Lådor efterlyses

Det är inte alltid man sysslar med världsomspännande saker i jordbruket – just nu är jag bara på jakt efter lådor. Att det skall vara så omöjligt att hitta hyfsade förvaringslådor då alla butiker är fullproppade med allt möjligt. I dag tog jag ett varv runt butikerna utmed Ring III och resultatet var magert. Den bästa lådan är fortfarande den som farsan spikade ihop av fyra brädstumpar och en bottenskiva.

Den är förstås specialgjort hantverk och alltså väldigt värdefull. Det är bara att ta en bunt mjölburkar och skära av dem på ca. 7-10 cm höjd (lika höga som bräderna är breda) och mäta hur stor lådan skall vara så burkarna passar precis i lådan. Det bästa är att man kan ta bort dem en och en då de behövs.

Mest har jag skruvar i sådana lådor (ett tiotal). Då får man massor av olika sorter att rymmas på ett litet utrymme. Visst finns det ”plockbackar” och ”sortimentslådor” men alla har sina svagheter och de jag nån gång köpt har blivit utkonkurrerade av de ”heimlaga” (hemmagjorda) lådorna.

Hela problemet började förstås på grund av städandet. Under sommaren har det samlats stora mängder skruvar och verktyg som nu måste få en plats. Det är hemskt hur antalet olika skuvar ökar. Förr hade man infällda huvuden och kullriga huvuden och lite olika dimensioner. Nu finns det krysshuvud (av två olika sorter !) och Torx-huvud och fler är på kommande …

Man drunknar snart i olika sorters material – inte bara skruvar. Sedan skall det förstås vara specialverktyg för alla sorterna. Verktygen har jag förskt sätta upp på tavlor på väggarna men snart tar väggarna slut och vad gör jag då ? Det har inte varit så bra att sätta verktygen i hyllor – möjligen specialverktyg som behövs sällan. Och med tydliga etiketter. Annars går det mera tid åt att söka än att göra nånting.

Det absolut sämsta (som man aldrig skall förfalla till) är att förvara nånting i plastpåsar. Det är ekvivalent med att kasta bort för då hittar man aldrig sakerna. Vad det beror på vet jag inte men även om plastkassen hänger framför näsan så hittar man den inte.

Nu måste jag i alla fall hitta litet större burkar än mjölkburkarna som nog är bra för små skruvar men inte för 20 cm långa M20 (20 mm tjocka) skruvar. Där behövs större och starkare lådor. Jag har räknat ut att jag behöver ungefär trehundra (till – förutom de jag har). Så det blir väl att surfa på nätet tills man hittar rätta sorten (kakaoburkar är för svaga – det har jag prövat :-).

Det är väl huvudsakligen en bra lagerkarl som saknas …

material    verktyg   och mer verktyg

Att glädja sig åt lite…

1805!

Jag blundar och tittar igen. Det står fortfarande 1805 på mätaren. Jag ser förmodligen lite dum ut för antagligen är ögonbrynen ovanför hjässan i pur förvåning. Det magiska talet 1805 står på mätartavlan i Bränsletjänsts tankbil som just tankat brännolja i torken. Inte nog med att det är den minsta volym olja som någonsin gått åt i torken under en säsong, det är det med en ofattbar marginal. Normalförbrukning skall vara ungefär dryga 3000 liter och bottenrekordet uppåt härrör sig från 2004 när torkstackaren sörplade i sig över 5000 liter.

Eftersom vi är två om torken så blir den totala arealen ungefär 55 ha, och den varierar inte mycket från år till år. Däremot kan ju grödorna variera och även den tröskade mängden men ändå är nog mägden uppbrunnen olja en mycket bra faktor för att konstatera om ett odlingsår varit framgångsrikt eller inte. Dessutom är den mesta säden redan såld och det mesta av den har fått pristillägg för god torrhet, vilket betyder att det hade varit möjligt att sniktorka bort kanske 200 liter till.

Sedan blev det inte sämre av att farmartanken, därifrån maskinerna tankas, den drog ”bara” 1900 liter. Detta att jämföra med ca 2700 liter som var förbukningen på den tiden man inte tänkte, utan bara körde. Alltså en inbesparing på 800 liter bara för att antalet överkörningar planeras och minimeras, samt att maskinerna blivit större och endel plöjande är ersatt av tallriksharvning.

År 2010 får gärna gå i repris.

Stadin bonde?

Ett särdrag inom lantbruket är att de som är verksamma inom näringen ofta är mer eller mindre födda in i den. De flesta finska jordbrukare brukar den gård deras föräldrar brukat före dem, men också de flesta tjänstemän, konsulenter, försäljare och andra som har anknytning till jordbruket har nån sorts agrar bakgrund. Internationellt är den här kopplingen inte alltid lika självklart. I t.ex. Danmark, Storbritannien eller USA är det inte alls lika ovanligt att en infödd stadsbo köper en gård och blir jordbrukare som det är hos oss.

Det här syns också inom lantbruksutbildningen. I Sverige utbildar sig en hel del mänskor inom naturbruk, trots att de inte har nån egen lantlig koppling via släktens jordbruk eller liknande. Visst finns det elever utan lantbruksbakgrund även i våra skolor, men det är ändå ovanligare. Antagligen beror det här på att man i vårt västra grannland alltid haft mer anställt folk på jordbruken, medan man i Finland klarat sig med familjens arbetsinsats. Pigor och drängar försvann hos oss på de flesta gårdar senast på 60-talet, men i Sverige fick de bättre titlar (traktorförare, ladugårdsförman eller nåt liknade) och levde vidare.

Intressant nog är det rätt så bra efterfrågan på just såna här arbetstagare. Eftersom de inte har nån egen gård att ta över kan arbetsgivaren ofta hoppas på att ha dem kvar många år, vilket inte alltid är fallet om man anställer en bondson eller -dotter som förr eller senare säger upp sig för att driva sitt eget jordbruk. Tidningen ATL hade en artikel om det här häromdagen. Få se om det här är en trend som kommer att synas hos oss också i takt med att gårdarna blir större.