Sida 40 – Bondbloggen

Att inte skriva om Corona…

går ju helt enkelt inte nu.

Jag har sparat mig några veckor helt enkelt för att jag helst inte skulle ha velat beröra Coronaproblematiken överhuvudtaget i denna blogg, men nu har ju hela soppan tagit över en så stor del av vår vardag att det liksom inte går att förbise.

Först vill jag göra klart att jag vet ingenting. Jag är ingen smittexpert så jag avhåller mig helt och hållet, både på bloggen och i vardagslivet att marknadsföra nån åsikt i frågan – helt enkelt för att jag inte har någon. Kanske är alla dessa sanktioner totalt skjutna över målet, kanske är dom helt nödvändiga för vår överlevnad. Jag vet inte – således håller jag käften för en gångs skull.

Klart är därmot att ingenting av det som nu sker har drabbat mig personligen, min vardag rullar på nästan som om inget skulle ha hänt, eller egentligen är förändringarna bara en förenkling av tillvaron. Nu har jag nämligen helt plötsligt fått nånting som jag saknat i 35 år – tid. Nu skall inga barn sjussas hit och dit, inga kommunala möten stjäl tid från en och inga fritidsintressen utanför gården pockar heller på uppmärksamhet. Fast när jag tänker efter hade jag inga sådana innan heller, men ändå.

Nu fördelas min tid mellan jobbet, familjen, hästarna och jordbruket. Precis som jag egentligen vill ha det. Få nu bara se hur länge detta är kul, det brukar nog komma en grå vardag emot i något skede men just nu känns det bara bra. Visst finns det gråa moln i bakgrunden, vi har flera nära som passerat den magiska gränsen 70 år och själv är man ju inte heller den ungdom som man oftast inbillar sig att man är. Så själva grundproblemet Covid19 är säkert ett besvär som får hållas borta, men följderna av förebyggandet, det är inget problem för mig.

När man rannsakar sig själv kommer man ganska snabbt på att det egentligen inte är så mycket i livet som man faktiskt behöver, får man bara bo på landet sådär passligt avsides och ha sådär passligt med pålitligt folk runt sig, tillgång till favoritmusiken i lurarna och nån motor som snurrar i bakgrunden är nog livet ganska fullständigt. Nu har ju dessutom första tofsviporna anlänt och bara det höjer ju livskvaliteten med flera grader. Sekundärt är förstås hälsan och ekonomin viktiga också, men dom är mera stödfunktioner för att livet överhuvudtaget skall funka.

Nåja, hur som helst, framtiden lär väl utvisa vad framtiden har med sig, men just nu lever jag i alla fall i den trygga förvissningen om att samtidens förändringar knappast är till harm för oss jordbrukare. Snarare tvärtom.

Så vad gör jag då med all överlopps tid? Tja, nån brist på sysselsättning finns ju såklart inte, speciellt inte med tre hästar på tomten, dom ser nog till att sysselsättning finns att tillgå. Utöver detta har odlingsplaneringen satt lite myror i huvudet på mig de senaste dagarna. Hur blir det nu, enligt alla tänkbara teorier borde ju lönsamheten öka detta år, och det skulle ju borda betyda att hela arealen borde användas till nyttogrödor, men ho vet, konstigt har det ju varit förr, konstigt lär det väl också bli. En sak som däremot skiljer från tidigare år är att jag tänker se till att jag har alla årets förnödenheter i eget lager innan säsongen inleds, för så mycket som har varit konstigt fram till idag, det gör nog att man inte riktigt litar på framtiden. Reservdelar har jag ganska bra i lager, men det är närmast bekämpningsmedel som behöver bunkras för det är inte roligt att se på när rapsbaggarna attackerar och sprutmedlen är slut i landet och importen är nerlagd. Samma sak gäller även för andra förnödenheter.

Just nu bekymrar jag mig mest för hur höstvetet har klarat vintern. Det ser nämligen dåligt ut för amatörögat. Åkern är brun men när man tittar närmare på bladen så är dom nog gröna på undersidan. Känns ju lite sådär om inte övervintringen lyckades med tanke på att det är ett treårigt projekt som nu skall gå i mål, men vad kan man göra åt vädret. Exakt ingenting.

Så jag ser nog med tillförsikt fram emot kommande odlingssäsong, kanske mer än på länge. Dock med det tillägget att ”om vi får vara friska”. Och det hoppas vi ju.

Under tiden finns det ju nog ett och annat att syssla med. Jag har fått lära mig av sakkunskapen att det inte är sådär bara att spänna saker efter en otränad häst. Därför håller vi nu på och tränar. Om det sen är jag eller Otto som behöver mera träning det vet jag inte riktigt, men vi får väl se vem som tappar tålamodet först. Hur som helst är målet satt. Han skall dra vagn, släde och stockar innan jag är klar med honom. Vem som vinner får vi väl se.

Om inget annat kan man ju körträna med Otto.

Ajöss, skräpbanker

Alla har väl suttit i telefonkö till banken. Så småningom blir man allt argare och argare – inte minst på den eländiga ”musiken” som tydligen införskaffats på loppis (eller från en soplåda). Om avsikten med ”kundservicen” är att reta upp kunderna och få dem att lämna banken så har servicekonsulterna lyckats utmärkt. Inte kan man skicka epost till banken heller och ett meddelande får svar först efter ett par dagar …

Jag klagade på bankeländet redan för ett par år sedan (se Bankeländet) men frågan var vad man kan få i stället ? Nu finns det nätbanker som inte har några avgifter alls. Men jag behöver en bank som har användbara kort och alldeles nyligen har den tyska digitala gratisbanken N26 börjat erbjuda Mastercard. Så jag öppnade konto där.

Det var en snabb procedur. De påstår att det tar 8 minuter men litet mera tid gick det – speciellt som jag måste ta en bild av mitt pass. Men visst var det snabbt i alla fall. Sedan var det bara att flytta litet pengar till kontot och ladda ned en N26-app. Och i dag fick jag kortet.

Får jag bättre kundservice där ? Den kan knappast bli sämre i alla fall. Nu vill jag inte alls klaga på de stackars bankanställda (som ännu finns kvar) utan det är de som byggt upp kundavskräckningssystemet som bör klandras. N26 har epost och man kan samtala (skriftligt) med dem 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Man måste i alla fall klara av engelska (eller tyska som är mitt långa språk i skolan).

Kraven var förutom ett bra kort att banken var registrerad inom EU och har depositionsgaranti. Då föll alla engelska banker bort. Det finns Klarna i Sverige men de har inget kort. Däremot bryr jag mej inte alls om Apple Pay eller Google Pay eftersom de är spionvara. Men det är inte illa att få ett gratiskonto av Business klass. Om man inte behöver diverse tjänster utan bara vill betala från kontot så behöver man inte betala nånting alls. Förstås får man själv sköta om sitt konto via appen. En liten nackdel är att det kostar att lyfta pengar i annan valuta än euro – men det är sällan jag behöver den funktionen. Det finns en del jämförelser på nätet – sök med mobile bank eller digital bank eller online banking. Men med mina krav fanns det inte många alternativ.

Men det gäller att se hur det fungerar i praktiken. De här bankerna är inte så små mera. N26 har över 5 miljoner kunder och 1500 anställda. Och EU garanterar besparingar upp till 100 000 euro. Det gäller att kolla om kortet (Debit) fungerar med Paypal – vilket det borde. Och att man kan betala i alla butiker men det kan man inte kolla just nu med alla koronainskränkningar.

Det är ganska långt från den tid man gick in och pratade med Iris i banken bredvid butiken. Sparbanken är död och det som kom efter fyra namnbyten är så eländigt att jag föredrar en tysk digital bank. Auf kein Wiedersehen mehr banker.

Koronainskränkningar – märks inget

Det är en förskräcklig veklagan över hur man skall orka sitta ensam hemma i och med de inskränkningar som införts på grund av koronapandemin. Jag märker inget alls – möjligen har det blivit litet mindre möten.

På morgonen stiger jag upp klockan sex och sätter på värmen till traktorerna. Sedan dricker jag te och läser eposten och bondbloggen samt The Guardian och Aftonbladet. Därefter klär jag på mej skogskläderna och fyller på bränsle och olja i motorsågarna samt filar sågkedjan. Och så iväg till gallringsskogen med traktorprocessorn.

I skogen fäller jag björkar och aspar som börjar hindra tillväxten av smågranar och kör dem genom processorn. Det blir mera motorsågsarbete med asptopparna som ofta har för tjocka grenar för den lilla processorn.

Mitt på dagen går jag hem på kaffe. Vi är i hemskogen så det är inte lång väg. Då kan jag läsa eposten och bondbloggen på nytt och följa med vad som hänt. Vanligen inte mycket annat än att koronaviruset spritt sej ännu mer och att det är ekonomiska problem.

I traktorn hör jag på Sveriges radio via SR:s app i mobiltelefonen. Som jag skrev så fungerar det förvånansvärt bra i motsats till radiohörlurarna där hörbarheten är usel och avbrotten är så många att man tröttnar nästan genast. Mest hör jag på P4 Örebro tills jag tröttnar på den hemska musiken (mest pipiga sånger i melodifestivalstil) och hoppar till P1. Där är Vetenskapsradion mycket bra men ibland så kommer det underliga ”kulturprogram” som jag åtminstone inte skulle kalla kultur utan närmast underliga flumåsiktssamlingar. Då byter jag till P2 och lyssnar till klassisk musik tills där kommer modern musik som gör att jag trots allt föredrar P4- skvalet.

Om nån undrar varför jag hör på P4 Örebro så beror det på att vi har ett hus i Medåker, Arboga som visserligen är i Västmanland men bara nån kilometer från gränsen till Närke och Örebro är ”stan” dit vi åker på uppköp. Så man känner igen alla ortsnamnen i programmet. En del program kan dessutom vara riktigt bra och roliga – utom musiken.

Så fortsätter det tills det blir afton och just nu är det klockan sju på kvällen. Då åker jag hem för det vill bli litet för mycket reparationer om man kör i mörker. Det är lätt att köra upp på en sten som man inte ser. Eftersom marken inte är frusen och det inte finns snö som jämnar ut så far hjulen djupt ned i alla gropar och det är dubbelt värre än en vanlig vinter.

Ibland träffar jag brorsan eller Henrik i skogen eftersom de kör ut virket men det torde inte sprida nån smitta för vi varken kramas eller pussar. Jag slutade med handskakandet för 50-60 år sedan och höjer möjligen handen på långt avstånd och säjer ”Morjens”. Mycket bättre än det löjliga ”skaka hand med armbågen” eller ”sparka på foten hälsandet ” som nån fjant hittat på. Det är bara bra att man förbjuder kramande och kindpussande. Jag har aldrig kunnat tåla eländet.

Här ser man att bondarbetet är det sundaste och att det inte behövs några inskränkningar alls för oss. Vi beter oss helt vanligt alldeles förnuftigt. Så det är litet underligt att höra på de långa utredningarna om hur hemskt det är att sitta hemma ensam. Fast jag förstår nog att det kan vara eländigt i en liten stadslägenhet. Här har jag ”suttit ensam” i närmare 20 år sedan jag slutade jobba i Otnäs. Och trivs utmärkt.

Men visst är det illa med koronapandemin. Nu har över 20 000 dött globalt och ännu fler ligger på sjukhus. Volvo och andra industrier får stänga fabriker för att de inte får delar i den globala ordningen som kräver ur hand i mun. Jag är inte alls emot internationellt samarbete – tvärtom tycker jag inte alls om gränser men man måste ha litet buffertar och nödlager. Här har vi det mycket bättre än i Sverige där man tagit bort allting sådant och nu har stora problem med att bygga upp folkförsörjningen på nytt.

Den här krisen kom mycket plötsligt men det är just så som det blir katastrof. Man har inte tid att käbbla om hur man ordnar systemet för att klara krisen utan borde ha färdiga nödlager. Det vet varenda bonde (utom möjligen de ”moderna”) att man måste ha samlat i ladorna så man klarar sej ett år till nästa skörd. Då det händer nånting likt den här pandemin så är det redan för sent att börja ändra systemet. Jag trodde redan att nutida generationer hade glömt kriget och problemen men de kanske bara inte ännu hunnit ta bort alla nödlager som byggdes upp efter kriget.

Så här ändras ingenting utan vi fortsätter som vanligt att gallra och köra ut. Nu börjar till och med vägarna över åkern torka upp (förutom ett par gropar) och med torrväder hela tiodygnsprognosen så blir det bara bättre skogsväder. Det börjar snart bli prefekt gallringsväder för det finns ingen snö. Jag hittade 40 cm höga stubbar från den tidigare gallringen men de är redan ruttna. Nu blir det inga stubbar alls. Och det kommer ut virke.

Det har blåst ganska ordentligt och jag börjar bli orolig för de långa smala granar som blir kvar. Troligen måste vi lämna en del björkar som vindskydd för björken har betydligt bättre rötter än granen. Men de som gnider mot granarna måste ju bort. I småskog som inte är så hög kan man däremot ta bort alla björkar. Björk är bra på många sätt och speciellt då det gäller att konkurrera med gräset men de kan fila sönder topparna på granarna som växer upp.

På kvällen kommer jag hem ibland efter klockan sju och då man ätit så ramlar man ofta omkull på soffan och så är den dagen slut. Det blir inte tid att syssla med annat. Fast man måste ju ibland köra flis så vi har värme i huset. Och ibland måste man ta en dag för reparationer. Just nu vill jag i alla fall vara i skogen för det har inte varit någon bra skogsvinter tidigare och det är nu eller aldrig.

Jag kan inte påstå att jag känner mej isolerad. Man har inte tid att fundera över sådant utan man måste koncentrera sej på skogsarbetet för annars kör man sönder traktorn eller sågar i en sten eller fäller en stor asp över traktorn. Så det är ett ganska spännande arbete med stora möjligheter till katastrofer. På kvällen är man inte bara fysiskt slut utan också mentalt eftersom man suttit spänd hela dagen. Så fort man slöar till så händer det nånting illa.

Men det har varit fint väder (utom blåsten) och man känner sej ganska nöjd med livet då man kör hemåt i skymningen.

Skogskran reparerad.

Mågen fixade svetsningen på fredag och på söndag hjälptes vi åt med monteringen. Så idag måndag kom jag igång med utkörningen av virket i skogen.

Lite kallare och framförallt torrare väder de senaste dagarna hade gjort gott åt föret så det gick faktiskt bättre än väntat med körandet. Åtminstone vad gäller kran och lastningen, däremot fick jag lite problem med bränsletillförseln på traktorn. Det är så där när snålheten bedrar visheten, men det ska jag återkomma till i ett annat inlägg då jag känner mig lite trött i kväll och nöjer mig med ett kortare inlägg om hur vi löste kuggkransens reparation.

Som jag tidigare funderade så svängde vi om kuggkransen för att få de reparerade kuggarna framåt i den riktning som kran används minst. Det blev nu inte att konstruera nytt lyftcylinderfäste utan mågen valde att skära loss nedre delen ,svänga 180° och svetsa fast igen. Plåten inne i lådan var lite tunnare (3mm) så han förstärkte lite med ett par flatjärn för att vara på säkrare sidan.

Några bilder tagna av mågen får illustrera proceduren.

Kuggarna påsvetsade och ytbelagda med hårdmetallelektroder.

Hade förväntat mig att axeln skulle gå igenom bottenplattan men så här såg det ut.

Lite förstärkning av baksidan då sidan med tunnare plåt nu kom bakåt.

Tornet lyfts på plats med hjälp av gaffeltrucken.

Målat, smörjt och klart för provkörning.

Framåt middagstid hade jag så tagit mig till skogen efter att bland annat ha tagit bort frontlastaren av traktorn, monterat frontvikterna och letat fram iskedjorna för framhjulen. Det är ju inte direkt halt i skogen i år men ganska stenigt och en del berg i dagen där jag avverkat så greppet är nog mycket bättre med kedjorna på. Några lass hann jag få ut innan mörkrets inbrott.

Äntligen är skogsvagnen där den hör hemma.

Nu håller vi tummarna för att det håller, både vad gäller föret och reparationerna.

Verkstadsjobb även här.

Nisse är nu inte den enda som skruvar, det är nog ett mer eller mindre återkommande jobb på de flesta gårdar för trots underhåll så slits och söndras det som används. Så även här blir det nu som då lite jobb i ”verkstaden” eller närmare bestämt i hallen under tider då packeri-verksamheten ligger nere. En regelrätt rymlig verkstad ligger högt på önskelistan då det skulle vara mycket enklare och framförallt roligare om man kunde låta olika projekt ligga framme utan att behövas städas undan mellan varven.

Jag har nu gallrat en del i skogen, vilket jag skrev om här tidigare, men ännu inte kört ut ett enda lass på grund av de dåliga förhållandena och av att kran är i oskick. Våren kommer emot och det blir nog inte bättre skogsföre att vänta så jag beslöt ta ”tjuren vid hornen” och se vad som felas kran och hur åtgärda problemet. Har nu lyft av tornet med kuggkransen och visst var det som jag befarade att några av kuggarna brustit. Nisse hade ju ett liknande problem för något år sen som han försökte lösa genom att svetsa på nya kuggar om jag minns rätt? Har för mig att det inte lyckades speciellt väl heller så jag kollade upp vad nya delar betingade. Enbart själva tornet (som med kuggkrans hålls som komplett reservdel) kostade närmare 1500€ moms 0%. Byter man alla delar i svängen inklusive bussningar så blir kalaset att kosta ca 2700€ moms 0% och då börjar vi nog närma oss vad kran från 1986 är värd.

Tornet har lyfts bort och tapparna slagits ur.

Lite förvånade det mig att det var kuggarna rakt bak som brustit, i och för sig så används dom mest men ändå. Jag hade nämligen räknat med att det var den förra vinters bråkande med fastfrusna vindfall som var orsaken till felet och då arbetade jag mest med kran åt endera ena eller andra sidan om vagnen . Jag tror nu inte att jag, eller mågen som är svetsare, klarar av att svetsa kuggarna bättre än vad Nisse gjorde men jag tänker ändå för att spara kostnader göra ett försök. Men med den skillnaden att jag svänger om kuggkransen 180° så att de kuggar som i normala fall är framåt kommer bakåt. Det är nämligen väldigt sällan som jag jobbar med kran framför traktorn. På så vis kommer de svetsade kuggarna att användas sparsamt.

Två kuggar har brustit och även de vid sidan om de brustna uppvisar slitage.

Jag har nu inte vetskap om hur kuggkransen är fäst vid själva tornet men det verkar som om den sitter enbart i plattan i botten av pelaren. Övre fästet för huvudbommen sitter centrerat så jag tror att det är enklare att svänga hela tornet och konstruera ett nytt fäste för lyftcylinderns nedre punkt än att kapa loss kuggkransen och svänga enbart den delen.

Kuggstången på svängcylindern är hel men visst ser man spår av slitage även här.

Om hela tornet vänds så betyder det att nedre fästet (det silverfärgade) måste flyttas till andra sidan eller att man konstruerar ett nytt fäste där. Lite ombyggnad fordras också vid övre fästpunkten men själva kopplingspunkten behöver inte flyttas. Eller är det någon av bloggläsarna som har bättre förslag?

Varannan dag i verkstaden

Visst går det undan med maskiner. Men de fungerar inte för evigt – snarare tvärtom då man kör i skogen. Speciellt nu då marken inte är frusen i skogen så är det bekymmer. Inte bara för att det blir djupa spår utan det frestar också på maskinerna. På lördagen for ena stödfoten under en stor rot (det var inte första gången) och då jag skulle lyfta upp stödfoten så brast fästet till hydraulcylindern.

Vi måste vinscha upp foten och binda fast den så att det gick att köra hem traktorn. Därefter var det bara att slå ur tapparna som håller cylindern – trodde man. Men tapparna satt som sten och vi måste skruva loss hela foten och sedan slå ur tapparna med storsläggan.

Huvudsakligen skall ju cylindern trycka ned stödfoten och vanligen är det inte tungt att lyfta den – utom ifall foten hamnar under en stor rot. Fast nog tycker jag att fästet var ganska dåligt svetsat vid cylindern. Tur att det inte var mina egna svetsar som brast. Men fästet för stödfoten är överstarkt och har inte rört på sej en millimeter. Det är fäst med fem 20 mm bultar och dessutom hade jag svetsat stöd på tre sidor om fästet så det inte hade den minsta möjlighet att röra sej.

Det var ganska enkelt att svetsa fast fästet på nytt men det tog tid för jag måste låta svetsen kallna efter varje svetssträng. Så det blev många kaffepauser. Därefter slipade jag tapparna med grovt sandpapper tills de gick lätt att sätta tillbaka och det tog en hel del tid. Förstås satte jag ordentligt med vaselin på tapparna innan jag satte i dem på nytt – ifall det skulle hända en gång till att jag måste plocka bort cylindern.

Två dagar gick till spillo: En dag att för hand såga upp de björkar som vi hade fällt och en dag att svetsa cylindern. Stödfoten plockar man inte bort för hand heller så vi måste rigga upp dragblock och domkrafter för att få bort den och det tar också tid.

På söndagen blåste det ganska starkt och givetvis blåste ett par av de träd vi lämnat kvar omkull. Men det är sällan som alldeles friska träd blåser omkull och det visade sej också att de var rötskadade.

Granen ovan hade blåst omkull alldeles då jag kom tillbaka för nästa lass. Men den var som sagt rutten. Andra långa träd böjde sej också för vinden så jag trodde de skulle brista men de klarade sej. Det är alltid problemet med gallringar att de träd som blir kvar lätt blåser omkull eller knäcks av blötsnö.

Förra natten var det -7 grader och vägen var alldeles hård. På bilden nedan syns tidigare spår från de regniga dagarna men idag syntes inga spår efter processortraktorn. Tyvärr blir det varmt och regn i morgon åter men från fredag framåt skall det bli kallt igen.

Sorgligt nog blev det ordentliga spår på åkern den här vintern

Speciellt asparna höll på att konkurrera ut granarna och på bilden nedan så ser man i den glesa delen hur många aspstubbar (vita) som det finns. Och det var ganska stora aspar. I den tätare delen bakom fanns en hel del björkar men de konkurrerade inte lika kraftigt som asparna.

Man kan jämföra med nästa bild där vi ännu inte gallrat (men dit vi är på väg). Även om det kommer ganska många kubikmeter asp och björk så borde man gallra litet tidigare för att främja granarnas tillväxt. Asp och björk betalar ingen mycket för.

I söndags då vi kvistade och kapade för hand så märkte vi nog att det lönar sej att ta en dag i verkstaden för att få igång processorn. Även om den är liten så går det mycket fortare att kvista och kapa och då blir också virket i lämpliga hopar så det går snabbare att köra ut det.

Processorn är från 1980-talet men har fungerat bra – utom då jag dragit sönder oljefiltret med gripen … De nyare processorerna har betydligt bättre teknik men den här går att använda i gallringar. Det som saknas är mätning av grovleken så det får man använda ögonmåttet till. I längden får man faktiskt ganska bra ögonmått. Längdmätningen går via en skild rulle som ibland missar stammen då den är krokig men vanligen fungerar riktigt bra.

Den elektronisk styrlådan har fungerat bra men man måste köra processorns hydraulpump en tid tills oljan blir varm för att elventilerna skall fungera. I år har det inte varit problem men en kall vinter kan det ta tid innan man kan börja köra. Med styrspaken (joystick på riks”svenska”) kör man träden framåt och bakåt, kapar och sköter kvistjärnen. Det finns längdautomatik (L1 och L2) men jag föredrar att köra för hand. Man övar upp sej så att man med ett par rättelser kommer ned till 1-2 cm noggrannhet.

Nu är ju hytten på Belarus fruktansvärt trång – speciellt som två ackumulatorer ligger i lådan under styrbordet. Det går an men ibland så lägger jag vänster arm på styrspaken på styrlådan och då kan man såga i misstag. Jag har funderat på att flytta styrlådan men den är mycket bra placerad då man kör processorn och det är bara då man använder lastarspakarna som man kommer åt den i misstag.

I morgon då det regnar skall jag sköta underhållet av processorn och så hoppas jag att allt håller ihop då det blir kallt i slutet på veckan. Då har vi chans att få ut både en och annan kubik från gallringen. Men vanligen går nånting sönder så det blir en dag i skogen och en dag i verkstaden …