Lillajulen kom och for

Så var den lillajulen förbi. Glögg, risgrynsgröt med fruktkräm och all annan julmat. För mig är lillajulen inte direkt viktig, vad jag minns brukade vi inte fira den på något speciellt sätt då jag var liten, men någon sorts julmat skulle det nog ändå vara.
I år hade vi en lite annorlunda lillajul, då det igår kväll ordnades en fest för talkoarbetarena som hjälpte till med att ordna årets Boundbirs i augusti. Vi var ett glatt gäng som njöt av god mat, dans och bra lillajulstämmning. 🙂
Här hemma kunde vi förstås lita på att flickorna i ladugården hittade på något då vi var på väg bort. Vi hade 3 kor och 1 kviga som har/ hade beräknad kalvningsdatum i dessa dagar. En ko hade kalvat natten till igår och kvigan kalvade i går på dagen. Som tur är hade vi en duktig avbytare som tog det hela med ro och skötte ladugården så att vi kunde ha ledigt på kvällen och “bara vara”.
I skrivande stund håller följande ko på att kalva. Hon har gått över sin beräknade tid, så vi får hoppas att allt går bra. Säkert gör det också det, men lite extra noggranna måste vi vara med henne. Vi lämnade henne ännu en liten stund i lugn och ro, men följer med vad som händer via övervakningskameran. Klövarna syntes redan, så nu ska det förhoppningsvis inte räcka så hemskt länge mera.

Svalt och skönt

Som Sonja skrev så är det ganska skönt jämfört med sommarens hetta – speciellt sedan här nästan slutat blåsa. Det är -15 nu men det är väl inget. Däremot förstår jag inte hur Sonja kan klara av blåsten i skären – så landkrabba är jag nog att jag skulle bli tvungen att gå omkring i dykardräkt i sådant väder.

Men här har jag tagit in filttossorna, fårskinnspälsen och ludimyssån. Filttossorna har jag använt men pälsen vågar jag inte sätta på förrän det blir under 20 grader kallt. Den är nämligen något oerhört het – vid varmare väder så rinner bara svetten. Möjligen får jag tillfälle att använda den på måndag och tisdag då Lantbruksvädret lovar -22 grader.

Byggandet går långsamt eftersom man hela tiden måste in i pannrummet och värma upp sej. Men inte för länge för då börjar svetten lacka och det är ingen bra idé då man skall ut igen. Plötsligt märkte jag att luftintaget till pannrummet blir igensatt då lagret blir färdigt. Planeringsmiss – men efter en tur till datamaskinen och CAD-programmet så visar det sej att problemet går att lösa. Sådana små bekymmer dyker det upp hela tiden så byggar-jaget får sitta och dricka öl tills planerar-jaget har löst problemet. Som bonde utvecklar man lätt inte bara två utan en hel massa olika personligheter på grund av alla roller man måste spela.

De närmaste dagarna blir mest vedklyvning och eldning. Man säjer att vedeldning ger dubbel värme: Först då man klyver veden och sedan då man eldar med den. Men det går riktigt bra att klyva ved nu. I kölden spricker klabbarna lätt.

Tomten jobbar ikväll

Ikväll firar vi lillajul och då har gårdstomten en alldeles speciell uppgift. Jag vet inte hur utbredd traditionen är, men åtminstone i mina hemknutar har tomten för vana att slänga in ett eller två paket till barnen i huset. Detta gör han utan att synas, men dock höras. Han bullrar i farstun och försvinner samma väg han kom. Kvar i farstun ligger bara några paket till barnens förtjusning.

Lovisa har väntat hela dan på lillajulstomten och jag har nog på känn att han kommer förbi på sin rond från stallet till nötset.

God lillajul, alla bloggläsare

Yrkesidentitet

En kompis frågade en gång vad det är som styr vissa jordbrukare till att bli mjölkbönder, andra att bli svinfarmare, nån att bli potatisodlare eller nåt helt annat. Vad är det som avgör vad man satsar på? Jag svarade att det förstås handlar om förutsättningar i form av t.ex. klimat och jordarter men att det också spelar stor roll vad jordbrukaren är intresserad av. Frågeställaren tänkte efter och konstaterade sen att det ju faktiskt låter ganska trevligt med ett yrke där ens personliga prioriteringar får vara med och styra vad man jobbar med. Den slutsatsen är jag definitivt benägen att hålla med om.

För jordbrukare tenderar privatliv och yrkesliv att flyta ihop. Ofta påverkas vår yrkesverksamhet av vår personlighet, egna preferenser får påverka vilka verksamheter man bedriver o.s.v. Omvänt definierar yrket också många gånger vem man är privat. Jordbruket styr vilka hobbies man har, vilka värderingar man anammar etc. eftersom man påverkas av de kretsar man rör sig i och jordbrukare företrädesvis brukar röra sig i jordbrukarkretsar.

I och för sig är det här inget unikt för min yrkeskår, överlag definierar vi finländare ofta oss själva via vårt yrke. När vi träffar en ny människa är frågan om yrke ett av de första samtalsämnen vi tar upp. Säkerligen beror det till viss del på att den frågan är ganska bekväm och enkel, men till viss del tror jag också vi intresserar oss för personens yrke därför att vi faktiskt anser att det berättar nåt väsentligt om personen.

För en jordbrukare innebär det att vår yrkesroll är så nära förbunden med vår person också att ett bakslag för företaget är ett bakslag för mej personligen. Att avveckla företaget eller gå i konkurs inte bara är en ekonomisk utan också en personlig tragedi. Att sluta som jordbrukare är inte bara att lägga av med ett jobb, det är att lägga ner ett helt liv.

Personligen tycker jag det finns både en positiv och en negativ aspekt på det här. Det är en förmån att min person får påverka och skina igenom i det jag gör, men det känns farligt att det jag gör får definiera vem jag är. Jovisst, jag säger också saker som “jag jobbar inte som jordbrukare, jag ÄR jordbrukare”, men jag borde också vara nånting mer än min yrkesroll. Människan Mats borde (förhoppningsvis) vara mer än jordbrukaren Mats.