Eftersom Nisse så förtjänstfullt beskrivit kalluftstorken och dess för och nackdelar så skall jag ta vid och representera den andra skolan, nämligen varmluftstorken.

På vårt torp övergick vi från kalluft till varmluft 1976. Den övergången innehöll en del intressanta detaljer som kommer att få ett eget inlägg. Hur som helst så var det ingenting att fundera över då, för arbetsinsatsen föll med kanske 700% och på den tiden kostade ju brännoljan absolut ingenting (kanske 10 penni per liter) så valet var enkelt.

Idag använder jag ännu samma tork som byggdes då, bara med några små modifieringar och den har funkat utmärkt i över 30 år. Pannan är förstås bytt, men inget annat vesäntligt har behövt repareras.

I en varmluftstork bygger principen på att säden cirkulerar medan den omges av strömmande varm luft. I dag går 99% av alla torkar med brännolja, men det experimenteras med olika värmekällor, själv har jag funderat på flis. Vissa eldar med spannmål och någon med torv. Enligt vad jag har hört så funkar det också med fjärrvärme där sådan finns att tillgå. Problemet är dock att det är stora luftvolymer som skall värmas upp till mot 80 grader så alternativen idag är tungrodda. Kanske framtiden för med sig någon trevlig lösning.

Spannmålens väg går alltså från tröskan via en transportvagn till torken. Där kippas den i en matarficka och körs upp i själva torkelemetet med hjälp av en elevator (en typ av bandtransportör, men helt lodrät och med små skopor)

Själva torkningen sker med hjälp av samma elevator. Spannmålen faller neråt med självfall och går uppåt igen med elevatorns hjälp. Normal torkning tar bort ungefär en procent fuktighet per timme och förbrukar 22 liter brännolja. För att säden skall vara saluför skall den var under 14% fuktighet och det betyder ju att varje procent den torkar på åkern ger reda pengar i bondens ficka.

Efter torkning lagars säden i silosar som finns i samma byggnad. Säden flyttas fram och tillbaka med hjälp av rör och fördelare som flyttas efter behov.

Bilden är tagen på övre plan i torken, den blåa möjängen är skräprensaren som sitter på toppen av själva torkelementet.

Lagringskapaciteten i torken är ca 200 kubikmeter spannmål, av vilket jag förfogar över hälften. Vi är två bönder som delar på denna tork. Silona är 2×2 meter och 7 meter höga sköter sig för det mesta själva. Eftersom bottnen är plan så måste den sista mängden krafas ur manuellt genom att klättra ner i dom. Under detta arbetsmoment har vi tyvärr haft ett svårt arbetsolycksfall 1989 då min farbror omkom när han föll ner i en av silona. Detta gör att man behandlar dessa med en viss respekt.

Själva klättrandet ner i bunkrarna sker vida en skranglig flyttbar stege och ett litet hål i golvet, och om det är något jag är lite sur på min salig far för så är det att han sparade bort dom koniska bottnarna som hade varit enkla att montera i byggnadsskedet och som hade sparat bort allt detta klätterelände

Sista skedet i spannmålshanteringsprocessen är utlastning på lastbil, något som går ytterst smidigt. Dels för att det sker helt mekaniserat, dels därför att lastbilsägaren är en av mina närmaste bekanta, så jag behöver aldrig råka ut för irritationen att få telefonsamtalet ”Jag är där om 20 minuter” utan planeringen går smidigt. Ofta lastar jag dessutom bilen själv och då kan jag anpassa det ännu mer efter egen tidsplan.

Efter detta reser vetet oftast till Seinäjoki och rypsen till Kyrkslätt och hamnar förhoppningsvis på hyllan i en affär nära dig.