Garaget höll på att stjälpa

I går blev det bråttom att skyffla snö från garagetaket för det började knäppa och smälla då spikarna i strävorna drogs ut och en sträva kom ut genom väggen. Hela taket höll på att ”skjuta kråka”. Den taksnöskulptur som bildades i fjol var liten i jämförelse med de snömassor som i år låg på taket.

Så det var bara att strunta i den sjuka skånkan och kravla sej upp på taket och skyffla snö för brinnkära livet. Ingen kaffepaus eller grötpaus. Men gubben var både svettig och slut då snön var nedskuffad på eftermiddagen. Medan jag bytte skjorta och åt så rasade snön ned från det stora verkstadstaket och från ladugårdstaket. Jag beredde mej på söndriga fönsterrutor eftersom snömassorna gick upp över fönstren men – under över alla under – snön var så mjuk att inget glas hade spruckit. Tidigare har det nog hänt att det blivit byte av fönsterrutor.

I mellanrummet mellan ladugården och garaget var snön upp över takkanten. Med schaktbladet fick jag ju inte bort den så det blev mera skyffelarbete. Först sent på kvällen hade jag det mesta bort från mellanrummet men hela dagen i dag har jag kört bort snö från andra sidan garaget. Den var väldigt tung då den var blid.

Det var en slutkörd gubbe som kröp i säng men prövningarna var inte slut ännu. Jag blev grundligt knådad och orkade till och med stöna och hojta då någon riktigt sjuk muskel upptäcktes. Och då blev den förstås extra grundligt masserad (men det kändes bättre i dag).

Nu börjar jag verkligen tycka att en ny traktor med en ordentlig frontlastare inte alls är någon lyx. Tvärtom skulle jag få den betald på några år om jag i stället för det här långsamma och tunga snöskyfflandet kunde vara i skogen och hugga stock. Fast köper jag en ordentlig frontlastare så kommer det förstås riktigt snöfattiga vintrar – men vad är bättre än det ?

Vem bestämmer?

Korna är som bekant flockdjur och inom flocken har de en rangordning. Vem som är högst i rang, avgörs helt enkelt genom ”brottning”. Det kan se ganska våldsamt ut då två kor går an på varann, de kan ge varann ordentliga smällar i juvret och under magen. Eller så bara stångas de med varann.

Heim i Pernå där vi hade en båsladugård där korna stod fast, var dessa kamper betydligt längre och våldsammare då korna släpptes ut på våren, än vad man ser då korna släpps ut från lösdriften här på Heisala. I och för sig helt naturligt, då de här kan röra sig fritt och året om göra upp vem som bestämmer. Detta betyder naturligtvis inte att korna bara går omkring och stångar varandra, men då t.ex. en ny kviga kommer till lösdriften brukar det nog bli en del slagsmål.

Då man står och tittar på korna, kan man nog tydligt se vem som styr och ställer och vem som är lågt i rangen. Största delen hör givetvis till den ”gråa massan”, dvs. de är ganska i mitten på rangordningen. Men de som är högt i rangen så tar minsann sin plats, speciellt om det kommer emot någon som är lägst ner på rangordningen. De viker nog snällt undan då en chef kommer emot.

Nedan har jag laddat upp en kort video från i somras. Där synns två kor, som reder ut vem som är högre i rang, då de kom ut på betet.

Cirkeln är sluten

Då jag nu har marrat och gnällt över våra alltför många tjurkalvar, är det på sin plats att skriva lite annorlunda nyheter. Under det senaste dygnet har det kommit tre KOkalvar. Ni läste rätt, kokalvar!
Först ute var Uppa, som i går morse fick Ippa2, alltså Ippa den andra. Namnet fick kalven av sin mormorsmor som alltså hette Ippa, kalvens mormor är den på Heisala världsberömda Luppa. 🙂

Sedan var det dags för Aison att kalva. Hon såg redan på morgonen väldigt kalvningssjuk ut, men hon kalvade faktiskt först på eftermiddagen. Kalven fick heta Isa.

Den tredje, Aktia, kalvade i morse. Klövarna syntes då vi gick ner till ladugården och efter en halv timme var kalven, Iktia, ute.
Aktia är den som fick cirkeln att slutas. Hon är nämligen den kvigan som kalvade ifjol, då Lasse Grönroos var och filmade min presentationsvideo.

Tankhuset tar form

Killarna på Optima jobbar på med tankhuset. Bassängen är gjuten och påbyggnaden är nästan klar. Ännu återstår lite fix med dörrar, knutbräder och takfilt, men det ser ut att bli riktigt fint. Notera att grabbarna som bygger är första årets studerande, de kommer att bli kanonduktiga när de är färdiga byggare.

Eftersom skolan också har en ellinje kan de t.o.m. dra en del elinstallationer som behövs för bränslepump och belysning på förhand. Det är service,det.

Vinterns avverkning

Som det redan många gånger har skrivits, har snön krånglat till det för skogsavverkningarna i år. Dels har det, att det finns så mycket snö att man inte vill komma fram, hindrat skogsarbetet. Dessutom har snön isolerat marken så pass bra att det inte uppstått någon som helst tjäle,så man kan inte köra överallt i skogen med traktorn.

Men så finns det ju ändå vissa sega = envisa ”bisar” ( i det här fallet min pappa), som trots detta är i skogen så mycket som möjligt. Den hårda kylan och söröjningsarbetet har givetvis gjort att han inte kunnat vara i skogen riktigt så mycket som han skulle vilja vara. Detta till trots, har han fåt omkull x-antal kubikmeter granstock och -massaved samt brännved. Området där han hugger är en liten förnyelseyta, dvs. de gamla granarna ska bort och sedan får vi plantera nya.

Förutom utkörningen sköts våra skogar manuellt, alltså med motorsåg. Dels beror detta på det att vi har ganska små enhetliga skogsområden och de är ganska utspridda. Då skogen dessutom är i lite olika utvecklinsstadier, ser jag ingen ekonomi i det att vi skulle ta en skogsmaskin dit för ett par dagar.
Det som nu är kanske mera avgörande är det, att jag tycker att manuell avverknign ger snyggare resultat än vad det blir då när en skogsmaskin far fram. Förstå inte nu fel, på stora områden är det ett måste att ha en maskin och det är helt och hållet fast i chaufförens skicklighet hur slutresultatet blir. Det kan se fruktansvärt fult ut, men oftast ser det riktigt snyggt ut. Så jag har alltså inget emot skogsmaskiner och deras chaufförer i allmänhet, men i min skog vill jag inte ha dem om det inte blir måsta på. 😉

Hur vi löser detta i framtiden återstår att se, för papsen är ju inte direkt ung mera. Antte är utbildad inom området och motorsågen hålls nog i mina händer också, men då vi nu har djuren på Heisala blir det lite praktiska problem med tidsanvändningen. Nå, allt löser sig och som ni ser från bilderna är det nu inget akut problem än så länge:

Matkorg

Under året som gått har jag funderat en del kring närmat, ekomat och om att det borde finnas en lokal marknadskanal för den typen av produkter. Med tiden kom jag fram till att det var en intressant nisch i princip, men inte för mej specifikt. Jag skrinlade mina planer och hoppades att nån annan skulle starta en sån kanal istället för mej. Och nu verkar det ha hänt!

I Munsala (som ligger i den lyckliga staden Nykarleby) finns en bybutik vid namn M-boden. Bybutikerna har det inte lätt idag och allt fler tvingas lägga ner verksamheten p.g.a. konkurrensen från de stora marketarna. M-boden satsade därför på att nischa sig och valde intressant nog att fokusera på ekoprodukter. Ett ganska djärvt drag, men det verkar ha fungerat. Redan förra julen vallfärdade kunder från Vasa och Jakobstad till Munsala för att få köpa ekologisk julskinka. Nu tar man ett steg till och börjar sälja en sk. ekolåda på distans. Kunderna får beställa ekoprodukter från en lista, butikspersonalen plockar ihop varorna och kunden får hämta dem från en ”utlämningspunkt” i Jakobstad några dagar senare. Jämfört med mina planer på att själv göra det här har ju butiken helt andra förutsättningar. Man har redan kylutrymmen, transportbilar och andra saker jag hade varit tvungen att skaffa om jag satsat på motsvarande verksamhet.

Dels gillar jag förstås att man valt att nischa sig på eko, men framförallt att det här verkar vara en framgångrik väg för en liten butik på landet. Små enheter är flexibla och kan anpassa sig snabbare än de stora kolosserna. Stort kanske är vacker, men litet är inte fy skam det heller.