Volymmätning

På tisdagseftermiddagen var det dags att mäta volymen på energiveden som avverkades häromveckan. Priset baseras på antal kubikmeter som levereras och därför måste högen mätas.

Att mäta en rishög är inte nån vidare exakt vetenskap eftersom högen kan se ut lite hur som helst. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen kant är helt rak. Längden på högen går någorlunda bra att mäta, men både bredd och höjd blir lite av en uppskattning. En virkestrave är enklare eftersom träden kapas i jämna längder, men energivirkets längd varierar enormt. Man mäter på flera ställen och försöker bedöma nån sorts medelhöjd och -bredd, men hur man än svänger saken blir det alltid i viss mån en bedömningsfråga vilka mått man kommer fram till. Därför gör det inget om både säljare och köpare är närvarande vid mätningen, även om köparen mycket väl kan göra själva jobbet ensam. Är bägge parter på plats kan man reda ut oklarheter direkt på stället och slipper gräla senare.

I mitt fall  blev högen c. 54 m³, vilket var rätt nära de c.  60 m³ som Tom uppskattade mängden till före avverkningen. Det är förtroendeingivande när yrkesfolk har bra ögonmått. 🙂

Skogsvård: teori och verklighet

Som gammal forskare är man alls inte imponerad av olika teorier. Oftast visar de bara vilken åsikt forskaren råkar ha – av olika orsaker. Sedan gör man försök som – hör och häpna – bekräftar vad man påstått. Jag kan inte påminna mej  fall där forskaren efter försöket konstaterat att hans teori varit felaktig och måste ändras (möjligen ”modifieras” litet :-).

På allmänhetens begäran (Kalle är alltså utnämnd till ”allmänhet” här) skall jag försöka kort beskriva min teori om skogsskötsel. Låt oss kalla den ”kontinuerlig” även om det finns en massa olika namn på ungefär samma sak. Det är egentligen den gamla metod som farsan använde redan för 60 år sedan – han var mycket aktiv inom skogsreviret. Litet nya funderingar står vissa forskare för från SLU – Sveriges Lantbruksuniversitet.

Tanken är helt kort att se till att det finns träd i skogen hela tiden. Det är en metod som mest lämpar sej för självverksamma – och det är jag. Den är mindre lämplig för storskaligt skogsbruk och fungerar inte på alla marker. Det är INTE fråga om att plocka bort de finaste stockträden och lämna kvar skräpet.

I min skog finns det träd av olika ålder och trädslag. Då träden börja bli för stora och skogen för tät så glesar jag ut den genom att ta bort de äldsta och yvigaste men försöker lämna de bästa ungträden kvar. Åtminstone i vår skog kommer det snabbt föryngring där det kommer in ljus. Men man får akta sej för att glesa ut för mycket för då kommer gräset. I Tallmossen hade jag en våldsam förnyelse – den såg ut som en tät grön matta. Naturlig föryngring har fungerat så bra att jag inte behövt plantera.

Då ungskogen är etablerad men inte så stor så hugger jag bort resten av de stora stockträden. Och eftersom jag gör det för hand så kan jag fälla dem ganska snyggt så att de inte förstör ungskogen.  Därefter blir det att städa upp litet för visst stryker det med en del ungträd vid fällningen. Men det blir en förstagallring och så behöver jag ju flisved.

Ungskogen få växa tät ganska länge för jag vill inte ha en massa ludna träd som mest bara duger till flis. Men förrän kronorna börjar skjuta uppåt och bli för små så gallrar jag så jag inte får en massa skrangliga käppar. Snöknäckta toppar är ett problem så jag gallrar vanligen försiktigt flera gånger. Mera flisved. Och så hugger jag in skogen i stock till sist, dvs. lämnar de bästa stockträden. Därefter (om hundra år) så börjar jag på nytt.

Så verkligheten. På grund av arbete i Otnäs så blev det inte riktigt avverkat tillräckligt de senaste 35 åren så nu hugger jag bort överstora granar allt vad jag orkar. Annars blir de bara röta som är ett problem här hos oss. Visst körde vi en hel del slutavverkningar med processor under den tiden men mest små bitar där det inte fanns någon ungskog alls under de stora granarna. Det vi har nu är blandad skog där överståndarna skall bort först.

Sedan går det inte att följa planen så väldigt lätt. I Tallmossen har man inget att göra om marken inte fryser ordentligt. Ibland är det ytterst besvärligt att köra upp de första spåren ifall det kommer snö för tidigt. Då måste lilla Ferguson fram så att man får det första spåret. Därefter kör man hela tiden med allt tyngre utrustning och hoppas att det fryser ordentligt.

Gallringarna sköter jag med den lilla traktorprocessorn som klarar upp till 30-35 cm.  Större träd går också om man först sågar bort en rotstock. Men inte de stora granar jag fällt i år som är 70 cm i diameter och ger fyra 55 dm stockar. Men det är bäst att gallra ett år då det finns litet snö så i år har det inte blivit gallrat alls. Till all tur gallrade jag intensivt tidigare under de snöfattiga åren så det värsta är avklarat. Jag har alltså inte fällhuvud utan sågar omkull allt för hand – det går ganska snabbt. Men man måste fälla tvärs över körstråket och börja bakifrån så att de sista nära processorn blir utanpå. Björkar är besvärliga om de är krokiga för då fastnar de på betten.

Röjning har jag inte behövt bekymra mej om alls – det sköter brorsan om så att man börjar ha svårt att hitta lämpliga ställen åt honom.  Men visst är det bra att ha småskräpet borta då man börjar gallra eller såga ned stora stockträd. Annars är den viktigaste röjningen väl den då man tar bort björkar som börjar störa granarnas tillväxt. I början kan björk vara bra för att skydda små granar och hålla tillbaka gräset. En björk konkurrerar effektivare med gräs än en liten gran. På tomma ytor låter jag allt skräp stå för att hindra gräset.

I verkligheten har jag nu mest överstora granar som måste bort men snart blir det att gallra ett par ytor – men det beror helt på vintern när det blir. Jag har lärt mej att följa vädret – inte planen. Då får man inte så stora problem och mycket mindre arbete. Om man envisas med att arbeta mot naturen så slutar det vanligen bara med att man får ge sej. Eller ställer till onödigt elände.

Var och en borde använda huvudet till att fundera med och inte slaviskt följa det ena eller det andra modet. Min farsa brukade säja att det är bäst att lyssna på skogsteknikerna – och sedan göra tvärtom. Troligen hade han fått nog av teoretiserandet och han var ingen vän av kalhyggesprofessorerna. Han tyckte man skulle göra det som var förnuftigast och strunta i teorierna. Så teoretiker jag är (även om jag sysslat med abstrakt matematisk teori)  så håller jag med honom.

Man borde fråga

I går kväll fick jag igen lära mej om hur märkligt dansen kring vårt matbord kan gå ibland.

I Tyskland hade man för några månader en livsmedelsskandal i.o.m. att man hittade dioxin i griskött.  Inte helt oväntat innebar det att tyskarna åtminstone tillfälligt minskade sin konsumtion av kött, främst griskött, vilket ledde till ett överutbud på marknaden. Slakterierna stod med en stor mängd griskött som man borde bli av med på nåt sätt.

I Finland har vi traditionellt en hög livsmedelssäkerhet och litar på att våra myndigheter ser till att maten i våra butiker är trygg. Följaktligen är Finland ett land dit det varit mycket enkelt att exportera det tyska köttet, eftersom vi inte är vana att fråga om matens ursprung eller hantering.  Den något märkliga kontentan blir att vi just p.g.a. vår tilltro till livsmedelssäkerheten fått äta det kött som tyskar själva inte vill ha.

I ärlighetens namn måste jag medge att jag de gånger jag ätit ute inte ens kommit på tanken att fråga om köttet kommer från Tyskland. Nu vore det förstås fel att överdriva och anta att allt tyskt kött alltid skulle vara dioxinsmittat, så illa är det förstås inte. Men faktum kvarstår; det kött som tyskarna inte själva vågar äta äter vi istället.

Än slank han hit och en slank han dit och än slank han ner i magen…

Vintervägar

Det gick fint med det första lasset stock eftersom jag bara vågade sätta på ett halvt lass. Då blev man dristig och satte fullt lass nästa – och körde fast. Det gick nog bra att köra vintervägen från skogen där jag kört varje dag men då jag skulle in vid upplagsplatsen så skar vagnen igenom och det var färdigkört.

Det skall vara riktigt mjukt för att boggien på skogsvagnen skall gå igenom men årets snö är eländig. Och med tio ton jättestockar där medellängden är närmare 5,5 meter så hjälper det inte med fyrhjulsdrift och kättingar. Tvärtom malar bakhjulen bara ett stort hål i vägen. Så det var bara att lyfta av två tredjedelar av stockarna.

Men sedan skulle jag köra runt för att det skulle bli bekvämare att lasta av och den vägen var inte alls så ofta körd att den skulle ha hållit. Annars gick det bra men i en tvär krök så satt jag fast igen fastän jag bara hade ett tredjedels lass. Så allting skulle lastas av igen och med tom vagn kom jag sedan upp.

Vintervägarna i år är inte isvägar utan rena snövägar vilket är mycket sämre. Hållbarheten är usel. Det beror på den hårda kölden. Om det är blidor allt emellanåt så får man isvägar och de håller ända in i maj.

Till all tur var det varmt i dag så jag jobbade med att jämna ut vägarna och packa dem med traktorn. Det var förresten så illa tvunget för i natt fryser det och då skall vägarna vara jämna annars har man problem med spår och iskanter. Jag försökte också ta bort vallarna vid vägen med frontlastaren men det var lögn det. De var så hårda att inte ens grusskopan bet på dem. Men där har också solen gång på gång värmt upp dem och så har de frusit.

Sedan gick resten av dagen till att köra snö för nu kom snön ned från taket på nya torken – för första gången den här vintern. Det var inga små mängder. Intressant nog är taken väldigt individuella ifråga om takras fastän lutningen är densamma. Ladugårdstaket rasar snabbt men nya torkens tak är segt. Då det kommer ned blid snö från taken så skall den bort genast innan den fryser för annars får man vänta till Johanni innan solen smälter bort den. Blid snö som rasar ned från taket blir stenhård is då den fryser.

Så det var en ganska vanlig dag den här vintern …

Den stora ommöbleringen

Idag genomfördes den största ommöblering av djur jag gjort hittills i min karriär som dikouppfödare och förmodligen också den smidigaste.

Det är dags att avvänja de sista av de kalvar som föddes i höstas. Tjurarna har avvants i takt med att jag sålt dem, men kvigorna har fått gå kvar hos sina mammor. Idag var det därför dags att plocka bort kvigorna och de sista tjurarna.

Generellt brukar det vara bättre att  försöka att samarbeta med djuren än att tvinga dem. Kalvarna har hela tiden haft tillgång till sin kalvfålla dit de vuxna djuren inte kommer in. Idag gjorde jag rent i kalvfållan, lyfte in en ny halmbal och även en ny ensilagebal. Detta resulterade i att tolv kalvar av fjorton möjliga frivilligt gick in i kalvfållan samtidigt för att äta och leka i halmen. Jag schasade in de två resterande som inte heller de var särskilt svårövertalade. Sen var det bara att stänga öppningen till kalvfållan och avskiljningen var genomförd. Inget hojtande, inget svärande, inget spring och inget adrenalin hos någondera parten. Under den mest kritiska fasen pratade jag t.o.m. i telefon samtidigt som jag arbetade. Det här mönstret kommer jag att försöka upprepa.

Följande åtgärd var att skilja de yngre och äldre kvigorna åt och flytta över de äldre till vuxenavdelningen. Även det gick någorlunda smidigt, låt vara att det nog kommer att innebära en rätt markant omställning för kvigorna. De går i en handvändning från att vara högst upp i rangskalan i kvigavdelningen till att vara absolut på botten i koavdelningen. Det kommer att garanterat att utkämpas en del bataljer i kväll innan hackordningen är klar, men det kan inte hjälpas. Rangordningen är nåt som bara skall finnas i flocken.

Sen återstod bara att öppna en passage mellan kvigavdelningen och kalvfållan och låta kalvarna söka sig in i kvigavdelningen i egen takt, vilket de håller på med som bäst. Man skall inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men så här långt ser det ut som om dagens manöver lyckats rätt bra. Peppar, peppar ….

Igen snö

För hur mångte gången den här vintern vet jag inte – jag har tappat räkningen. Men det var bara att börja köra upp spår igen i går. Försiktigt eftersom blåsten på fredagen hade täckt in alla gamla spår så man inte såg var vägen gick. Och jag hade redan en gång stort bevär att komma upp på vägen på nytt då jag körde bredvid den.

Före fredagens eländiga snöväder så fanns här fin bilväg. I går var det åtminstone så mycket blidväder att snön packades under hjulen. Utom i skogen där den fortfarande var lös eftersom solen inte kom åt den och det var kallt på natten.

Nu då de stora granarna börjar vara fällda kan man jämföra FÖRE och EFTER på årets hygge:

Ovan 12 januari och nedan 12 mars.

Men det finns hur mycket jobb som helst kvar i skogen ännu. Asparna skall åtminstone bort.