Det torde inte ha undgått någon att vi jubilerar. Det är 10 år sen etablissemanget Bondbloggen föddes och bara det är en bedrift så god som någon. Vem skulle ha trott…… är en sliten klyscha men ack så passande även i vårt fall. Vem skulle då 2010 ha trott att man inte skulle komma loss från bloggtangentbordet på 10 år. Det skulle ju bara vara ett enda år var det meningen.
En period på 10 år är en lång tid, det hinner det nog hända en del på den tiden. När min första provblogg skrevs ner hade Lovisa just lärt sig cykla – idag utför hon som traktorkörkortsinnehavare de flesta förekommande arbetsuppgifterna på gården, det är väl egentligen bara såmaskinen och växtskyddssprutan som jag har lite svårt att ge ifrån mig. Clara som vid den tiden hölls på den plats där man lade henne är idag den som lyckats göra hästgård av hemmanet, och den yngsta, Linnéa- solstrålen och glädjespridaren som vid den tiden inte ens hade bokat sin biljett till jordelivet har just fått sin första ridväst och skall snart ta sina första stapplande steg på hästryggen.
Katten som mitt första riktiga blogginlägg handlade om har flyttat en våning ner en bit uppe i skogen och samma har skett med 4/5 av dom katter som fanns med på den tiden. Nya kattkvastar har dock flyttat in för att sopa rent bland gnagarna – med varierande framgång. Vissa saker består, andra förgår.
Själv är man hursomhelst också 10 år äldre och visst märkes det till en viss del, men ännu har inte åldern brutit ner gubben helt som tur är. Hälsan har fått stå bi och bra så. När jag tittar runt mig på gården och hemmanet ser jag också många andra saker som inte ändrats alls, egentligen är det bara såmaskinen som är bytt sen bloggbegynnelsen, och en begagnad traktor har också tillkommit. Maskinutvecklingen har har stått ganska stilla – ett resultat av den allt sämre lönsamheten. Däremot har det ju skett stora förändringar i djuruppsättningen. Det som bara var katter har blivit katter, höns och hästar så förvisso,nog har saker och ting förändrats också under matchens gång. Vill man roa sig med att räkna antalet ben som bor på gården – människor och djur så har antalet stigit från 28 till 55 under åren meddelar avdelningen värdelöst vetande.
Jag minns fortfarande exakt precis stunden när jag satt och slösurfade och såg en annons på YLEs hemsida om att man söker bönder till en blogg. Det tog ett andetag att formulera tanken – JAG VILL! Däremot var jag ju ganska säker på att det nu inte skulle bli till någonting alls eftersom jag ju inte var någon bonde av nån dignitet och dessutom djurlös och ännu värre – innehavare av ett lönejobb. Lite lustigt var det också för fram till den sekunden hade jag lite halvföraktfullt sett ner på bloggskrivare som jag dåförtiden tyckte var självgoda tvångsspridare av information som ingen bett att få ta del av. Tyckte jag då, men, man kan väl ändra sig!
Hur som helst så fick jag konstigt nog skriva en provblogg och den knåpade jag ihop på fars dag 2009. Jag har letat i flera dagar efter den texten för jag skulle ha velat publicera den är nu idag, men trots att jag nog trodde att mitt filskafferi var i ordning så har den inte låtit sig hittas. Återkommer om så sker. Strax efter jul – när jag var på Alko av alla tänkbara platser – ringde en Unni från radion och berättade att jag var antagen som bondbloggare. Det började svaja och jag höll på att ramla in i en sprithylla av pur förskräckelse. Med mig skulle jag få tre individer vars namn och hemvist gick mig förbi, men i virrvarret av tankar tyckte jag mig höra Pedersöre och sen två orter till som förblev oklara för mitt förvirrade sinne. Med facit på handen var det ju Nisse från Hindersby och Sonja från Heisala som jag missat. Och så Mats då – från Pedersöre.
Sen kom den ju förstås som ett brev på posten. Eftertankens kranka blekhet. Vad har jag nu gett mig in på? Jag har väl ingenting att skriva om? En traktor har jag visserligen och lite mark, men det har väl rätt många. Här händer väl ingenting. Hjälp! Jag insåg fakta, jag hade farit fram med falsk marknadsföring. Mitt jordbrukande kunde ju inte vara av intresse för någon. Sen mådde jag dåligt några dagar.
Trots begynnande ångest började saker rulla på och efter att jag träffat Mats i verkligheten började det kännas lite småhäftigt. Hursomhelst var det första året helt abstrakt. Obegripligt nog så verkade det faktiskt finnas folk som ville läsa det vi skrev, men utan folket på YLE och draghjälpen därifrån hade nog inget blivit av. I efterhand går det inte att nog berömma YLEgänget (Unni, Mårten, Ingela, Carin, Tobias, etc etc) för vad ni gjorde för att uppmuntra och puscha oss framåt. Sen hände saker i en helt absurd takt, jag fick sitta i Bettinas TVsoffa, det blev ett besök på Strömsö och många inspelningar i radio och TV. Det var egentligen ganska makabert med all uppmärksamhet, men ändå kul på alla sätt. Men i något skede kunde man nog börja tycka att kontakten med marken brutits. Och hade den inte brustit innan dess så bröts den slutgiltigt när jag sommaren 2011 fick den omåttliga äran att vara en av YLE Vegas sommarpratare, en upplevelse som kan värma en frusen själ ännu idag. Jag fattade ingenting, men roligt var det.
Efter detta planade det dock ut och plats skulle ges till nya bloggare. Det blev Cissi, Maria, Christer och Lotta som gjorde entre. Lite sådär kanske det kändes, det var ju visserligen meningen redan från början att det skulle pågå bara ett är, men nånstans tyckte man väl att man hade lite kvar att ge – fartblind kallas det visst. På något sätt blev ändå Nisse och Sonja och jag kvar hängandes i nån slags blindtarm och efter att vissa saker sökt sin form en tid stod vi där vi står idag – teamet ten years after.
Många saker har varit ohyggligt roligt och spännande med bloggen, men för mig personligen har det nog varit bekantskapen med dom andra bloggarna och folket från YLE som har betytt allra mest. Hur det nu sen var så visade det sig att alla kolleger är jättetrevliga människor som man gärna umgås med – något som vi faktiskt gör av och till på våra träffar. Dom bekantskapsband som har knutits av Bondbloggen är nog mera värda än alla sommarprat i världen. Åtminstone för mig.
Till sist vill jag bara tacka alla som orkat läsa de texter som producerats, det är ju ändå läsarna som ger bloggen en excistensmöjlighet. Något tjugoårsjubileum lovar jag inte, men än skall vi väl hänga med ett tag. Speciellt tack till er både kända och okända som tar Er orken att kommentera, ifrågasätta eller bara fråga – det ger bloggen och bloggandet mening.
Nu börjar det vara tid att ta in hästarna och till kvällsmat kommer dom att få bla morötter från Finne Farm, bondblogssamarbete IRL skulle ungdomarna kanske kalla det.
Tack för dom morötterna också – Bondbloggen. Vi ses!
