Skörden definitivt på slutrakan

På onsdagen blev frestelsen av det fina torkvädret för stor och jag balade rybshalmen nu istället för att vänta till våren. Lite fegt, men det känns ändå bra att ha strö så man riktigt garanterat klarar sig till nästa höst. I och med det är årets skördesäsong definitivt och slutgiltligen avklarad för min del, det finns helt enkelt inte nåt mer att hämta ute på markerna.

Fastän jag och även de andra på Bondbloggen är klara med skörden innebär det inte att alla är det. Jag pratade tidigare i veckan med en kollega som ännu satt på tröskan, byns morotsodlare är i full färd med skörden, likaså sockerbetsodlarna i nejden. Beträffande just sockerbetorna ligger vi på absoluta nordgränsen för odling, det är inte helt ovanligt att den första snön hinner komma innan de sista betorna är uppe ur jorden. Norr om Pedersöre finns det inga sockerbetor överhuvudtaget. Så följaktligen kan Bondbloggen härmed skryta med nånting rätt så unikt; en bild av världens absolut nordligaste sockerbetsstuka (sockerbetshög). Alltid är man värst på nåt. 🙂

Nu såldes byabutiken

I kväll hade vi byabolagets stämma och beslöt enhälligt godkänna försäljningen av byabutikens fastighet. Det har inte funnits någon butik där på flera år och i snart två år har den stått alldeles tom utan värme. Så en epok är förbi.

Hindersby-Bäckby handelslag

I slutet på 30-talet blev hindersbyggarna osams med Lappträsk handelslag som hade en filial i byn och beslöt bygga eget handelslag. Det byggdes upp snabbt och då dörrarna öppnade så handlade ingen i filialen utom en gumma som köpte en trådrulle där för att hon inte hade hört att det nya handelslaget har öppnat. Berättar legenden …

Som mest fanns det över tio anställda och allt mellan himmel och jord handlades och kördes hem. Och det var en verklig mötesplats för hela byn. En del av tomten hyrdes ut åt banken som hade en filial där ännu då jag flyttade tillbaka i början på 80-talet. Posten fanns i samma hus.

I slutet på 80-talet började det gå sämre och handelslaget sattes i konkurs – kanske litet förhastat. År 1990 bildades ett byabolag för att rädda butiken Hindersby-Bäckby Service AB som köpte fastigheten. Jag var alldeles för aktiv i sammanhanget och fick som straff bli ordförande för styrelsen. Tanken var att det skulle vara rotation men alla vet väl hur det fungerar. Dessutom ansågs det att jag fick sitta kvar tills alla skulder var betalda :-). Det lyckades på litet över tio år men inte slapp jag styrelsen.

År 2003 efter två genomtorra somrar då brunnarna sinade började Lappträsk kommun gräva vattenledning i Hindersby. Den gick över vår gårdsplan och jag tyckte man inte kunde låta bli att slänga ned en optisk fiberkabel tillika med röret. Resten är historia.

HB Service AB skötte om byggandet av fibernätet så vi hade nu två ben att stå på. Det var tur för fastigheten gick på minus men fibernätet på plus (efter det dyra byggnadsskedet). Vi hade till sist inte ens råd att hålla byggnaden uppvärmd på grund av det höga oljepriset. Att riva skulle ha blivit alldeles för dyrt och att renovera närmare en halv miljon euro.Vi ville inte heller sälja huset till mer eller mindre skumma personer – vilket hade skett på en del håll.

Så då en bysbo med tusenåriga anor (nåja, litet ditåt i alla fall) frågade om han fick köpa fastigheten så tog styrelsen en positiv ställning och i dag också bolagsstämman. Det är bra att fastigheten kommer i användning igen. Det är bara att önska den nya ägaren lycka till.

Om telefoner…..

I kvällens sena timme sitter jag och läser några blogginlägg. Nisses inlägg om a-lan och b-lan och w-lan och allt möjligt fick tankarna att gå tillbaks några årtionden till en tid då kommunikationerna på landet fungerade på ett lite annat sätt. Det var då statliga Post- och Televerket höll sin stadiga hand över sina skakande undersåtar som bara skulle ha förstånd att vara tacksamma för att dom fått en telefon överhuvudtaget. Om detta handlar denna story som inte har det minsta med bondejobbet att göra, däremot om livet på landet i Finland 1968.

Min far var alltså deltidsbonde och polis. Polisjobbet på den tiden gick ut på att man vaktade sin egen by, och det gjorde man 24 timmar i dygnet. Det gällde alltså att vara möjligast anträffbar under dygnets alla timmar. Möjligast alltså, ingen krävde att man alltid skulle svara och tex i slåttertiden kom nog polislarmen lite på skam vad jag har fått erfara.

Dock behövdes en telefon och telefon skulle det finnas ETT exemplar av i varje hus. Punkt. Vidare förhandling överflödig. Televerket bestämde var i huset väggtelefonen hängdes och hur den såg ut. Själva apparaten var Teles egendom och fick INTE flyttas utan lov. Huset vi bodde (bor) i var två våningar och sovrummet på övre plan. Detta gjorde att konstapel Svedjebäck gärna skulle ha velat ha en sidoapparat i sovrummet, men det gick inte Tele med på. EN apparat per hushåll. Basta!

Efter många om och men och med länsmannens förord gick Tele med på att installera ett grenuttag på övre plan, men en apparat till kom absolut inte på fråga. Detta gjorde att far kånkade upp telefonen till natten och pluggade i den vid sängen, och vice versa på morgonen.

Nu börjar den kriminella men dock preskriberade delen av historien. Någonstans ifrån fick han under stort hysch-hysch tag på en begagnad telefon som installerades i sovrummet permanent. Nu blev sonen (jag) belagd med sträng tystnadsplikt och ett förbud från att släppa in kompisar i sovrummet, för det fick på inga villkor komma ut att Poliskonstapeln i Yttermark var lagvidrig nog att ha TVÅ telefonapparater hemma!

Detta pågick ända till 1978 då vi gick från vev- till automattelefon och man fick både välja placering och färg på telefonerna i huset. Härefter kunde man också ringa Helsingfors utan att vänta ½ timme på samtalet. Bara en sån sak!

När jag kom hem med min första NMT-telefon 1991 så konstaterade han bara att farmor skulle ha haft det mycket lättare i slåttern om han hade haft en sån. Då hade farmor sluppit ta cykeln och trampa iväg ut på åkern med polislarmen.

Detta för bara 40 år sedan…..

Inspektörer på besök

Idag hade vi besök av två inspektörer från ELY( NTM)-centralen, alltså före detta TE-centralen. Inspektörerna, även kallade för EU-granskare, kollade att vi hade allt i ordning i ladugården, vilket vi också hade. 🙂

De gick igenom att varje djur hade båda öronmärkena, att alla djur var rätt anmälda(utmönstrade och födelser), att vi hade alla försäljningskvitton på förmedlingskalvar o slaktdjur och diverse andra ”pappersuppgifter”.

Som sagt, allt var i sin ordning så inga sanktioner! För övrigt var det här den 4 övervakningen jag har varit med om; två arealövervakningar hemma (+ 1 korsgranskning) och en här på Heisala i fjol.

Gissa prylen! Del 3

Då kör vi igen och vi skickar ut Sonja med nästa grej. Vad är det för en vit anonym sak hon håller i här – och vad används det till?

Mejla ditt svar till bonden.blogg@yle.fi senast onsdag 13.10.2010 klockan 23.59. Kom ihåg att skriva ditt namn och din adress också! Bland alla som har rätt svar lottar vi ut fyra Bondbloggenkepsar. Om det råkar sig så att ingen har rätt svar lottar vi ut de fyra mössorna bland alla som deltagit i tävlingen. Har färre än fyra personer rätt på frågan lottar vi ut de ”överblivna” kepsarna bland alla deltagare.

Lycka till!

Barkjärn

Så har en vecka gått och det är dags att berätta vad Nisses verktyg kallas och förstås att utse vinnarna. Lotterna föll på fyra personer som svarat rätt, och kepsarna sänds den här gången till Nagu, Ingermansby, Vålax och Åbo. Därtill har tre kepsar skickats till Kristinestad bland er som deltog i tävlingen och hade rätt svar när Bondbloggen var där på besök . Grattis! Som utlovat fortsätter serien  och den tredje frågan ställer vi senare i dag här i bloggen.

Här nedan berättar Nisse lite om verktyget – barkkniv/barkningskniv/barkjärn – och dess historia. Kärt barn verkar ha många namn och många användningssätt också. Vi fick jättemånga svar, och verktyget verkar vara bekant för en stor del av er.

Flera av er har i samband med tävlingssvaret berättar något litet personligt minne eller någon intressant detalj. Vad har du för erfarenhet av det här verktyget? Berätta gärna i kommentarsfältet!

”Ännu på 1930-talet barkade man propsen (pappersveden) för hand. Renbarkad props betydde att även senaste årsringen måste tas bort.”

”Förr var barkningen ett mycket viktigare moment i hanteringen av virke än idag. Barkjärnen var en vanlig produkt i bysmedens sortiment. Försök hitta ett ordentligt barkjärn i butiken idag…”

”Som liten  gosse på 60-talet använde jag barkkniv när jag hjälpte grannen att  barka propps.”

”Jag hade en arbetskompis som cyklade till jobbet varje dag med en cykel som han barkade lös i sin ungdom.”