Vikingatåg i västerled

I går kväll åkte jag igen till Sverige. Det är närmast fråga om handelsresa, inget farligare. På ELMIA i Jönköping pratade vi med Lantmännens maskinförsäljare om en såmaskin, en Väderstad Rapid 300C, i Uppsala och den tittade jag  på i morse. Min gamla Simulta har nu 35 år på nacken och är helt enkelt utsliten. Visst kan man lappa ihop den länge än men det stora problemet är att den inte har tillräckligt tyngd på såbillarna som lyfts upp av varenda hård lerkoka. Rapiden har 160 kg per bill …

Det är dåligt om begagnade tre meters Rapidmaskiner. Omkring 75 % är fyra meters men de är för breda för vårt tröskhus där jag fyller på. Och det är ett jättearbete att bygga om hela huset. Dessutom har jag ingen traktor som orkar dra den fyra meter breda maskinen.

Det är långt kvar till vårbruket än men då man köper begagnat så kan man inte köpa då man har lust utan då det finns nånting lämpligt till salu. Jag har väntat i flera år redan på en lämplig Rapid.

Jag är inte den enda som åker i västerled utan grannen siktar också på en harv i Eskilstuna. I och med EU är det enkelt att köpa varifrån som helst – även om transporterna blir dyra men litet på 1000 euro är i alla fall överkomligt.

Och Rapiden ? Ja, den köpte jag för 92000 kronor. Visst är det en ordentlig inbesparing jämfört med den Rapid som i Finland kostar 38000 euro … Och så fick jag nya gödselskivbilar på köpet.

Det blir säkert fler vikingatåg i västerled (vikingatåg var alltså mest handelsresor).

Vinterstegen

På tisdagen hämtade jag ett lass rundbalar från Sandsund. I samband med det fick jag igen en påminnelse om att vintern närmar sig då jag hängde fast stegen under balvagnen.

När man transporterar rundbalar längs väg är det oftast skäl att surra dem på något sätt, åtminstone när man som jag radar dem i flera lager. Balarna väger c. 700 kg/st och det är ingen direkt höjdare att tappa dem ute på landsvägen. Visserligen innebär ju vikten också att de ligger rätt så stilla på sin plats om man lastat ordentligt, men ett par remmar brukar ändå kännas som en befogad säkerhetsåtgärd.

Under de varma månaderna går det bra att klättra omkring på ballasset när man spänner fast remmarna, men när plasten på höstkanten börjar täckas av rimfrost, is och senare snö blir den hal som en såpad ål och då kommer klättrandet i en helt annan dager. Dels är det hopplöst att komma upp på balarna och dels är det om man kommer upp svårt att hållas kvar. I fjol lyckades jag faktiskt trilla ner från lasset med huvudet före. Som tur var ju snötäcket djupt i vintras vilket gjorde att jag inte skadade mej, annat än lite skrapningar i ansiktet (det var självfallet skare). För att slippa liknande upplevelser brukar jag på vintern haka fast en stege under balvagnen. Stegen passar perfekt över bakaxeln och kan sedan låsas med en karbinhake i framändan. När balarna är lastade är det relativt enkelt att få remmarna på plats när man har stegen med sig. Men följaktligen är det en markering av att hösten sjunger på sista versen när stegen hängs på.

Fast för närvarande börjar jag nästan längta till lite svalare väder. Heller -10 än nollföre.

Sökes: ny bloggare!

Vi utökar bondbloggarskaran och söker nu en skrivglad skogsbrukare! Många i Finland äger skog och det behövs en hel del kunskap och erfarenhet att ta hand om sina skogsmarker på bästa sätt. Därför tycker vi på Bondbloggen att det vore roligt och bra med en skogsbloggare som medverkar då och då.

Vill du dela med dig av dina erfarenheter av livet som skogsägare och skogsvårdare i text, bild, video och ljud? Du ska ha en längre erfarenhet av skogsbruk och gilla att skriva samt ha ett gott språk. Du kan vara man eller kvinna, gammal eller ung, från vilken del av Finland som helst. Du behöver inte arbeta heltid i skogen. Det viktiga är att du är pratglad och pigg på att skriva regelbundet. Bloggarna skrivs i dagboksstil, de kan vara korta inlägg i stil med ”Steg upp kl 6, vattnet hade frusit…” till utförligare uppdateringar om olika arbetsmoment.

Anmäl ditt intresse till bonden.blogg@yle.fi senast 21.11.2010 och berätta om dig själv. Vill du ha mera information, mejla Ingela West på ingela.west@yle.fi eller ring på 040 710 4936.

Dina kollegor:

Bamsetallen är fälld samt 

Person-kemi

Det är märkligt ibland vilka aha-upplevelser man kan få av vissa saker. För att sakta puffa över diskussionen från markbundna saker som torkritningar skall jag nu sväva ut i mera extensiella frågor. Jag har alltid varit mycket intresserad av beteendevetenskapliga frågor, både vad gäller djur och människor, och om sådant  handlar detta i allra högsta grad.

I går eftermiddag lastade vi ett släp havre vid torken. Det var inte min havre utan kompanjonens, men jag var nu i alla fall med och flyttade vagnen tillsammans med honom. Den historien kom att innefatta en s.k “nära-råtta-upplevelse”. Själv slapp jag denna gång se kräket men kompanjonen blev nästan överkörd av densamma i torkkällaren.

Jag har ofta föundrats själv över min totala ovilja att samarbeta med råttor. Jag som inte räds varken ormar, spindlar eller större djur utan tycker att alla borde få finnas och uppskattas, jag får höjd puls och blir yr när jag ser en råtta, oberoende om det är på bild eller i verkligheten.

Jag har alltid trott att detta haft att göra med en upplevelse i tonåren när jag stod bredvid en kille som blev anfallen av en bamse-råtta i vårt svinhus. Den kom flygande genom luften med ett tjutande läte och siktade på offrets hals. En erbarmligt otrevlig upplevelse som dock slutade 1-0 till den mänskliga rasen.

För några år sedan ramlade dock jag över ett personlighetstest i tidningen Illustrerad Vetenskap. Det var inget sådant där som man bara svepte genom utan det tog några timmar i anspråk att genomföra det, och resultatet gjorde mig ganska häpen.

Det jag kunde läsa som utvärdering av mig själv var följande:

“Din mest framträdande egenskap är något som varit  viktig för människosläktets evolution. Tyvärr lever du några tusen år för sent! Din främsta egenskap är att kunna förutse och avvärja farosituationer, något som var viktigt när släktets fortbestånd var beroende av överlevnad. Detta gör bla att du genetiskt har en inbyggd avsky mot djur som kan förorsaka fara, närmast då osynliga faror i form av tex smittosjukdomar. Detta gör att du kan ha svårt att hantera gnagare, främst råttor”

Dessutom visade testet att jag har en egenskap som ligger dåligt i tiden i dag, nämligen avsaknad avförmåga till punktlighet, något som enligt testet skall vara en viktig faktor för framgång i vår tid. Detta är jag ju illa medveten om själv men ändå känns det märkligt att någon kan komma fram till det genom att ställa ett antal konstiga frågor.

Tanken svindlar lite, är vi bara en produkt av vår genetiska kod, eller kan vi överhuvudtaget påverka våra liv själva. Är vi som vi är, eller kan man förändra sitt beteende om man vill. Eller är lösningen till att så många människor mår dåligt idag helt enkelt att man hamnat på fel ställe, man lever inte i samklang med sin genetiska kod?

Jag vet i varje fall att tillsammans med en råtta är jag definitivt på fel ställe….