I kvällens sena timme sitter jag och läser några blogginlägg. Nisses inlägg om a-lan och b-lan och w-lan och allt möjligt fick tankarna att gå tillbaks några årtionden till en tid då kommunikationerna på landet fungerade på ett lite annat sätt. Det var då statliga Post- och Televerket höll sin stadiga hand över sina skakande undersåtar som bara skulle ha förstånd att vara tacksamma för att dom fått en telefon överhuvudtaget. Om detta handlar denna story som inte har det minsta med bondejobbet att göra, däremot om livet på landet i Finland 1968.

Min far var alltså deltidsbonde och polis. Polisjobbet på den tiden gick ut på att man vaktade sin egen by, och det gjorde man 24 timmar i dygnet. Det gällde alltså att vara möjligast anträffbar under dygnets alla timmar. Möjligast alltså, ingen krävde att man alltid skulle svara och tex i slåttertiden kom nog polislarmen lite på skam vad jag har fått erfara.

Dock behövdes en telefon och telefon skulle det finnas ETT exemplar av i varje hus. Punkt. Vidare förhandling överflödig. Televerket bestämde var i huset väggtelefonen hängdes och hur den såg ut. Själva apparaten var Teles egendom och fick INTE flyttas utan lov. Huset vi bodde (bor) i var två våningar och sovrummet på övre plan. Detta gjorde att konstapel Svedjebäck gärna skulle ha velat ha en sidoapparat i sovrummet, men det gick inte Tele med på. EN apparat per hushåll. Basta!

Efter många om och men och med länsmannens förord gick Tele med på att installera ett grenuttag på övre plan, men en apparat till kom absolut inte på fråga. Detta gjorde att far kånkade upp telefonen till natten och pluggade i den vid sängen, och vice versa på morgonen.

Nu börjar den kriminella men dock preskriberade delen av historien. Någonstans ifrån fick han under stort hysch-hysch tag på en begagnad telefon som installerades i sovrummet permanent. Nu blev sonen (jag) belagd med sträng tystnadsplikt och ett förbud från att släppa in kompisar i sovrummet, för det fick på inga villkor komma ut att Poliskonstapeln i Yttermark var lagvidrig nog att ha TVÅ telefonapparater hemma!

Detta pågick ända till 1978 då vi gick från vev- till automattelefon och man fick både välja placering och färg på telefonerna i huset. Härefter kunde man också ringa Helsingfors utan att vänta ½ timme på samtalet. Bara en sån sak!

När jag kom hem med min första NMT-telefon 1991 så konstaterade han bara att farmor skulle ha haft det mycket lättare i slåttern om han hade haft en sån. Då hade farmor sluppit ta cykeln och trampa iväg ut på åkern med polislarmen.

Detta för bara 40 år sedan…..

Japp, så kan det faktiskt vara ibland, även om motsatsen dominerar. I mitt fall är det så när det gäller Torken, en inrättning som jag är så nöjd med att den får en versal i början på sitt namn.

Att jag har denna tork är på intet sätt min förtjänst. Jag var 10 år när det begav sig. 1974 efter flera dåliga höstar med problem i kallufttorken bestämde min far sig för att handla tork. Vi hade då de senaste höstarna torkat hos en granne  i en manuell säckvarmlufttork där cirkulationen och eldandet sköttes manuellt. Man satt alltså bredvid torken och torkade och eldade sig igenom natten. Mysigt för en 10-åring som kunde gå och sova när han ville. Mindre mysigt för husbonden som fick sitta hela natten och meditera.

Detta tröttnade salig far på och bestämde sig för att slå till. Hösten 1974 skulle han till att beställa en Jaakko-tork och inleda bygget följande sommar. På denna tid gick ett torkbygge till så att man köpte ett torkelement, byggde ett hus i trä med dito silosar, och åstadkom på detta sätt ett utmärkt mushus, med tillhörande tork.

Nu blev det som det blev, odlingsåret 1974 var vedervärdigt och farsan fick kalla fötter och avbeställde torken. Detta är den enskilt bästa materiella händelse som drabbat vår farm. 1975 kom nämligen torkfabriken Antti ut med något som benämndes ”paket-tork”. Dvs torken, byggnaden och silona köptes som ett färdigt paket i plåt och monterades på platsen av fabrikens personal.

Detta underverk stod klart hösten 1976 och har efter det fungerat bättre än ett urverk. För ca 10 år sedan byttes pannan och för några år sedan gav vinkelväxeln i utmatarna upp, men inget annat har krånglat på över 6000 torktimmar. 1993 köpte jag en digitaltermostat som gjorde att man slapp springa i Torken på nätterna och kolla fuktigheten. Man kippar säden i gropen, drar upp den i torken, startar och ställer in termostaten. Följande morgon är säden torkad och klar med ett fuktkast på max 0,5%

Allt detta gör att trots att torken är den överlägset äldsta anordning som jag har i bruk idag så har den inte har minsta behov av någon uppgradering, what-so-ever. Den kommer troligen att göra som mitt hjärta – hålla så länge jag lever!

En annan sak som imponerar å det grövsta är Antti-fabrikens kundtjänst. Antti-teollisuus finns fortfarande kvar med samma namn och deras kundservice och reservdelstjänst är av en svårslagen kaliber. Ett telefonsamtal, reservdelsföräljaren letar upp egna torkens ritningar och levererar rätt del följande dag. Om delen utgått meddelas ersättande del och behövs anpassningsdetaljer levereras dessa på en gång. Jag har aldrig behövt vänta längre än ett dygn på någon del, och eftersom nästan inga delar behövts har torkens ståtimmar varit en bråkdel av ett uns.

Personligen antar jag att Antti-fabrikens framgång består i att fabriken fortfarande finns på samma ställe, och fortfarande heter just Antti-teollisuus. Många dylika små fabriker har ju hetat typ Antti-grain-power eller Antti coorporatoin inc ltd, ett tag och sedan försvunnit från världskartan och när reservdelslagret som Inc.Ltd köpt upp är slut är också betjäningen slut. Så inte fallet med Antti (tillsvidare i varje fall)

För faktabitare kan jag meddela att torken är på 120 hl och torkar ganska precis en procent i timmen. Det tar ungefär 40 minuter att fylla den och tömningen 30 minuter. Från silona lastar jag en lastbil på ca 50 minuter. Bränsleförbrukningen är 22 liter i timmen och silokapaciteten ca 160 ton fördelat på åtta silon. I och med att jag har en kompanjon med mig om torken så disponerar jag över halva lagringskapaciteten och det räcker bra till för 35 ha när ca 10 ha är ryps. 

Om man skulle vara lika nöjd med allt som med sin tork så skulle livet vara rätt enkelt!