Jajamänsan, vi bjuder på ett klipp till från Kristinestad! Den här gången ser ni hur det gick till före inspelningen, och lite under också.
Lyckas Kalle få publiken att skratta? Varför ger Bettina Kalle en Mac? Svaren får du i Bettina S – på FST5 i kväll klockan 21, med repris på lördag klockan 19.50.
Här kan du se presentationen av Kalle, som Lasse Grönroos gjorde i våras.
Det är tydligen städtema på Bondbloggen för tillfället, somliga plockar och andra radar, och det gäller även i Östensö. Den gågna veckan har jag (eller i ärlighetens namn min pappa) lagt en del tid på att städa upp i min gamla ladugård.
Ladugården byggdes vintern 1979-80 och tjänade som mjölkladugård till 2003, då ligghallen där korna bor nu byggdes. Efter det fungerade gamla ladugården som mjölkstation, sjukstuga och kalvladugård tills mjölkkorna försvann från gården 2009. Under året som gått har jag lite i taget tömt huset, använt vissa grejer till annat, sålt en del och slängt en del. Nu återstår ännu att ta ner lite mjölkrör, få ut ett par kalvkättar och allmän uppstädning, men sen börjar det bli dags att grunna på vad jag kan göra med huset.
Själva huskroppen är alltså 30 år gammal men i hyfsat skick. Huset är 25×11 m och har 2,4-2,5 i takhöjd beroende på var man mäter. Det är isolerat och där finns vatten, el och bra belysning. Man borde med andra ord kunna använda det till nåt vettigt ändåmål.Visserligen har tomma utrymmen en tendens att fylla sig själva med allehanda bråte om man bara väntar, så i princip kan jag slå mej till ro och låta ladugården ombildas till cykel- och skräpförråd men det känns lite fantasilöst. Nåt vettigt borde man kunna hitta på att göra med byggnaden.
Det kunde fungera som verkstad, men tyvärr räcker takhöjden inte till för traktorerna och då har jag inte riktigt full nytta av den. Att använda utrymmet som bilgarage går, men då måste man köra in genom foderladan och det blir lite komplicerat. Jag kunde föda upp tjurar eller hålla får där, men börjar jag föda upp nåndera av de två har jag dem hellre vid samma foderbord som korna. Grisar, höns eller kalkoner kunde däremot gå för sig. Nån gång har jag funderat på att bygga om utrymmet till kalluftstork, men nu har ju Nisse lärt oss hur en sån skall se ut och en renlärig ”Nissetork” ryms inte på 2,5 m i tak. Som enbart spannmålsförråd kunde det däremot duga. I Kronoby torde finnas en ladugård som byggts om till bowlinghall, så kanske en skjutbana skulle vara ett alternativ? Eller inomhuspaintball?
Eller har Bondbloggens läsare några bättre förslag? 250 m² golvyta, 2,4 m i tak, el och vatten finns, vad gör man??
Sonja skrev om Plocka, plocka och jag syssler mer eller mindre med samma sak. Det är städa, städa och rada, rada som gäller nu. Hela sommaren har jag burit in allt möjligt i verkstaden då jag byggde och nu då jag skall börja skruva på Ducaton så är den intäckt i allt som jag placerat runt den så det är rada, rada som gäller först.
Jag hade en tanke om att städa verkstaden och kvickt ta en bild som visade en verkstad som man såg golvet på men det tycks nog inte bli av. Det blir aldrig tid att få allting städat – mitt i allt så måste nånting fixas och så ser det sjufalt värre ut igen. Jag börjar tro att den som har en välstädad verkstad inte gör nånting där – eller så har han en massa överlopps tid elller anställda lagerkarlar eller nånting …
Men städningen är viktig huvudsakligen därför att man då hittar allt möjligt. I princip borde allting flyttas minst en gång per år så att man kommer ihåg var allting finns. Ladan fick jag städad (till hälften) då jag måste ställa undan tröskan och visst upplevde man många ”Aj, sidu, täär va te saatjin” (aj, ser man på, där var den saken).Riktigt stora och lönsamma fynd gjorde jag i alla fall inte – kanske för att det inte finns nånting stort och lönsamt att hitta :-).
I praktiken blir det trots alla goda föresatser så att man städar då man måste för att få fram nånting. Jag har den principen att jag inte ställer undan nånting utan att städa i den knuten först. Det ger åtminstone en viss garanti för att ingenting blir under en stor hop bråte.
Verkstaden är ganska välstädad men i ”te stoor ledun” (den stora ladan) finns ännu sådant vi rev ut då vi byggde om gamla huset 1980 och det borde städas upp. Fast om man väntar litet så börjar det väl få antikvitetsvärde … Så icke hopen med rostiga och krokiga spikar och allmänt sönderkörda och förvridna järndelar som hamnar i tunnan för riktigt skrotaktig skrot. Men varmgalvaniserade spikar rätar jag ut ! Och urgamla smiden sparas noggrant i lådan för byggnadsvårdsreservdelar under mottot:
”Slåå int söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop !”
(Slå inte sönder det som förfädren har knåpat ihop)
Jag hade en lågstadielärare vid namn Gurli. Gurli lärde oss räkna. Hon visade oss att 1+1 alltid blev 2 och att 4×4 alltid var 16. (utom när det handlar om fyrhjulsdrift)
Dock missade Gurli en sak, nämligen marknadskrafterna. Marknadskrafterna räknar tydligen med en logik som ingen som inte är marknadskraft själv riktigt kan förstå.
I går gjorde jag ett besök på en av ortens mat-marketar. I jämnhöjd med tomatpyramiden vid grönsakerna sprang jag ihop med en tomatodlare och kom i samspråk med honom. Vi noterade att tomaterna (dom närproducerade Närpes-Tomaterna som varit en sväng ner till Helsingfors) kostade 3.20 kg. Odlaren kunde upplysa mig om att dagens pris för producenten var 1.70 / kg.
Häng med nu:
1.70 x 2 = 3.40. Pålägget i procent som kommit efter att tomaterna lämnat växthuset närmar sig alltså 100. Det är vad det är, mellanhänder skall väl också leva, men i nästa ekvation blir det mera intressant. Vi lämnar procenten och går över till absoluta värden. Från konsumentpriset 3.20 drar vi odlarens pris som var 1,70. Då ser vi att någon har behövt tjäna 1.50 för att få ut odlarens produkter till butiken. OK!
En bit bort står ett bord med importäpplen. Prislappen på dessa är 0,79 euro, dvs 79 cent. OM vi utgår från att odlaren av dessa äppel någonstans i världen inte skulle vilja ha något betalt alls för sina produkter, vilket är osannolikt, så betyder det att samma marknadsföringskedja nöjer sig med en vinst på 0,79 euro för utlänska äpplen, men vill ha 1.50 för att leverera inhemska tomater till affären.
Vad är det jag inte förstår?
Är det så att distributörskedjan anser att inhemska produkter kan få vara så mycket dyrare till förmån för impoterade och i så fall varför? Eller är det så att Gurli hade rätt och 1 +1 faktiskt är 2, men att jag fallit av flaket nånstans.
Jag fattar inte, gör Ni?
Kalle skrev här om dagen om sina höstsysslor och maskin placerande. Vi håller på med lite annorlunda städande här hos oss. Vi, eller främst svärmor, håller på med att röja upp i alla knutar, skrubbar och vrår. Inte så enkelt då tre generationer samlat på saker. Men roligt tycks det vara, man kan ju göra fynd!
Projektet har nu hållit på ett tag redan, det har nu inte direkt varit någon brådska. Men på grund av ökande utrymmes behov i vår, så har städande tagit fart. Det är ett enormt plockande, vissa saker är lätta att slänga medan andra har om inte historiskt värde så i alla fall känslovärde. Sådant kan man naturligtvis inte slänga bort. En stor del av sakerna inne i huset är sådant man använt i hemmet, medan det i lidret finns mängder med arbetsredskap. Inne finns också många diplom som bevittnar om högklassig boskaps skötsel under tidigare gårdsfolks tider. Man får ju en viss press på sig då man läser sådant. 😉
Gamla tidningar och föreskrifter är också intressanta att bläddra i. Att saker och ting har ändras så pass mycket under en ändå ganska kort tid är förvånansvärt. T.ex. mjölkens kylning och kvalitetskrav är nog som dag och natt om man jämför 50-o 60-talet och idag.
Men så är det, tiderna förändras. Tur att folk har förstått att spara allt möjligt för oss efterkommande generationer, så att vi får ens en liten glimt av hur det var förr.
Tjurkalven Hannibal är en otursförföljd krabat. Under sin första levnadsvecka hann han få muskeldegeneration, sen följde en lunginflammation eller liknande som han tydligen fick bestående skador av och nu har stackarn dålig mage och diarre. Mjölken går rätt igenom honom, till synes nästan utan att processeras alls. Man riktigt ser på honom att han mår illa. Motdraget från min sida kommer att vara att ta bort honom från mamman så att hans mage får stanna upp och lugna ner sig. Han kommer inte att gilla det och hans mor kommer att vara om möjligt ännu mer upprörd, men det hjälps inte. Dessutom får han en saltlösning som håller vätskebalansen i skick och torrhö, så helt på svältkur hamnar han inte. När han mår bättre igen får han flytta ihop med mamma igen, i första hand dock på prov. Det är nämligen inte helt omöjligt att han inte tål mjölken och i så fall kommer det att märkas genom att han får återfall. Skulle det gå den vägen är lösningen att avvänja honom helt från mjölken redan nu. Han är två månader gammal, äter hö och idisslar så mjölken är inte helt livsnödvändig för honom längre, speciellt inte om han blir sjuk av den. Vi skall se hur det blir.
I övrigt är det fullt pådrag i ligghallen. En handfull kor är brunstiga och det går hej vilt till. De springer runt, hoppar upp på varann, hoppar på tjuren, stångas och är allmänt uppspelta. Resultatet är också att vissa av de mer aktiva är nåt hiskeligt smutsiga, eftersom de snubblar och trillar omkull för jämnan. Bojan som är en helvit Charolais är faktiskt helt gråbrun för tillfället, på precis hela kroppen. Trisse är t.o.m. smutsig i pannan….
Idag märkte jag förresten att jag gjorde en miss när Randies kalv fick namnet Halvan. Det namnet var faktiskt upptaget, det fanns redan en Halvan i besättningen. Så eftersom Randies kalv är den andre som fick samma namn får han från och med nu heta Halvannan.
