Häromdagen hittade jag en intressant story i en lantbrukstidning. Kanadensisk svartbjörn angriper kalv, kon går till motanfall tillsammans med en annan i flocken. Hur det slutade? Kolla på http://www.dr.dk/Regioner/Syd/Nyheder/Aabenraa/2010/10/04/085112.htm
De är hårda, tjejerna.
Japp, så kan det faktiskt vara ibland, även om motsatsen dominerar. I mitt fall är det så när det gäller Torken, en inrättning som jag är så nöjd med att den får en versal i början på sitt namn.
Att jag har denna tork är på intet sätt min förtjänst. Jag var 10 år när det begav sig. 1974 efter flera dåliga höstar med problem i kallufttorken bestämde min far sig för att handla tork. Vi hade då de senaste höstarna torkat hos en granne i en manuell säckvarmlufttork där cirkulationen och eldandet sköttes manuellt. Man satt alltså bredvid torken och torkade och eldade sig igenom natten. Mysigt för en 10-åring som kunde gå och sova när han ville. Mindre mysigt för husbonden som fick sitta hela natten och meditera.
Detta tröttnade salig far på och bestämde sig för att slå till. Hösten 1974 skulle han till att beställa en Jaakko-tork och inleda bygget följande sommar. På denna tid gick ett torkbygge till så att man köpte ett torkelement, byggde ett hus i trä med dito silosar, och åstadkom på detta sätt ett utmärkt mushus, med tillhörande tork.
Nu blev det som det blev, odlingsåret 1974 var vedervärdigt och farsan fick kalla fötter och avbeställde torken. Detta är den enskilt bästa materiella händelse som drabbat vår farm. 1975 kom nämligen torkfabriken Antti ut med något som benämndes ”paket-tork”. Dvs torken, byggnaden och silona köptes som ett färdigt paket i plåt och monterades på platsen av fabrikens personal.
Detta underverk stod klart hösten 1976 och har efter det fungerat bättre än ett urverk. För ca 10 år sedan byttes pannan och för några år sedan gav vinkelväxeln i utmatarna upp, men inget annat har krånglat på över 6000 torktimmar. 1993 köpte jag en digitaltermostat som gjorde att man slapp springa i Torken på nätterna och kolla fuktigheten. Man kippar säden i gropen, drar upp den i torken, startar och ställer in termostaten. Följande morgon är säden torkad och klar med ett fuktkast på max 0,5%
Allt detta gör att trots att torken är den överlägset äldsta anordning som jag har i bruk idag så har den inte har minsta behov av någon uppgradering, what-so-ever. Den kommer troligen att göra som mitt hjärta – hålla så länge jag lever!
En annan sak som imponerar å det grövsta är Antti-fabrikens kundtjänst. Antti-teollisuus finns fortfarande kvar med samma namn och deras kundservice och reservdelstjänst är av en svårslagen kaliber. Ett telefonsamtal, reservdelsföräljaren letar upp egna torkens ritningar och levererar rätt del följande dag. Om delen utgått meddelas ersättande del och behövs anpassningsdetaljer levereras dessa på en gång. Jag har aldrig behövt vänta längre än ett dygn på någon del, och eftersom nästan inga delar behövts har torkens ståtimmar varit en bråkdel av ett uns.
Personligen antar jag att Antti-fabrikens framgång består i att fabriken fortfarande finns på samma ställe, och fortfarande heter just Antti-teollisuus. Många dylika små fabriker har ju hetat typ Antti-grain-power eller Antti coorporatoin inc ltd, ett tag och sedan försvunnit från världskartan och när reservdelslagret som Inc.Ltd köpt upp är slut är också betjäningen slut. Så inte fallet med Antti (tillsvidare i varje fall)
För faktabitare kan jag meddela att torken är på 120 hl och torkar ganska precis en procent i timmen. Det tar ungefär 40 minuter att fylla den och tömningen 30 minuter. Från silona lastar jag en lastbil på ca 50 minuter. Bränsleförbrukningen är 22 liter i timmen och silokapaciteten ca 160 ton fördelat på åtta silon. I och med att jag har en kompanjon med mig om torken så disponerar jag över halva lagringskapaciteten och det räcker bra till för 35 ha när ca 10 ha är ryps.
Om man skulle vara lika nöjd med allt som med sin tork så skulle livet vara rätt enkelt!
Idag var det igen dags för provmjölkningen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. För tillfället har vi 48 kor som mjölkar.
Vi har börjat stiga upp en liten stund senare, klockan fem och det syns faktiskt i mjölkmängden. Fastän det bara är frågan om en förändring på 15 minuter,så har korna mera mjölk på morgonen än på kvällen, tycker jag i alla fall.
Så morgonens provmjölkning ska bli intressant, då får vi se om denna teori stämmer på riktigt eller om det bara är frågan om inbillning från min sida. 🙂
Kalvbilen kom helt enligt tidtabell på onsdag morgon. Lastningen gick snabbt och smidigt, pojkarna skötte sig exemplariskt. Jag hade byggt en box åt dem alldeles innanför dörren och försett dem med hö och vatten så de skulle klara sig över natten. Nu i morse var det bara att öppna dörren och låta dem gå in i bilen.
Med sig på resan fick Hagrid och Harri förutom allmänna lyckönskningar sina registerkort. Alla djur har ett individuellt nummer (som också står på de gula öronmärkena) och till varje nummer hör ett registerkort som alltid skall följa med djuret när det flyttar mellan olika besättningar. På kortet anges vissa grunduppgifter om djuret; mor, far, födelsegård m.m.
Jag för min del fick ett kvitto på vilka djur jag levererat och vad de vägde. Djuren vägs vid lastningen och priset bestäms enligt vikt.
Nu återstår att registrera försäljningen i det nationella djurregistret. Alla förändringar i djurbesättningen på gården, t.ex. kalvningar, köp eller försäljningar, skall meddelas till registret. Orsakerna till det är flera. Genom att alla flyttningar av djur registreras kan man om det skulle utbryta nån besvärlig djursjukdom (t.ex. mul- och klövsjuka) följa upp hur djuren från de drabbade besättningarna rört sig och stoppa smittan effektivare. Dessutom används registret också för att räta ut vissa krokar i byråkratin. Jag behöver exempelvis inte meddela hur många dikor jag har under året, eftersom myndigheterna kan kolla det från registret.
Vi klarade oss ganska länge – över sju år – men nu måste datanätet uppgraderas. Jag började redan i våras men så blev det en liten paus i sommarbrådskan. Nu blir det i all fall att gå vidare eftersom kontakten till Internet blivit långsam på grund av en snabbt ökande trafik. Dessutom hade nån kopplat in routern (brandmuren) fel väg på nätet så de som inte hade sina anslutningar i skick (dvs. inte använde den fasta adress jag gett dem) fick bekymmer. Man får alltså ALDRIG koppla LAN-sidan (Local Area Net) utåt mot nätet utan bara till de egna maskinerna. Det är WAN-sidan (Wide Area Net) som skall kopplas till nätet. Annars börjar routern störa trafiken på nätet.
Folk som ringer säjer ofta litet ursäktande ”När man nu ha blivi så vaanär me te nete” (Då man nu blivit så van vid nätet) att de nog behöver nätuppkopplingen. Den sparar en stadsresa då man skall betala räkningar – vi har nästan alla lokala bankkontor stängda redan. Så visst behövs nätet. Litet fibersvetsning blir det också för nya anslutningar och litet reparationer. I dag blev det bråttom att få kabel från Liljendal då grävarna (som skulle komma om två veckor) på morgonen ringde och sa att de är här om två timmar.
I dag bad jag om offerter på Internetanslutning med 100 Mbit/s eller mer man också reservanslutning där det räcker med 10 Mbit/s. Huvudsaken är att kablarna går åt olika håll så vi inte blir helt utan nät ifall nån grävmaskin råkar gräva av en huvudkabel – sånt händer. Priserna har i alla fall gått ned med 20-100 gånger på sju år (om man skall vara petig så har de förstås gått ned till mellan en tjugondedel och en hundradedel) … Inte så illa. Jag tror bara att 100 Mbit/s inte räcker så långt med den fart som trafiken ökar utan det blir snart nödvändigt med 1 Gbit/s – men där hickar operatörerna ännu och vågar inte riktigt ge offert. Men vi har inte problem inom lokalnätet – en fiber klarar av 10 000 Gbit/s ifall det gäller. Man är frestad att säja att det räcker i min tid men det finns mängder av dylika uttalanden i historien som folk numera skrattar åt (som då Bill Gates tyckte att 640 kbyte räcker som minne i persondatorer – nu har jag 10 000 gånger mer och det är nu på gränsen).
Om någon undrar hur det är möjligt att omkring 80 anslutningar kan använda en linje på 100 Mbit/s till Internet så är det därför att det är näst intill omöjligt för en datamaskin att få till stånd en trafik på mer än ett tiotal Mbit/s. Dessutom använder en maskin sällan linjen under mer än någon sekund med så hög hastighet – vanligen är medelhastigheten mycket låg då man surfar normalt. Men snabba linjer är ändå viktiga för att nätet skall uplevas som snabbt. Topptrafik på upp till 100 Mbit/s är vanliga men bara under korta stunder. Fildelning är ur nätets synvinkel en mycket effektiv teknik: Låg trafikhastighet som anpassas efter nätets belastning och mest sker under lågtrafik (på natten). Tyvärr motarbetas den av okunniga politiker och upphovsrättsmaffian.
Förkylningen sjunger till all tur på sista versen så det går igen att få nånting vettigt gjort. Ingen brådska för SMHI:s Lantbruksväder lovar bara högtryck och torrt i tiodygnsprognosen. Det torra vädret gör det lätt att köra tallriksharv och hämta hem den sista flisveden. Nu skall det flisas bara jag hinner få bort det sista vetet från nya torken – och sågat hål i väggen. Vi hinner väl ännu torka flisen ifall det fina höstvädret fortsätter – flis är mycket lättare att torka än säd.
Idag var det dags att avvänja de kalvar som föddes i våras.
Kalvarna går tillsammans med sin mamma i ungefär 6 månader men sen avskiljer man dem från varandra. Tjurkalvarna måste bort för att de inte skall betäcka de vuxna korna, kvigkalvarna för att inte avelstjuren´Trisse skall betäcka dem alltför tidigt. Dessutom behöver korna återhämta sig lite inför nästa kalvning, låt vara att det nog inte tar fullt ett halvår i anspråk. Avvänjningen är ganska känslosam för alla parter, såväl mor,kalv som skötare. Djuren lockar ofta på varandra i en eller ett par dagar efter att de skiljts åt och de gör det med eftertryck. Jag gissar att de flesta av mina grannar också kommer att veta att det är nåt på gång i Björklunds ladugård.
Rent praktiskt gick det rätt bra den här gången, kanske främst därför att jag endast hade fem kalvar som skulle avvänjas. Dessutom verkar alla inblandade ta separationen rätt bra, de obligatoriska råmkörerna är mindre intensiva än jag hade väntat. Det verkar nästan som om de skulle anat att det här var på gång. Saknaden lindras också något av att kvig- och koavdelningarna ligger alldeles bredvid varandra med endast en grind som avgränsning, så mor och kalv kommer åt att nosa på varandra och kan konstatera att den andra nog fortfarande är vid liv och mår bra.
En av de som fick flytta in i kvigavdelningen är Hagrid. Han och Harri är anmälda till förmedling och kommer att åka iväg i morgon. Helst skall man avvänja kalvarna c. en vecka innan de åker iväg från gården, men den här gången överraskade förmedlingsbilen mej en aning. Jag hade inte förväntat mej avhämtning såhär snabbt.
Förmedlingsbilen kommer strax efter kl 5 och då borde tjurarna vara avskilda från resten av ungdjuren och redo för avfärd. Det blir tidigt i säng och tidig väckning. Hugaligen, jag hade nästan redan vant mej av med såna här väckningstider. 😉
