Bra tänkt, men…

Efter att den här veckans program började utkristallisera sig kunde jag konstatera att det var lika bra att låta Trisse flytta in på måndag. Eftersom de varit ifrån varandra nån månad vill jag gärna vara till hands när han återförs till gruppen så jag kan följa med att allt går bra. Egentligen hade jag tänkt vänta några dagar till, men nu bidde det enklast så här.

Trisse har bott i en rasthage bredvid ladugården. Jag tänkte ursprungligen schasa bort korna, öppna dörren och fösa in honom i ligghallen. Samtidigt som jag drog på mej ladugårdshalaren kom jag på att det ju vore kul att släppa ut korna i snön också. Snö är kul att springa i och dessutom bra för klövarna. De får ha lite kul i hagen och sen i kväll när de söker sig in kan jag stänga dörren om dem. Tanken var god men det visade sig inte vara en så bra idé sist och slutligen.

Under veckorna som gått har Trisse rört sig minimalt i hagen. Han har haft en 40 cm bred stig mellan liggplats och matplats och utanför den har han inte rört sig (han har tydligen inga stora behov av att ströva omkring desto mera). Följaktligen har hagen sett torr och fin ut, speciellt sen det snöade i helgen. När man däremot släpper ut ett drygt tjugotal kor och lika många kalvar som rusar runt som besatta visar det sig snabbt att marken inte alls är så torr och fin. De förvandlade hagen till ett veritabelt lerbad på bara några minuter. Kor och kalvar rumlade runt, stångades och snubblade i leran och jag kunde bara med stigade fasa se hur de blev smutsigare och smutsigare. Alla försök att få in dem igen visade sig fåfänga, jag fick helt enkelt lugnt vänta tills de sprungit av sej den värsta yran innan vi började diskutera möjligheterna att gå in i ligghallen igen. Nån katstrof är det inte, de putsar nog sig rena med tiden men på måndagskvällen var de kanske inte helt representativa. Fast det  kan det vara värt, för kul hade de. 🙂

Dagens lärdom: vänta tills marken fryser till innan korna börjar leka i snön. Noterat allom till varning och varnagel.

He bådar ofärd…..

…..sa Stormskärs-Maja, nu är någonting definitivt fel. Riktigt fel.

Jag gick just över gården, men var tvungen att stanna till och fundera. Just det, det är vår i luften. Klar och tydlig vår. Den behagliga skymningen, inte alls höstlik, utan klar luft  med en distinkt doft av vår. Marken precis just så mittemellan frusen och tinad som den skall vara efter en solig förvårdag och plogskivorna på åkern som tittar fram ur den nysmultna snön. Märkligt!

Enda felet är tystnaden. Enligt ljuset och stämningen skall det vara full orkester av fåglar på åkern. Nu är där tyst som i en filttoffelfabrik. Almanackan säger utan förbarmande att det är den 25 oktober, så det kanske är höst ändå. Tyvärr.

Men det var roligt så länge det varade….

Hösttecken

Naturen har visat sina höstliga sidor redan en längre tid, men för en djurgård är betesperiodens slut ett definitivt tecken på hösten och den ankommande vintern. Vi har ännu sinkorna och några kvigor ute, men de utfodras med balar och har skydd för regn och vind så det går nog ingen nöd på dem.

Strandgänget som bestod av 20 kvigor tog vi in på lördagen och idag flyttade en del av dem till sitt tillfälliga hem. Vi har en del av våra kvigor och födas upp under vintern på en gård som har specialiserat sig på det. Orsaken till detta arrangemang är helt enkelt utrymmes brist hos oss. Som tur är finns denna uppfödare rätt så nära oss och djuren blir väldigt bra omhändertagna där.

Allt som allt skickade vi 14 kvigor, en stor del av dem kommer tillbaka på våren (dräktiga om allt går bra) och några säljs på auktion.

Sådärja….

då var det klart att dra strecket under årets odlingssäsong.

—————————————————————————

Där var det draget. Nu är allting plöjt och jag kommer knappast att sätta min fot på åkrarna före nångång i slutet på april 2011. Som redan tidigare har noterats passerade jag den rutiga målflaggan, efter en alldeles sällsynt problemfri säsong. Ett problem har uppdagats de senaste dagarna och det är att dräneringen under spannmålstorken krånglar. Det är vatten i källaren som det aldrig varit förr. Förmodligen är det något råttkräk som valt att avsluta sina dagar i något rör. Det blir att kontakta någon entreprenör som fixar det, själv har jag ingen utrustning för sådana saker.

Plöjningen ja, Mats skrev i våras att han upplever plogen som det ädlaste jordbruksredskapet. I stora drag håller jag med, kanske främst därför att det var plogen som skapade det moderna jordbruket i tiden, och att den lever kvar oförändrad i sin grundfunktion ännu. Visst har även den utvecklats, men grunden, en vriden skiva som vänder jorden är fortfarande densamma som då Adam var länsman.

På många gårdar står en gammal hästplog kvar som prydnad, så även på vår täppa. När man ställer dagens åbäke bredvid så noterar man förstås en skillnad i storlek, men observera, inte i funktion.

Idag använder jag en fyrskärig växelplog (Kverneland ES8O för kalenderbitare) Växelplog har jag kört med sedan 2002, fram till dess hade utvecklingen gått från hästplog till traktorplog med 2, sedan 3, sedan 4 skär. Denna plog som jag har nu kommer jag förmodligen att köra med många år till. En större plog skulle kräva en större traktor, och det är inget som står överst på önskelistan.  4-skär är riktigt passligt till 35ha, man plöjer en knapp ha i timmen med den. En plog blir inte gammal, det finns vissa slitdelar som man byter med jämna mellanrum, men annars påminner den om en helikopter, byter man slitdelar hålls den i nyskick.

Själva plöjningen är en skön, men svårhanterlig konst. Det är inte för intet som det hålls tävlingar upp till VM-nivå i plöjning, att bli en bra plöjare kräver säkert lika mycket övning som att bli en bra stavhoppare. Själv är jag sgs självlärd på området, dvs ganska dålig. Konsten med plöjning är att tiltorna skall bli av rätt form, alla lika stora och dessutom rätt djup och fårorna skall vara raka. Speciellt svårt har jag med detta, mina fåror tenderar att mera likna bananreklam än plogdito.

Dagens plogar indelas i två huvudgrupper. Tegplogar och växelplogar. Skillnaden är stor både i användning och utseende. Tegplogen har en uppsättning vändor och kan således bara vända jorden åt ett håll, dvs höger. Växelplogen  känns igen på att en serie vändskivor är ”uppe i luften” vid plöjning. Orsaken till detta något märkliga beteende är att ena skivraden plöjer vänster och en höger. Nyttan man har av detta är uppenbar. Med en tegplog kan man bara köra runt en åker åt samma håll, medan en växelplog kan svängas för körning åt andra hållet. Detta tar bort en fruktansvärd massa tomkörning i ändarna (vändtegarna) på skiftet, och blir större ju fyrkantigare skiften man har. För mig med mina breda skiften tog växelplogen bort 40% av tiden och 25% av bränslet vid plöjning, och det är inte helt fel.

Åter till ploginställningarna. En av skillnaderna mellan plogtyperna är att en tegplog är lättare inställd, men skall ställas om stup i kvarten, medan en växelplog är ett elände att ställa in, men sedan kan lämnas i fred. Då jag började experimentera med nya växelplogen såg alla åkrar efteråt ut som ett kritstrecksrandigt kostymtyg. Jag hade turen att träffa en kille som jobbat på Kverneland i Sverige och han hjälpte mig en hel del. Efter att jag gått på en endagars plöjkurs för några år sedan började jag komma på tekniken. Efter detta drog jag ihop alla inställningar till noll och började sedan bygga upp plogen, inställning för inställning. Djup, rakhet, lutning, stödhjul, hydraularmsvinklar, tryckstång etc, etc. Plötsligt hade jag en plog som gick s0m en dröm bakom traktorn. Efter att jag hade skrivit upp alla mått så är det problemet ur världen, och nu går det på 10 minuter att sätta plogen i trafik på hösten.

Återstår bara problemet med dom krokiga fårorna………

Tidsoptimering

Dagen när Trisse får flytta in till tjejerna igen närmar sig. Som jag tidigare skrivit får han bo för sig själv några månader p.g.a. jag inte vill ha några kalvningar i juni-juli. Eftersom korna är dräktiga i drygt nio månader garanterar ett betäckningsuppehåll nu i början av hösten att inga kalvningar infaller mitt i sommaren.

Dräktighetens längd varierar dock rätt märkbart beroende på vilken ras djuret hör till och det innebär att det inte är helt entydigt när det är dags att låta honom flytta in igen. I snitt är dräktigheten 280 dagar men vissa raser kan gå 10-15 dagar längre.  Eftersom min besättning är ett sammelsurium av olika raser är det lite svårt att säga exakt hur länge de kommer att vara dräktiga. Trisse är simmental, korna är charolais, limousin, simmental, blonde d’aquitaine och angus och vissa av dem är dessutom blandningar av flera raser. I fjol flyttade Trisse in 26.10 och höstens första kalvning inföll när Flora kalvade 9.8. Visserligen kan man ju inte räkna med att Trisse började betäcka korna direkt han kom innanför dörren, men det torde ändå vara ganska tryggt att anta att min besättning generellt är dräktiga lite längre än medel. De verkar ha en dräktighet på närmare tio månader än nio.

När en ko är brunstig är det ofta flera andra som sköljs med i hormonruset och det är lite rörigt och oroligt i ladugården. Nu när Trisse inte är hemma inbillar jag mej att de är ännu livligare än vanligt. Jag skall försöka se om det lugnar sig när han kommer tillbaka i tjänst.

Men ännu får han ge sig till tåls ett par dagar. Åtminstone får han äta upp det foder som ännu ligger i rundbalshäcken. 🙂

Uppdrag

På lördagen fick jag rycka ut på denhär vinterns första uppdrag. Bokstavligt talat uppdrag, jag drog nämligen upp en bil som kört i diket.

I närheten av vårt hus är byvägen rätt så rak. Norrut har vi en nästan helt rak sträcka på en km, söderut är det också ganska raka linjer och fri sikt och bägge inbjuder ju till en mera – låt oss kalla det – aktiv körstil. Strax efter vår postlåda finns dock en 90-graders kurva och den tenderar ibland att komma lite överraskande för vissa förare. Årets premiärkund vad dock en vårdad chaufför och avåkningen berodde snarare på sommardäcken än på hastigheten. Vi fick upp bilen med lite draghjäp av traktorn och kunde konstatera att den föreföll att ha klarat sig utan en skråma.

Efter att man bogserat upp bilen brukar de flesta vilja betala för tjänsten och jag brukar konsekvent avböja. Man skall inte ha betalt för att hjälpa och faktum är att det inte kostar mej många euro att starta traktorn och dra ut bogserlinan. Men många vill absolut ersätta hjälparen och känner sig nästan illa till mods om de inte får betala nånting. Min pappa löste den saken ganska finurligt i tiderna. Han hade nämligen färdigt tryckta bankgiron till förmån för Finska Missionssällskapet i traktorns handskfack, med själva beloppet öppet. Den tacksamme bilägaren fick ett bankgiro i handen och fick sedan betala in vad han/hon tyckte det var värt att komma upp ur diket.  Jag borde kanske hitta nåt lämpligt välgörande ändamål och fixa en knippe giron jag också. Att årets första avåkning inträffar redan före allhelgona tyder på en lång och livlig säsong. 🙂 Förslag på lämpliga ändamål välkomnas.