigornas ungdjursavdelning och kalvarnas kalvfålla och räknade med att grupperna då blandas med varandra. Men icke sa Nicke.

Nötkreatur är konservativa flockdjur och det märktes verkligen under den gångna veckan. Passagen jag öppnade är tre och en halv meter bred och omöjlig att missa. Trots detta tillbringade både kvigor och kalvar hela det första dygnet i sina ursprungliga avdelningar! Inte en enda kalv gick in till kvigorna och inte en enda kviga gick in till kalvarna. Bara för att man kan överskrida gränser innebär det ju inte att man måste göra det. Flera var framme vid öppningen, nosade och konstaterade att plankan som normalt stänger öppningen var borta, men inte en enda gick igenom den. Under det andra dygnet började vissa modiga individer göra upptäcktsfärder till Den Andra Sidan, men de återvände till den trygga hemavdelningen rätt snabbt. På torsdag började sedan gränserna suddas ut, men det tog alltså över tre dygn innan de var beredda att ompröva sina traditioner.

"Rosa på bal", kunde man nästan säga. 🙂

En som definitivt upplevt en genomgripande förändring är kvigan Hujeedamej. Hon har varit både yngst och minst i kviggruppen och följaktligen befunnit sig i absoluta bottnen av rangordningen, men efter ommöbleringen är hon plötsligt en av de tre största. Hon har gått från absoluta bottnen till absoluta toppskiktet i en handvändning och hon är inte blyg för att utnyttja situationen. Hon hunsar de mindre kalvarna och låter dem minsann veta vem som bestämmer. Det är ju inte direkt nåt sympatiskt beteende, men helt normalt. Turligt nog är hon inte särskilt storväxt, så det är inga desto kraftigare törnar hon delar ut. Kalvarna har utan vidare fått värre stötar så länge de bodde med de vuxna korna.

Dammsugare & Tofsvipor

Dethär inlägget blir lite som det var för Molpefiskaren, fast tvärtom. Molpefiskaren fick så mycket fisk att renset inte rymdes i en hög, utan han var tvungen att lägga det i två. Dethär är tvärtom, materialet räckte inte till två inlägg, så dom fick smälta ihop till ett.

Det första redskap jag köpte som nybliven bonde var en tvåmotorig industridammsugare. Jag minns det klart för hela den eftermiddagen skällde pappa på mig över inköpet. Det fanns ju sopborstar gormade han. Trots att dammsugaren fått leva ett hårt liv så har den hållit otroligt bra. Den har i sina dagar fått suga allt från byggmaterial, cement, gnagare och möglig säd till olja och vatten och annat elände. Den har varit en trogen kamrat vid torkstädning och tröskrensing. Ibland har innehållet hunnit börja ruttna innan den blivit tömd och ibland har den fått stå ute i regn och snö. Men bara bara hållit. Tyvärr omkom den i en trafikolycka häromveckan, jag råkade köra över den med traktorn, och det klarade den inte. Frid! 

Det blev marsch iväg till Agri-Market (min hovleverantör på dammsugare, jag köpte den förra där också. Ja eller på Hankkija då). Det var bara att konstatera att produktutvecklingen på dammsugare inte riktigt hållit samma fart som på endel övriga saker, vilket känns som en välsignelse, för nu ju den nya också hålla 20 år i bästa fall.

Den gamla dammsugaren var tvåmotorig, så även denna. Den nya innehåller varken dator eller mp3-spelare, inte ens en kamera har jag lyckats hitta, än mindre någon touch-screen så det känns tryggt att ta den i bruk. Tack för det Clean.

Vid övertagandet av uppgiften. Den gamla till vänster

Vårens mest välkomna krabater är f.ö. på inflygning. Hörde att det siktats tofsvipor på Åland, så det är bara en tidsfråga innan dom kommer hit också. Jag kan omöjligen inte sluta hänföras av naturen i fallet tofsvipan. Vad är det som får mina vipor att fälla ner solparasollet och tömma den sista paraplydrinken i södern och bestämma sig för att ge sig av mot Svedjebäcken? Dessa fåglar som verkar vara såna usla flygare och helst vandrar omkring på åkern flyger 5000 km bara för att få tillbringa några månader på en bekant åker i Närpes.

Det är samma sak varje år, oavsett väder och snömängd dimper dom första ner på en åker strax söderom viadukten i Bäckliden. Detta sker sista dagarna i mars, så kappsäcken bör ju vara packad i Marocko nu. 

Sen dröjer det en vecka till så har vi dom här hos oss och man börjar höra det underbara gnället nerifrån åkern på vårkvällarna. När kvällen börjar vara ljus runt halv tio, temperaturen står på plus och det luktar vår, då rycker det i startsnöret kan jag meddela.

Kanske en av dom största upplevelserna naturen bjuder på.