Stubbharvningssäsongen börjar komma igång. Idag harvas den där kornåkern som torkan tog tidigare i sommar.
Med tanke på att vi är i början hösten borde effekten bli någorlunda bra mot kvickrot även om jag höstplöjer den här åkern. Harvar man väldigt sent borde man egentligen spara plöjningen till våren men nu kommer jag att få lägga in det jobbet lite friare.
I går kväll halv tolv (på natten) tröskade jag den sista större åkern och idag en liten bit så nu är allt vete tröskat och under tak. Arbetet är minsann inte slut men det känns i alla fall som om sommaren har blivit höst.
Underligt nog var det varmt på natten fastän det var fullmåne. Jag tänkte först tröska allting i fullmånens sken för den lyste ganska starkt men satte i alla fall på strålkastarna – och då var ju mörkersynen förstörd.
Det tog bara två dagar att tröska in vetet – men gärna hade man jobbat mer för en bättre skörd. Själva tröskandet är en småsak i jämförelse med allt arbete med byggande och underhåll som sedan kulminerar i tröskandet. Och nog har man varit med om sådana år då tröskandet dragit ut i månader. Bland de värsta är de våta åren då man fick ha en traktor med kätting som drog loss tröskan varje gång man fastnade och sedan körde man en bit igen till man fastnade. Släpvagnen kunde man inte alls köra in på åkern utan man måste lämna den på vägen och köra dit tröskan varje gång man skulle tömma tanken. Så årets tröskning hörde nog till de lättaste man varit med om.
Och här kommer den officiella hasi-bilden med Oskar (till vänster), mofa och Filip (momo höll i kameran):
Det var inte så lätt att få de små gullen att lämna tröskan men genom att locka med hasi-kalas och glass så lyckades det.
”Hasi” är urgammal svenska och betyder ”hare” (se http://www.bondbloggen.fi/2010/06/hasi/) och i gammal svenska användes ofta ”y” i stället för ”ö” så ”tryska” är i modern svenska ”tröska”.
Det har sagts förr på bondbloggen, det är svårt att sia, särskilt om framtiden.
Vid såtiden i våras verkade det var en oslagbar ide att träda maximalt. Prisena var urusla och våren var vädermässigt ingen höjdare. Nu när faciten åtminstone för havren är skriven visar det sig att det blev som Magnus & Brasse brukade säga: FEL FEL FEL. Vädret har varit supergynnsamt hela sommaren och priserna går i höjden, och där står man och stirrar på sin fina träda. MORR!
Vi spannmålsodlare är dock väldigt med vår tid såtillvida att även vi håller oss med kvartalsekonomi. Dvs hela årets inkomst kommer från ett kvartal, och då skall det banne mig lyckas också. Annars blir det som dom andra tre kvartalen; lönlöst!
Idag var det dags att öronmärka en del kalvar. Under ensilageskörden förra veckan blev det slarvat med den sidan och det är inget vidare. Eftersom alla kalvar har samma far liknar de varandra ganska mycket och det är svårt att hålla reda på vem som är vems när de bli några stycken.
Märket består av två halvor som klämms ihop med en specialtång. Ena halvan är vass och går igenom örat. Ibland kan det blöda lite men vanligen inte ens det. Kalven verkar oftast ha mer obehag för att bli fasthållen än för själva märkningen.
I dag körde jag in sex hektar vete. Det var inget problem alls utan jag körde så fort tröskan gick (på tvåan). Ingen liggväxt, torrt och fint. Men det gick bara bra därför att skörden var så dålig. Jag kan inte ge exakta siffror men det kom ungefär 50-60 % av en medelgod skörd.
På mullen gick det ännu an men på andra sidan vägen där det är lera så var det närmast missväxt. Till all evinnerlig tur hade jag satt det mesta av lerjordarna i gröngödslingsvall och viltåker. Det var ganska onödigt att sprida gödsel på leran i år – på grund av torkan kunde inte vetet ta upp gödseln.
Kvaliteten vet jag ännu inte mycket om men vetekornen var ganska små. Vetet var inte alls så torrt som jag hade väntat mej utan närmare 20 %. Det är inte direkt plaskvått men kräver nog ordentlig torkning.
Tja, det var den sommaren. Inget att hänga i julgranen precis. Det är dumt att gnälla över stora lager – nu kommer de att behövas.
