Spannmålspriset stiger, fodret likaså

Då det nu tidigare har varit diskussion om hur spannmålspriset stiger, tänkte jag komma med en annan synvinkel till ämnet. Detta är fortfarande bara spekulationer, men med erfarenhet av motsvarande situation för några år sedan finns det en viss risk för att spekulationerna blir sanna.

För några år sedan då det senast var bra pris på spannmålet, fick de husdjursgårdar, som använder sig av köpt kraftfoder,brev hem som började så här: ” Bästa kund, eftersom priset på spannmålet som vi använder som råvara har stigt, kommer Ert foderpris att höjas.” Visserligen är det helt logiskt, men då man fick dylika brev tre, fyra gånger under året var man allt annat än glad.

Missförstå inte, spannmålsodlarna är värda varje euro och cent de får per ton. Men nog känns det ju lite som om man är i den ställningen att man tar emot med ena handen och ger bort med den andra!

Det finns givetvis olika sätt att ta itu med detta ”problem”.
Första alternativet är att vi tackar, tar emot och betalar. Exakta summor vet jag inte i detta skede, men då vi nu har totalt långt över hundra djur som ska matas, kommer det nog att svida i plånboken. Dock har man från mejeriets sida lovat att mjölkpriset kommer att stiga, så det jämnar till en del ut skillnaden. Hur mycket, återstår att se.

Det andra alternativet är att vi ”sadlar om” och börjar köpa spannmål direkt av lokala producenter och minimerar förbrukningen av köpt kraftfoder. Om vi går inför detta, måste vi investera i en fullfodervagn och till en del lägga om vår utfodring. I en sådan vagn blandar man ihop t.ex. ensilage, halm och spannmål.
Detta är ett beaktansvärt alternativ eftersom man på så sätt får bort mellanhänderna. Dessa ”händer” är det egentliga problemet. Hur mycket spannmål som åker till fabrikerna beror helt på kvaliteten, men jag antar att det inte brukar råda så hemskt stor brist på fodersäd. Jag orkar heller inte tro att de stora fabrikerna på riktigt måste ge ut så mycket pengar, som de sedan höjer vårt foder med.

Nå väl, tiden utvisar om vi igen får dessa brev. Oberoende hur det går i år, tror jag nog att vi i något skede kommer att övergå till en fullfodervagn. Billigare blir det i det långa loppet.

Dödfött

På söndagen föddes kalv nr åtta för hösten, tyvärr dödfödd. Det är inget vidare kul. Dels är det förstås tråkigt i sig att den var död, dels innbär det att mamman Damia går tom och inte producerar nånting i år. Frågan är om det är värt att behålla henne eller om det är lika bra att hon går till slakt. Vi skall se lite hur resten av säsongen utfaller.

I princip kan man faktiskt överväga adoption i såna här fall! Det innebär att man köper in en kalv från en mjölkgård och försöker få kon som förlorat sin egen kalv att adoptera den nya. Det är verkligen ingen enkel process, men har kon bra modersinstinkter kan det faktiskt lyckas. Utgången är dock väldigt osäker och den ekonomiska nyttan är inte så värst stor, eftersom kalven kostar en del och tillväxten ändå inte kan mäta sig med ”riktiga” köttraskalvar.

Flora som kalvade förra veckan har varit lite problematisk med sitt stora hängjuver och hon har därför en ganska säker position i toppen av utmönstringslistan. Hängjuver blir bara värre med åren och redan nu hade hennes kalv Cola svårt att hitta spenarna i början. Hon är med andra ord inte direkt nån stor framtida stjärna. Ett riktigt bra alternativ skulle vara att få Damia att adoptera Floras kalv! På så sätt skulle visserligen Flora gå till slakt, men det gör hon antagligen ändå. Damia skulle däremot försvara sin plats och kalven Cola skulle få en mer lättarbetad mor.

Tyvärr var Damias modersinstikt inte så stark som jag hade hoppats, det passade sig inte alls med en främmande kalv. Hon stångar och knuffar Cola så fort hon kommer i närheten och ibland också annars. Cola är dessutom så pass präglad på sin mor att hon inte heller verkar acceptera Damia. Vi skall se tiden an lite grann, men det ser inget vidare ut.

Till dagens positiva händelser kan räknas att kalv nr nio föddes i god ordning ute i hagen. Dessutom fixade mina hovverkstad i Jeussen rundbalarens kraftöverföringsaxel i går, så ensilageskörden borde kunna gå vidare som planerat. Tack och lov hade jag en gammal axel med trasiga drivknutar i gömmorna (man skall aldrig kasta bort nånting!) och det gick att plocka delar från den. Skönt att nåt går som det skall.

Lördagsrys

Vissa dagar är bättre än andra,  så är det. Omvänt borde det betyda att vissa dagar är sämre än andra. En sådan dag har jag haft idag.

Humöret i botten, kroppen på sparlåga och badande i svett i det tokheta augustidagen. Så har jag vandrat vägen fram idag. Dessutom hela dagen accompanjerad av en irriterande huvudvärk, något som för mig är lika ovanligt som en stäpp-pipare för en ornitolog.

Redan efter de första stegen från sängen noterade jag att det kommer att bli en tung dag, trots normallång nattsömn kändes det som om man sovit en timme efter ett bättre Österbottniskt bröllop.

Om man bara kunde vara så mycket psykolog så man fattar varför vissa dagar blir såhär. Oavsett vad man tittar på så är man inte nöjd och man ser sig själv som ett vandrande misslyckande. Saker som är kul  andra dar på året blir en pina dar som denna. Och helt, absolut helt utan orsak.

Dagens projekt har varit renovering av gårdens våtmark. Ett stycke jord bakom uthuset som varit igenvuxet med gräs ända sedan mina förfäder hade en ”dyngsto” där. Förutom att det varit igenvuxet har det bara klafsat runt föttterna när man försökt nå hallonbuskarna i skogskanten. Alltså, aktivera grävlingen och börja utföra ett jobb som jag inte kan, nämligen jordbyggnad! Det går att hanka sig fram som glad amatör på området, men direkt ett proffs dyker upp så ser man skillnaden. Jag har inte riktigt samma inställning som Nisse, jag anlitar folk som kan för att göra det jag inte klarar av själv så att jag är nöjd, men ibland provar man själv. Det brukar sluta olyckligt.

Det gjorde det inte idag, men hela projektet smakade pest och kolera i munnen. Det blev liksom att kämpa sig vidare bara, och hoppas på att det blir bättre i morgon. Och det blir det, det vet jag.

Infogar en bild på dagens projekt:

Fredagsmys

Vi började på med andra ensilageskörden den här veckan genom att fixa undan bolagskumpanen Peas ensilage. Mitt gräs utvecklas långsammare så det tar vi under nästa vecka.

Andra ensilageskörden är faktiskt i mitt tycke trevligare än den första. Dels är det mindre bråttom. Gräsväxten utvecklas långsammare p.g.a. mörkare nätter och lägre temperatur och det gör att kvaliteten sjunker långsammare än vid första skörden, då redan ett par dagars försening kan ha stor effekt på fodervärdet. Dels är kvällarna mer trollska med dimmiga solnedgångar och mer mättade färger. Torsdag kväll när dimmorna började stiga på skogsskiftena i Sandö var sagolik.

Fredagkvällen var väl inte fullt lika sagolik. Vi hade kanske en bal kvar när jag kom för nära en dikeskant och traktorhjulet skar ner. Stället var rejält vattensjukt och traktorn fick ordentlig slagsida. Vi fick upp traktorn med hjälp av Peas traktor, men kraftöverföringsaxeln mellan traktor och balare hade krökts så att den inte går att använda. Det blir att försöka få den reparerad i första hand. Eftersom det är en lite mer avancerad axel (dubbelknut i ena ändan och smatterkoppling i andra) skulle jag helst inte köpa en ny och dessutom kan det vara lite lurigt att få tag i en mer ovanlig axel under helgen. Utan axel på balaren vågar jag inte slåtta nåt heller, så skörden står stilla tills axeln är reparerad. Typiskt att sånt här skall hända när vi hade sånt flyt och vädret såg bra ut. På vägen hem spelade radion James Morrison: ”I know that it’s a wonderful world, but I can’t feel it right now”. Beskrev väl mitt känsloläge rätt bra just då.

Nåja, nya tag på lördag morgon. Det fixar sig.

Bekämpning inför sådd

Eftersom vi inte är en ekogård, använder vi oss av kemisk bekämpning. Detta innebär att vi besprutar växtbestånden såväl mot insekter, sjukdomar och ogräs. Dessutom avslutar vi en vall genom besprutning.
Det har vi gjort nu. Vallen besprutades igår och nu är det bara att vänta att medlet har sin inverkan. Därefter plöjer, harvar och sår vi skiftet. Ett annat skifte som också ska förnyas, kommer vi att så direkt, utan någon markbearbetning.

Gamel Fergun med sprutan.

Pepparrot

Vi har haft ett bestånd med pepparrot (Armoracia rusticana) både hemma och i Medåker (Sverige) men inte använt den alls i matlagningen. Men så försökte den bättre hälften sätta litet riven pepparrot i den turkiska yoghurten (min favorit). Och så var det färdigt …Nu börjar pepparrot vara den viktigaste kryddan i vår mat. Den är helt enkelt oslagbar: Stark om man så vill men absolut ingen bitter eftersmak. Paprika och peppar och allsköns utländska kryddor kan slänga sej i väggen – vår egen pepparrot är mycket bättre.

Sedan är det en annan sak att gräva upp pepparrot i vår styva lera – och speciellt nu då torkan har gjort leran som seg sten. Men vad gör man inte för att få litet gudabenådad krydda. Jag grävde upp ett par rötter till pojkens bröllop på lördag och det var hårda bud … Då jag genomsvettig hade hackat mej ned till 70 cm djup och rötterna bara fortsatte så gav jag upp. Det behövs ju inte heller mycket för pepparroten är stark. Problemet är att man måste gräva sej fram till rötterna försiktigt från sidan – annars blir de hackade i små bitar i den stenhårda jorden. Egentligen borde man gräva sej ned under rötterna för att få bort dem någorlunda hela.

Jag läste nyss i Wikipedia (Internetvärldens encyklopedi)  att man skall lägga en planka en bit ner i jorden under plantorna så rötterna inte växer sej så långa och smala – god idé … Enköping lär ha varit en verklig pepparrotsstad – år 1865 skördades omkring 30 000 kg pepparrot och det var 2/3 av hela grönsaksodlingen.

Kanske dags att börja odla en gammal goding …