Vardags igen

Det var den julen, riktigt skönt att den kommer endast en gång om året. Hos oss uppstod det inga större tekniska problem. Det enda som krånglade till sig var kylningen i mjölktanken (givaren hade ”hakat upp sig”) och en fläkt i gödsel kanalen som frös fast lite grann. Problemet med kylningen kom till all tur fram då vi var i ladugården, så det löste sig utan att mjölken hann bli varm.

Igår flyttade vi igen några djur. 6 kor flyttade ut till ”sin-avdelningen” och 4 kom in för tillvänjning. Vi hade nog tänkt flytta dem före julen, men då det var så kallt (-23) så ville vi inte flytta ut några kor från den varma ladugården.
Däremot har de kor som varit en längre tid ute inga bekymmer över det kalla vädret. Som Mats har skrivit, så är korna rätt kyltåliga. Så länge de har vind/regn/snöskydd, mat och dricka klarar de nog galant av en vinter på våra breddgrader. Dessutom är det viktigt att se till att de har ett torrt liggunderlag att sova på.

Snöröjning

Till vintern hör ofelbart snöröjning, åtminstone på våra breddgrader. Vägen in till gården skall hållas öppen och även en del av gårdsplanen och körvägar runt byggnader behöver hållas fria. Är man riktigt nitisk kan man också hålla öppet längs de stråk man kör foder och virke, men det börjar nästan bli lite överkurs.

Redskapen för snöröjningen är mångahanda, hos oss kör vi med en gammal snöslunga. ”Gammal” är sagt i ordets riktiga bemärkelse, det handlar nämligen om en prototyp från Wärtsiläs maskinfabrik som i tiderna fanns i Jakobstad. Slungan är tillverkad nån gång i slutet av 70-talet och kom aldrig i produktion, åtminstone inte då. Som jordbrukare klarar man sig egentligen bra med ett schaktblad eller snöskopa i frontlastaren, men slunga har också sina fördelar. Är det en riktigt snörik vinter har den en stor fördel i att den kastar snön långt från vägen och hindrar på så sätt vallarna vid vägkanten att bli alltför stora och hårt packade.

Slungandet hör till min pappas favoritsysselsättningar vintertid, så ”slungtraktorn” har stationerats hos honom för att vara nära till hands för snabba utryckningar. Själva slungandet är, åtminstone med den nyckfulla dam vi använder, något av en konstform. Körhastighet och rotationshastighet på slungan skall anpassas enligt snömängd, snökonsistens, underlag, månens faser, allmänna konjunkturläget och jag vet inte vad.  Kanske det var därför den inte kom i produktion… Men när man hittat rätt läge är det riktigt trevligt att röja snö, man ser ju tydligt vad man får uträttat och det är alltid kul.

Som ett paket på posten

Då näthandeln ökar blir distributionen allt viktigare. Men de förändringar som sker är nästan alltid försämringar. Som Posten till exempel. Talesättet ”som ett paket på posten” börjar närmast bli ironiskt i dagens värld.

I början på december gjorde jag en beställning från Linköping och paketet skickades den 7 december via Posten Sverige. Jag fick ett meddelande (enbart på finska !?) om att det åkt iväg och kunde följa det över nätet. Den 10 december hade paketet kommit till ”terminal i Finland och distribueras”. Därefter har ingenting hörts om paketet. Reklamation till Posten Sverige har varit resultatslösa.

Man kunde ju tro att om man skickar ett paket på posten så kommer det till posten i Lappträsk – men det gör det alls inte. Posten Sverige har köpt en finländsk distributionsfirma som har ett grundmurat rykte om att vara hopplös. Tidigare kom företagspaket på natten och bilen slängde av paketet så man hade det på morgonen. Men sedan ”omorganiserades” systemet (och blev naturligtvis mycket sämre). Nu åker paketen förbi oss till en terminal i Kuusankoski och körs tillbaka senare – om de inte försvinner som mitt paket tydligen har gjort. Kanske de började supa i god tid före jul på terminalen …

Nu är det en väldigt hygglig typ som äger företaget i Linköping så han skickade ett nytt paket – den här gången med DHL (den tyska postens distributionsfirma). Nu blir det spännande att se hur det går. Det ser inte bra ut – paketet är nämligen på väg till Tyskland just nu. Från Linköping åkte det till Norrköping och sedan till Malmö ! Frågan är hur långt söderut det åker innan det skickas norrut igen – om det alls byter riktning …

Det är bara att säja adjö till posten. Den har omorganiserats så den börjar bli helt oduglig. Talesättet får väl snart ett innehåll som betecknar nånting som alls inte fungerar. De andra distributionsföretagen blir allt mer ”optimerade” så snart åker väl alla paket via en terminal i Indien eller Kina.

Jag tror att vi snart är tillbaka till 1700-talet då man fick skicka brev och paket med bekanta som reste nånstans. Eller så måste man själv åka och hämta paketen. Kanske vi måste börja med en sammanslutning som över nätet håller kontakt och meddelar: ”I morgon åker jag till Örebro – behöver nån nånting därifrån ?” Och så får alla som bor nära beställa det de behöver. Eller så gör vi som vi gjorde på 40-talet: Tar turer i att hämta post och paket.

Köldskador in spe

Trots att vi här på kusten fått bara en bråkdel av den snö Ni har i södra Finland (mätte just på gräsmattan, det är ca 25 cm), så har vi haft köld så det räcker och blir över. Köld är något som jag verkligen har respekt för eftersom det är då som vårt behov av tillförlitlig teknik ställs på sin spets. Ett strömavbrott i minus trettio grader skulle få konsekvenser som är svåra att överblicka bara efter någon timme. En sak är egna livhanken, den bör gå att hantera med eld i spisen eller att åka ut och köra bil. Värre är allt som skulle frysa sönder. I det lilla rum som jag har värme i därute finns frostkänsliga varor, närmast växskyddsmedel, för kanske 5000 euro plus vattenmätaren och rören. Ett längre elavbrott skulle kunna spräcka rören i huset med nästan oöverskådliga följder. Det är egentligen fruktansvärt att tänka på sårbarheten hos den moderna människan och hur innerligen beroende vi är av en fungerande eltillförsel.

El kan man förstås åstadkomma med generatorer men det är ju ingenting man skaffar bara ifall om att. Det rör ju sig om ganska dyra grejer och dessutom det Moment 22 att traktorn inte startar utan eluppvärmning och så står man där i alla fall. Om man inte gör som Homer Simpson och använder en elfläkt till att driva vindkraftverket förstås. Jag äger en liten generator, men den ger bara 1200 watt så det enda man gör med den är att koka kaffe i nödfall. Någon värmare av mått orkar den inte dra.

Nu har vädret svängt och blivit snöfall och vind istället. Inte riktigt lika livsfarligt förstås, men nu är istället risken för strömavbrott större i och med blåsten.

Vintertid blir man aldrig nöjd med vädret, tyvärr

Pust – vardagsvilan börjar

Visst är det roligt med julfirande och ätande men med tre julaftnar började det bli litet för mycket av det goda. Och precis som för Kalle och Mats så passade ju allting på att krångla – mest värmen. Men det var inget farligt i år – nog har man stått i pannrummet och försökt lappa ihop flismataren på julaftonsdagen både en och annan gång. Det är precis som om den visste att det började bli jul och en massa lediga dagar då man inte får reservdelar någonstans ifrån. Men i år var ju julhelgen kort – bara lördag och söndag – så den tyckte väl att den inte ids krångla på allvar. I år skrämdes den bara …

Snöeländet däremot börjar bli allvarligt här i söder. Fin snö som hittar varenda millimeters springa och lägger sej i drivor just utanför garaget. I dag gick nästan hela dagen till att köra snö. Eller mest att reparera snökättingarna som verkligen har kommit till slutet på sin bana. Nu går de sönder var tionde minut så jag har mera lappat än kört. Jag tittar på nya kättingar men vill inte ha vassa nabbar för de förstör golvet i verkstaden. Och vid -20 grader så bör helst traktorn vara inomhus även om man får den att starta med motorvärmare. Allting som är -20 grader slits och far illa.

Och så vet jag inte vart man skall köra allt snön. Jag fastnade på åkern då jag skulle backa tillbaka. Det fina snön fäster inte utan hjulen mal igenom den ända ned till marken – och den är alls inte frusen så man gräver snabbt en ordentlig grop med kättingarna. Så det var bara att ta skyffeln i vacker hand och gräva fram traktorn …

Det är vackert med vit snö men nu börjar jag tycka det kunde bli blidväder och litet regn så man kunde få nånting gjort. Skogsarbetet borde snart börja också. Få se om det blir samma plumsande i djup snö som i fjol vintras.

”När juldagsmorgon glimmar..”

En fin julhelg går mot sitt slut. Snö och köld, släkt och vänner, julkyrka, god mat, pulkåkning och familjetid. Kort sagt en bra julhelg.

Det finns ett stående skämt bland djurbönder om att alla stora haverier på mjölkmaskin, utgödsling och utfodring alltid inträffar på julafton, nyårsafton eller midsommarafton, när alla reservdelsfirmor är stängda och servicekillarna stängt av telefonen. Den här julen var helt traditionell även i den bemärkelsen.

På kvällen den 23:e, mitt under brinnande julstädning, upptäckte jag att korna inte fick nåt vatten i vattenkopparna. God Jul, vattenledningen har frusit. Almanackan full med röda dagar och ladugården full med kor som borde få vatten sätter effektivt sordin på julstämningen. Det torde inte vara nån överdrift att påstå att rörmokarna inte direkt står i kö för utryckningar i julhelgen.

Efter lite efterforskningar kunde jag konstatera att problemet ändå knappast skulle att tarva rörmokare. Isproppen fanns inne i gamla ladugården, ett kallt utrymme som dock är isolerat.  Med andra ord borde det gå att tina upp den genom att få upp värmen i ladugården. Jag grävde fram en värmefläkt  och satte igång.

I väntan på islossningen måste ju korna ändå få vatten på nåt sätt. Lösningen blev att bära in snö på foderbordet i en stor så. Snö är på intet sätt någon fullgod ersättning för vatten, men det är i alla fall bättre än ingenting alls. Tack och lov dricker korna mindre när det är så här pass kallt, men det gick ändå åtskilliga såar för att hålla dem nöjda. Under kvällen kollade jag då och då om proppen lossnat, men icke. Fläkten fick vara på över natten.

Julaftonsmorgonen kom och proppen satt fortfarande stadigt på plats. Det var först på fyratiden på eftermiddagen jag äntligen fick en tunn vattenstråle i en tappkran vilket angav att proppen börjat ge efter. Jag lät vattnet rinna, så småningom släppte proppen med en duns och vi hade passerat det första nålsögat.

Följande kontrollpunkt var vattenkopparna. De skall i princip hållas frostfria av sig själva, men när vattnet stått stilla i närmare ett dygn är risken stor att det också uppstått isproppar i dem eller nån annanstans i ledningen. Till min stora glädje kunde jag konstatera att en kopp var öppen! Visserligen hade de två andra frusit, men en kopp räcker för att hålla djuren med vatten. Kopparna är dessutom kopplade i serie och den var den sista i raden som fungerade. Så länge vattnet flyter i ledningen kommer det på sikt att smälta också de kvarvarande propparna. Jag kunde med lugn i sinnet fira julafton med familjen, medveten om att korna hade vatten så de klarar sig.

På juldagen gav jag de två kvarvarande kopparna en mild puff i rätt riktning med kosanvärmare och då släppte ytterligare en propp. Den tredje och sista fodrar lite mer jobb och får vänta till mellandagarna, med två koppar klarar sig flickorna fast till våren om det skulle knipa.