Korpral Nornbergs hus

Egentligen var det Jakob Jansson från Garlinge N:o 3 som flyttade ut från byn omkring 1856. Hans dotter Lovisa gifte sej 1866 med korpralen Karl Nornberg och de fick en son Karl Gustav år 1872. Han gifte sej med Emma Larsson år 1906 och de fick en son Karl Valdemar år 1909. På bilden finns alla dessa med korpralen och Lovisa till vänster.

Nornbergs 1912

Kalle (den tredje) är ungefär tre år gammal så man vet när bilden är tagen. Den sista Kalle var aktiv i hembygdsföreningen och var expert på gamla saker. Men han gillade inte riktigt bondeyrket utan blev elmontör i Medåkers elbolag. Kalle var en filur och uppfinnare som byggde radiomottagare och mjölkmaskin. Hans installationer var litet hipp som happ berättas det men han var snäll och hjälpsam.

Kalle byggde ett nytt hus på andra sidan vägen och det gamla huset såldes. Det ser ännu nästan exakt likadant ut som 1912 på bilden – bara ytterdörren är utbytt. Då Kalle dog 1977 så testamenterade han gården åt hembygdsföreningen som sålde den åt våra nuvarande grannar. Det gamla huset köptes av en ingenjör vars arvingar sålde det åt två ungdomar från Stockholm av vilka  vi köpte det. Vi kom första gången hit den 21 september 2000 så nu firar vi tioårsjubileum …

Hembygdsgården i Medåker, Abramsgården, är nästan exakt likadan – men spegelvänd.

Bilden ovan tog jag från en tavla men det finns ett original som är så bra och levande  att man tror att Nornbergs skall stiga ut ur bilden och gå till höåkern.

Kontroll

Häromveckan hade Sonja EU-inspektörer på besök och idag var det min tur. Hos Sonja kollade de upp pappersexercisen i ladugården, i mitt fall var det växtodlingen som synades. De ringdepå tisdag eftermiddag och granskningen genomfördes onsdag förmiddag, alltså mindre än ett dygn efter att de tagit kontakt. Följaktligen är det till fördel om man har sina papper i ordning, natten blir lite väl kort om man skall ordna fram allting först efter att man vet om att en granskning är på kommande.

De började genom att på egen hand gå igenom mina åkrar och kolla att det som växte på dem motsvarade vad jag uppgett i min stödansökan. Det momentet tar ett par timmar i anspråk och vi kom överens om att det är onödigt att jag svansar efter dem hela den tiden. Man har rätt att närvara vid en granskning, men det är ingen skyldighet.

När de var klara med den genomgången träffades vi och gick igenom pappersdokumentationen. Odlingsplan, skiftesvisa anteckningar, näringsbalans, markkartering och annat prickades av. Odlingsplanen görs upp före odlingssäsongen och är en plan för vad man tänker odla och hur man tänker gödsla, de skiftesvisa anteckningarna är en uppföljning av hur det sen blir i praktiken. Precis som på andra håll i samhället är det inte alltid verkligheten går helt enligt planerna och därför dokumenterar man både plan och förverkligande.

Det enda de hade att anmärka på var att mina skyddsremsor vid vattendrag var lite på smalare sidan på ett par ställen. Det var inga grava fel och ledde inte till några ekonomiska sanktioner, men visst sved det i stoltheten att konstatera att jag nog missat på de där ställena. För 15 år sedan arbetade jag nämligen med att göra upp miljövårdsplaner för jordbrukare och just de där nedrans remsorna var en rätt central del av de planerna. Att nu få en anmärkning för just dem är lite pinsamt.

Fast å andra sidan, en f.d. polis kan ju åka fast för kortkörning så kanske det inte är hela världen att en avdankad miljöbyråkrat har brister i sina skyddsremsor. För säkerhets skull avstod jag dock från att bjuda på kaffe, sånt där kan ju lätt misstolkas. 😉

Lagstadgad 1 Mbits

Vi har återvänt till 1856 med inslag av 1912 och 1930. Jag sitter alltså i korpral Nornbergs hus i Medåker och skriver detta. Den mobila dataanslutningen är förstås från 2010 – även om man ibland kan tro att den är mer besläktad med 1800-talet. I går kväll hade jag 7 kbit/s upp  och 8 kbit/s ned ,,,

Ni vet väl att man i Finland efter den 1 juli i år har lagstadgad rätt att att få en dataanslutning på minst 1 Mbit/s ! Hemma kommer man inte att tänka på det eftersom vårt fibernät kör med 100 Mbit/s men nu verkar det vara en riktigt viktig lag.

Det är bara att ta kontakt med den operatör som utsetts att sköta den lagstadgade anslutningen (se nätsidan ) och meddela att man vill ha en anslutning. Man behöver inte bekymra sej för kablar och antenner – det är operatörens sak att ordna. Man måste betala men det står i lagen att kostnaden skall vara ”skälig”. Vad det betyder slåss Kommunikationsverket och operatörerna om men det är troligen några tiotals euro per månad på sin höjd.

Om operatören vägrar att fixa en anslutning så är det bara att kontakta verket som tar dem i örat. Och det går inte att smita från kvaliteten heller. Det är klart stadgat  att anslutningen måste klara minst 500 kbit/s i medeltal för en godtycklig fyratimmarsperiod och minst 750 kbit/s under 24-timmarsperioderna. Detta därför att trafiken varierar hela tiden på nätet. Och  det är ganska hårda krav. Inte många nuvarande anslutningar klarar dessa även om de ibland kan komma upp till 1 Mbit/s.

Så det är bara att kolla in vilken operatör som skall ordna saken och ringa. De måste förstås få en rimlig tid att bygga ut sitt nät så det kan vara bra att sätta igång genast. Men om man har tillgång till eget bya- eller regionnät så är det förstås bättre och billigare. Här är österbottningarna lyckligt lottade.

Och så är det fortfarande en lagstadgad rättighet att få telefon – glöm inte det. Och en telefon som fungerar – inte så att man måste stå på ett ben på ladugårdstaket för att kunna ringa. Telefonbolaget måste bara ordna en anslutningspunkt – men den måste fungera. Annars är det Kommunikationsverket nästa …

Men nu skall jag ta en kopp Jubileums-Mocka. Man kan köpa allt man behöver i Sverige – utom kaffe. Hälsningar från min olagstadgade långsamma trådlösa anslutning.

Näringsbalanser

Ute blåser nåt infernaliskt, gråsparvarna i gårdsbjörkarna håller krampaktigt fast i kvistarna och ser åksjuka ut. Vädret inbjuder således till lite kontorsarbete. Efter de obligatoriska räkningarna betalats ger jag mej i kast med nåt som jag faktiskt i min lantbruksnördighet upplever som lite intressant, nämligen årets näringsbalanser.

Näringsbalanser är nåt man sysslat med i långa tider bl.a. inom lantbruksforskningen, men för nåt år sedan dök det upp som en frivillig extraåtgärd i stödsystemet och jag kryssade i den rutan. Näringsbalans innebär att man helt enkelt skifte för skifte räknar ut hur mycket näring man tillfört åkern via gödsel och hur mycket man tagit bort via skörden. Syftet är att kunna se hur effektivt man utnyttjar näringsämnena. Om man t.ex. kör ut 80 kg kväve men bara får 60 kg i skörden har man ju tappat bort 20 kg nånstans på vägen. I bästa fall finns de kilona kvar i jorden för kommande år, i värsta fall har de läckt ut i vattendrag och gått förlorade. Förutom miljöaspekten är det slöseri att inte utnyttja näringsämnena optimalt, speciellt om man köpt dem för dyra pengar i form av konstgödsel eller liknande.

För ekoodlare blir siffrorna vanligen rätt smickrande per automatik, helt enkelt eftersom vi tillför så pass lite näring. Vad som då är intressantare är att man faktiskt får en bild av hur stor roll klövern och växtföljden faktiskt spelar. Årets rekordskifte är Sandnäset där jag skördade 260 kg kväve/ha utan att tillföra ett enda gram, m.a.o. kom hela den mängden via klöverns kvävefixering. 260 kg kväve är faktiskt mer än de flesta konventionella odlare tillför med konstgödseln.

För spannmålen och rybsen är siffrorna inte lika snofsiga, men också där ser man effekterna av växtföljden. T.ex. på Skärviksliden körde jag ut 8 kg kväve i form av stallgödsel och skördade 67 kg i korn och halm. Följaktligen ”gav” åkern, eftereffekten av fjolårets vall och naturen mej 59 kg kväve. Generellt är balansen negativ på alla åkrar och alla grödor, jag skördar mer kväve än jag tillför. Mellanskillnaden står klövern för, nån annan kvävekälla som skulle ge de här mängderna finns inte.

Som sagt, det här är lantbruksnördighet i tredje potens, men åtminstone bättre än att jobba ute i busvädret. 🙂

Bortskämda jäkla ungar!

Året är 1972 och det är höst. En blivande bonde, 8 år gammal står i gryningen och väntar på skolbussen. Plötsligt uppenbarar sig en märklig figur i mörkret. Figuren ser ut som en korsning mellan den klassiska grå julbocken, och en björn som går på bakbenen. 8-åringen blir nästan skrämd av den märkliga varelsen i mörkret. Det visar sig dock vara ogrundad skrämsel, figuren är farbror Selvid som är på väg att utföra ett dagsverke med plogen. Eftersom arbetsvektyget är en David Browntraktor utan hytt så är han tvungen att vara välklädd, med bla en gammal fårskinnspäls längst utanpå. Därav den björnaktiga skepnaden.

Detta minne landade i mitt huvud tidigare i kväll, då även jag hölls med plöjningen. Knappt 40 år senare är spelreglerna lite annorlunda.

Ute är det höststorm och ett snett kallt höstregn, men inne i Valtrahytten är det varmt. Min klädsel denna mörka höstplöjningskväll är arbetsbyxor, lågskor och t-skjorta. Trots den lätta klädseln blir jag flera gånger tvungen att minska på värmen, det blir för varmt i hytten.

Värmen är en sak, en annan är radion med Hasse Johansson som vevar dansbandsmusik i bakgrunden. I förgrunden pågår ett samtal via telefon med en annnan bondekollega som också plöjer i kväll. Vi har inget speciellt att prata om men sitter och slöpratar ändå. Jag har öronskydd med inbyggd Bluetoothfunktion vilket gör att samtalet förs lika obehindrat som om vi satt i samma rum. Det är i stunder som dessa som man inser att utveckling inte alltid är av ondo och att livet trots allt varit snällt mot mig. För jag kan försäkra Er att mysfaktorn är hög inne i traktorvärmen när stormen tar sats över Yttermarkslätten och slår sig trött mot traktorns fönster.

Det är bara en liten sak som stör mig. Arbetsbelysningen. Skulle man inte behöva xenonljus i alla fall………….Bortskämda jäkla ungar!