Att fastna på gamla hjulspår

Vårvinterns före kan vara bedrägligt, vilket jag fick en påminnelse om i veckan. Under vintern har jag kört balar från Ängen i Sundby. Snön har varit meterdjup, men jag drog upp ett spår i början av vintern och har hållit mej till det. För varje runda har snön packats till och blivit hårdade och hårdare vilket gjort att jag inte behövt vara rädd att köra fast.

På onsdagens runda gick det inte bättre än att jag halkade ner från det hårdtrampade spåret och ner i den lösa snön vid sidan. Jag lyckades köra vidare och gjorde ett par misslyckade försök att komma upp på den hårdtrampade delen, men efter några tiotal meter satt jag helt fast. Jag hämtade en spade från en gård i närheten och ringde samtidigt efter hjälp. Efter en del grävande och bökande kunde jag konstatera att jag strängt taget inte var fastkörd, i den betydelse att hjulen skulle ha sjunkit ner för djupt. Problemet var att traktorn hade hamnat grensle över den hårdpackade snön i ena hjulspåret och alltså hängde ”på magen”. Bakhjulen fick snurra bäst de ville, de hängde ändå bara i luften. Snön var så skarp att den måste huggas med yxa, spade rådde inte på den, så den bar utan problem traktorns vikt.

Med benäget bistånd av arrendegivare Max och kompisen Harald kom jag sist och slutligen loss och ut på vägen. Stort tack till hjälparna!

Det här hade kunnat förebyggas genom att inte hela tiden köra i samma spår utan dra flera spår brevid varandra. På det sättet hade jag fått en bredare väg istället för ett smalt spår. När snön var som djupast kändes det lite onödigt och dessutom tryggare att köra de färdiga hjulspåren, men nu hade tekniken att köra upp flera spår nog varit att föredra.

Sensmoral: att följa samma hjulspår gång efter gång känns kanske tryggare när snön är djup, men spåren blir hårda och kommer man fel är man chanslös. Den som drar nya spår då och då kommer säkrare fram.

En förspilld vecka

Jag borde ha varit på sprutförarkurs i dag men låg bara och stönade. På onsdag kände jag mej ganska bra men så var jag tvungen att köra flis och det var inte så bra med en riktigt rå blåst på den öppna traktorn. Så flunsan kom tillbaka. Men så är det på landet. Här finns ingen annan som sköter om värmen.  Eller något annat.

Det är relativt varmt i huset – på nordsidan. Med sydlig vind som är ganska kraftig så är det +23 grader på nordsidan men +14 på sydsidan. Igen en sak på listan som skall skötas i sommar, dvs. fönsterkarmarna drevas om och fönstren tätas. Nåja, den senaste drevningen företogs för ungefär 80 år sedan då den andra våningen byggdes så det är inte en dag för tidigt.

Vanligen är det inget problem med vår fina ventilation (inget mögelhus här inte) för vi flyttar oss bara till de rum som finns på läsidan. Men nu finns TV:n i sydhörnet. Tills vidare har det heller inte varit något problem för med flunsan har jag inte orkat se på nån TV alls.

Beroende av vädret är vi minsann på alla sätt. Jag var utomhus en liten stund och även om det var plusgrader och sydlig vind så var blåsten så rå att den gick genom märg och ben. Tacka vet jag dagarna med -25 grader och vindstilla.

Väderleksrapporterna sitter jag och lusläser flera gånger per dag för allt arbete måste planeras enligt dem. Jag borde ha kört flis i dag men såg nyss att vinden avtar i morgon så det får bara bli litet nödpåfyllning i kväll.

På söndag kväll eller nästa fredag skall jag såga omkull en bunt stora aspar och en stor gran som måste ha sydostlig vind för att falla åt rätt håll. Om man nu kan tro på prognosen. Medan jag väntar på rätt vind så skall jag köra ut stockarna jag sågat den här vintern. Om arbetet tar slut så kan jag börja fälla granar på en annan bit (fortsätta där jag slutade i fjol) för där behövs åter nordlig vind.

Riktigt i nödfall finns det massor med verkstadsarbete men man vill helst få så mycket gjort i skogen så länge det är vinter. Och det är bara en månad kvar på ett ungefär.

Klövverkning – igen

Häromdagen var det igen dags för klövverkning. Kvigan Elvira hade börjat halta betänkligt på en bakklöv, så illa att hon hade svårt att resa sig upp.

Bra klövar är livsviktiga för korna, de lägger sin stora vikt på fyra förhållandevis små fötter och därför är det väldigt smärtsamt om de inte är i skick. Klöven består av två halvor och i en perfekt värld skulle de växa i takt med varandra, men ofta växer någondera halvan lite snabbare vilket gör att klöven blir sned. Hur klövarna utvecklas och hur ofta de behöver verkas varierar från djur till djur, vissa kräver regelbunden omvårdnad medan andra klarar sig flera år utan verkning.

I Elviras fall hade dels ena bakklöven växt snett, andra hade en inflammation vid klövroten. Bägge gick att fixa, men Elvira klättrade ändå till pole position på utgallringslistan. Hon är född i augusti 2009, verkades första gången Valborgsmässoafton 2010 och nu igen mars 2011. Hon är ännu inte två år och har redan åtgärdats två gånger, vilket inte alls bådar gott. Hon är definitivt inte ett djur jag vill använda för avel. För hennes egen del är det inte heller nån njutning att allt som oftast ha ont i klövarna.

Själva verkningen görs med en vinkelslip och går helt enkelt ut på att man slipar bort överflödigt material för att jämna upp klöven. Bilderna nedan visar Elviras klöv före, under och efter verkning. Bilden tagen före verkningen är inte så värst bra. Nervositeten gjorde att ringmuskeln inte riktigt höll tätt på Elvira och all gödsel hamnade på klöven. Trots det ser man att ena klövhalvan är markant längre och tjockare än den andra.

Att korna ”gör på sig” när de sätts i verkstolen är ingen ovanlighet, de har ju ingen aning om vad som händer. Det enda de uppfattar är att man låser fast dem, binder upp ena bakfoten och startar vinkelslipen. Inte undra på om de blir lite nervösa.

Skotning

På tisdag och onsdag kördes energiveden som avverkades förra veckan ut till vägen. Faktum är att det inte var nån skotare som dök upp, utan en vanlig lantbrukstraktor med skogskran. Traktorn fick följa samma spår som grävmaskinen packat till och arbetet gick helt utan problem. Så länge riset låg i små högar här och där såg det inte mycket ut för världen, men när det kördes ihop till ett och samma ställe märkte man att det trots allt kan bli lite värme av det.

Skotning är ett ord som används i skogssammanhang och innebär alltså att man kör ihop virket. Skogsbrukets terminologi innehåller också i övrigt en del termer som inte används nån annanstans, lite på samma sätt som båtfolket har sina egna ord. Förstavelsen forst- används ju på en del företeelser med skogsanknytning, som t.ex. forstmästare och forstvetenskap. Grot är benämningen de delar av trädet som inte är timmer eller massaved, alltså kvistar, stubbar och rötter. Ett riktigt märkligt skogsord är brossla, vilket innebär att man manuellt drar ihop virke i en trave. Man brosslar alltså för hand, men skotar med maskin.

Sjukdomarna har ännu mer intressanta namn. Skogens hälsa hotas av företeelser som blödskinn, skvattramsrost, snöskytte och törskate. Man riktigt hör ju på namnen att det är farliga grejer.

i-Driva

Jag har skaffat mig en ny erfarenhet. Jag har ingen i-phone eller i-pad men i går kväll satt jag fast i-driva. På sätt och vis är det väl bara att skylla sig själv för det var nog delvis självförvållat. Över Yttermarkslätten går vägarna -förstås- i två riktiningar, norr-söder och öster-väster. Det förstnämnda brukar sällan driva fast vintertid, men öster-västervägarna är ett elände. Lite yrsnö och det bildas drivor där. I går kväll var det inte ”lite” yrsnö utan det var på gränsen till världens undergång på slätten. 19 sekundmeter och snöfall korkar fast vilken väg som helst.

Nåja, detta faktum har jag ju levt med i 40 år så det är rätt bekant. Ett tränat öga ser nog var det går att köra och inte så jag har faktiskt aldrig suttit fast i någonsnödriva förr. Peppar peppar skall man säga då, och den pepparn spilldes ut i går kväll. Eftersom jag var ute i ett tjänsteärende hade jag en fyrhjulsdriven leksaksterrängbil under svansen och trodde väl i min saliga dumhet att den skulle forcera drivorna som en snöplog.

Det gjorde den inte – överhuvudtaget inte alls! 20 meter framåt, fem meter bakåt och efter det satt den fast som en champagnekork. Efter en förlorad stid med snöskoveln och med tillkallad hjälp satt den fortfarande fast. Fas två blev att tillkalla kollega med vinsch och visst, då vann tekniken över vädret och jag kunde ta mig hemåt. Något snopen både över egen dumhet och terrängleksaksbilens mindervärde.

Något senare på kvällen kunde jag notera att ont blivit värre och natten tillbringade vi förmodligen insnöade. Strömmen hålls dock på plats och på morgonen var vägarna plogade. Tack för det Ahlmark!

Sladdlurens revansch

Vem har inte varit med om att då nån skall åka bort så söks det förtvivlat efter de små lurarna. De kan ligga under tidningar, i klädernas fickor, var som helst. Och har man då stängt av ljudet så går det inte ens att ringa till telefonen för att hitta den.

Vi har nu i ett antal år haft sladdlösa lurar vilket är ganska bekvämt många gånger. Men de blir alltid liggande nånstans och om laddningen hinner ta slut så hör man ingenting. Även om man hör att det ringer så kan det bli ett springande hit och dit i vårt stora hus med två våningar. ”Den är i övre våningen !” – ”Nej, den är i nedre våningen !”.  Den som ringer till oss bör i lugn och ro låta det ringa länge.

Med den gamla sladdtelefonen visste man precis var den fanns för den var fastskruvad vid väggen och luren satt fast i den med en sladd. Så i går fick jag tillräckligt att lursökandet och beställde en litet modernare sladdtelefon. Så man hittar telefonluren åtminstone. Den går också att kombinera med en sladdlös lur ifall man känner för att promenera omkring.

Men jag märkte  lustigt nog att sladdtelefon numera är högstatus. Det är höjdarna som använder dem och de kostar därefter. Men visst finns det billiga också. Jag bryr mej inte om alla sorters rackerier utan det är en hyfsad och enkel telefon som jag vill ha. Visst skall det vara IP-telefon men man kan lika gärna köpa en analog (gammaldags) telefon för det går att koppla en liten burk – en ATA (Analog Telephone Adapter) – mellan nätet och telefonen.

Jag är inte nöjd med dagens IP-telefoni därför att det gamla telefonnätet är alltför mycket inblandat – helt i onödan – men det tycks inte bli till nånting med operatörerna så man måste nu bara börja ändra sitt telefonsystem. Det behövs ju inga operatörer alls med IPtelefoni – även om de behövs då man skall ut på det gamla telefonnätet som hoppeligen försvinner för alltid så fort som möjligt. En vanlig människa märker ju ingen skillnad utan kan koppla sin gamla telefon till en ATA-burk och ringa precis som förut. Men mycket billigare.

Numren är ännu ett problem. Man måste ta reda på mottagarens SIP-adress (nästan samma som IP-adress). Tyvärr var det teleoperatörerna som gjorde upp SIP-standarden så den är inte så bra den hade kunnat vara om datanätsmänniskor hade definierat den. Det är stor skillnad mellan telenät och datanät.

Men jag pratar gratis med brorsan i Moskva i timtalen och det är bara en tidsfråga innan all telefoni är IP-telefoni. Senast då dagens ungdomar växer upp så river de det gamla telenätet. Men här hemma får de gamla telefonkablarna vara kvar och så skruvar jag fast gammaldags sladdtelefoner vid uttagen.