Självständighet

För ungefär tio år sedan bad jag min morfar, som var född 1916, skriva ner lite hågkomster om utvecklingen inom jordbruket under hans livstid. Det blev en rätt intressant läsning om odling och djurhållning, men även en del sidospår till andra områden. Bl.a. berättade han en del om jordbruket under krigsåren och det kan kanske utgöra ett lämpligt blogginlägg den sjätte december.

”1939 på hösten började vinterkriget och i och med detta kom ju en hel del bestämmelser och förordningar som gällde jordbruksprodukters överlåtelse till staten. Under vinterkriget var dessa överlåtelser rätt så lindriga och vållade inga stora problem att uppfylla. Vartefter kriget framskred blev svårigheterna större år för år och under senare delen av fortsättningskriget blev det problem med att få den mängd av produkter som myndigheterna fodrade. Att vara i krigstjänst som jag gjorde inte saken bättre heller. För oss var det köttleveranserna som var svårast att uppfylla. Jag kommer ihåg att det hos oss uppstod en brist i köttleveranserna som måste uppfyllas annars skulle de hemmavarande mista sina köpkort, vilket hade betytt att de inte fått köpa t.ex. socker, mjöl, gryn av olika slag, o.s.v.

En annan sak som också ställde till mycket bekymmer under kriget var när det kom en bestämmelse om att varje gård skulle leverera taggtråd till fronten. De gårdar där någon karl var hemma tog han lös den mest rostiga tråden och överlät den till staten. Eftersom jag var inkallad skickade myndigheterna en karl till oss för att ta lös tråden och rulla ihop den. Rullarna blev hämtade av någon myndighet som körde dem till stationen för vidarebefodran till fronten. Det skulle inte ha varit hela världen om det funnits ny stängseltråd att köpa, men då det inte fanns var det bara att vakta korna då detta skifte skulle betas. Detta tog mycket tid som hade behövts till andra göromål.

En sak som jag kommer ihåg från tiden strax efter hemförlovningen var att varje skogsägare under kriget var skyldig att leverera en viss mängd brännved per hektar och år. Då jag som var i kriget inte kunde uppfylla dessa årskvoter växte antalet olevererade metrar brännved år för år, så att när jag kom hem från kriget var jag skyldig att leverera 150-160 m3 till en nämnd i kommunen som hade hand om vedfördelningen till de olika matlagen. Första vintern jag var hemma högg jag ett fyrtiotal meter, andra året c. 80 m3. Vad jag fick för veden minns jag inte, men vad jag minns är att 2-3 veckor efter att jag fullgjort vedleveranserna upphörde tvångsleveranserna av ved och priset steg med 200-300%.

Hösten 1942 stupade den av våra hästar som var uttagen i krigstjänst och vi fick som ersättning 11 000 mk. Det var ungefär vad den var värd då, men när jag kom hem från kriget och köpte en ny häst hade hästpriserna gått upp, delvis p.g.a. inflationen men även då fredsavtalet med ryssarna fodrade flera tusen hästar i skadestånd som Finland var tvunget att uppfylla. Därför steg hästpriserna ovanligt mycket och för den nya hästen betalade jag 42 000 mk. Men det var en häst som inte passade på en gård. Därför såldes den och en ny häst köptes och den kostade c. 70 000 mk.

Efter kriget trodde man att livet snabbt skulle återgå till normala förhållanden, men så blev det inte. Industrierna i Finland hade stora svårigheter att uppfylla skadeståndskraven som ryssarna fodrade. Ryssarna lade beslag på största delen av lokomotiven och järnvägsvagnarna samt lastbilarna. Då de även fodrade tiotusentals hästar blev det mer eller mindre en katastrof med alla transporter av allt tungt material som enligt krigsskadeståndsöverenskommelsen skulle fullgöras. Hästbristen gjorde att vårbruket blev lidande den första våren efter kriget.”

I jämförelse med att det som morfars generation gick igenom, både vid fronten och hemma, framstår mina bekymmer som rätt triviala. Jag har all orsak att hissa flaggan och känna tacksamhet idag.

Husguden

Husgudar hade man förr för att skydda huset men jag tänker nu på den verkliga ”hus”guden – Göran Gudmundsson som startade Gysinge centrum för byggnadsvård år 1990. För oss och många andra är han Experten N:o 1 på gamla hus och material – litet av en husgud faktiskt. Jag har länge varit intresserad av gammal teknik och gamla byggmetoder. Kanske som ett komplement till min högteknologiska bakgrund med optiska fibernät, datamaskiner och abstrakt matematik. Man måste göra nånting med händerna också.

Redan på 70-talet satte jag upp en lapp i verkstaden: ”He e förbjudi ti slåå söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop” (Det är förbjudet att slå sönder det som förfäderna har knåpat ihop). Då härjade rivningsfebern som värst och allt gammalt skulle slås sönder – och den har fortsatt till den dag som i dag är i det här landet.

Men i Sverige lyckades Göran Gudmundsson vända trenden och där blev det pop med byggnadsvård och att bevara gammalt. Förstås kom det in en hel del strunt  också som mera handlade om att förstöra det genuina med all sorts låtsasrustikhet. Gudmundsson anser att det kanske viktigaste är att helt enkelt ”låta bli” att göra så mycket. Har huset stått i flera hundra år så står det troligen i flera hundra år till. Men man bör beakta listan på viktiga åtgärder: 1) se till att taket håller tätt. Slut på listan.

Om man inte klarar av att bo i ett hus som är litet vint och vrångt så skall man inte röra det alls utan bygga ett helt nytt på ett helt annat ställe – och sälja det gamla huset åt någon som uppskattar det. Intressant nog är Göran Gudmundsson utbildad antikvarie och arbetade på Riksantikvarieämbetet men kom litet på kant med museitänkandet. Han ville vårda gamla hus men inte som museum utan som bostad för nu levande människor.

Jag tyckte filosofin passade mej utmärkt och har sedan tio år tillbaka lusläst alla Gysinge kataloger. Eller egentligen är det böcker om byggnadsvård med litet kataloginslag. Det är dessutom roligt att läsa slängarna åt de moderna byggmaterialreklamerna. Gudmundssons definition på ”underhållsfria” material är ”material som inte går att underhålla”. Många har fått hett om öronen av hans skarpa penna.

Förklaringen på varför moderna plastfärger inte alls bör användas är enkel: Det är som att gå med en tät regnrock året runt. Man blir ganska mosig ganska snabbt. Husen klarar sej alldeles utmärkt helt utan färg om de är rätt konstruerade. Färgen är bara till för utseendet och bör andas. Liksom hela huset. Plast är husets dödsfiende. Antalet mögelhus har skjutit i höjden sedan plast började användas men tyvärr finns det ännu tjockt av dårar som stoppar in plast överallt. Till all tur var det en smart byggare som inte satte in plast alls i dotterns nya hus i det ockuperade Sibbo. Och målade med färg som inte innehåller någon som helst plastolja.

Byggnadsvård är inte att bo i ett museum men man kan fundera allvarligt på vad man egentligen behöver ändra och vad som lika gärna kan vara oförändrat. Lättja och fattigdom är bra för byggnadsvården eftersom bara det absolut nödvändiga blir omändrat. Det värsta är överenergiska typer som har för mycket pengar. Så vi är riktigt bra byggnadsvårdare :-).

Man gör vad man kan

Olvi har blivit riktigt ordentligt sjuk. Allt sammans började egentligen redan på fredag morgonen, då märkte jag att hon hade lite ”slimsår” i mjölken från en fjärdedel. Hon hade dock en helt normal mjölkmängd och vit mjölk, så jag avvaktade och väntade till kvällsmjölkningen för att se hur mjölken då såg ut.
Under dagens lopp hade hon fått diarré och aptiten hade blivit rätt så dålig. Då jag sedan mjölkade henne på kvällen, hade hon just ingen mjölk och det som kom från den insjuknade fjärdedelen var riktigt gult. Så vi bestämde oss för att ge värkmedicin och våm”startande” pastatub och dessutom lade jag medicin i spenen.

Hennes kondition hade inte förbättrats till i går morse, så jag ringde veterinären. Hon kom och gav värkmedicin, kalk och penicillin direkt i blodet vilket gjorde att Olvi piggnade till och började äta. Tyvärr var detta endast tillfälligt, idag har hon igen varit ganska hängig och utan aptit.

Vi har fortsatt att medicinera mot juverinflammationen, mjölka den sjuka spenen flera gånger om dagen, ge värkmedicin och div. olika pastatuber. Om hon inte har blivit märkbart bättre till i morgon, tänker jag igen ringa veterinären och höra om det ännu finns något annat man kan göra.
Just nu kan vi bara hoppas på att något av detta hjälper.

Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern ”Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet ”Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen ”En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: ”Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby”  … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men ”Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte: