Vetet åker iväg

Idag for ett lass vete (40 ton). Hektolitervikten var låg så det blev foder. Priset var 107 euro/ton och nog känns det för jävligt då man ser att fodervete i Hamburg nu kostar 190 euro/ton. Någon borde lasta en båt och sälja till Mellaneuropa med god vinst – och gärna betala oss litet mera. Nu är det inte mera fråga om 20 euro/ton fraktkostnader.

Kanske det skulle löna sej att vänta med säljandet även om den nya skörden blir otröskad eller för sent tröskad. Den är i alla fall dålig efter torkan. Allt annat arbete går an men säljandet tycker jag inte om alls. Då man ser vad årets inkomst (brutto) blir så är det minsann inget att hurra för. Man får knappt de rörliga kostnaderna betalda och för investeringar och lön blir det inte just nånting över. Vi får väl leva på skogen igen ett år.

Då farsan byggde lastningssilorna för 50 år sedan tyckte alla att han satte dem onödigt högt. Lastbilarna var då små och låga. Nu hade vi allt problem i världen att få in bilen under silon som är på 3 meters höjd. Längden på lastbil med släp är sådan att han borde köra in på grannens gårdsplan. Men jag hade satt ett lass grovt grus ut på åkern så han kunde köra dit och backa in. Man har inte heller lust att bygga om lastningssilorna för då man fått dem så att bilarna kommer under så börjar de med dubbelt större fordon  … Kanske man borde skriva avtal med nån transportfirma så att de lovar hålla kvar ett släp i minst 30 år – då kanske det skulle löna sej att bygga silor för det fordonet.

Eller så övergår man att lasta med transportör. Problemet är bara att den borde klara av minst 20 ton i timmen – helst mera. Och då är den inte billig. Det är ganska bra med silo för den kan fyllas på i lugn och ro och så bara tappar man ned säden i lastbilen (om den ryms under alltså). Man kanske borde bygga silo på samma höjd som landsvägsbroarna för då kan det ta tid innan de börjar med högre bilar. Men det blir hög silo då bottnen är på fem meters höjd …

Många alternativ

Kalle undrade häromdagen kring hur kalvarna rör sig mellan mjölk- och köttgårdar. Faktum är att det finns flera alternativ beträffande den frågan.

Mjölkproducenter (som t.ex. Sonja) får ju en del tjurkalvar. Vissa föder upp dem till slakt på den egna gården medan andra väljer att fokusera helt på mjölkproduktion och säljer bort tjurkalvarna. Flytten sker vanligen nånstans mellan 2-8 veckors ålder. Rent praktiskt går det oftast till så att kalvarna säljs till ett slakteri, som sedan förmedlar dem vidare.

Specialiserade köttuppfödare köper tjurkalvarna från förmedlaren och föder sedan upp tjurarna till slakt. Det här är alltså fråga om gårdar som föder upp köttjurar men som inte har några egna moderdjur, de köper in alla sina kalvar. Hur länge tiden mellan förmedling och slakt är varierar kraftigt, men normalt brukar tjurarna gå till slakt vid 16-18 månaders ålder.

Dikoproducenter är en tredje kategori. De har dikor, d.v.s. kor som inte mjölkas utan bara hålls för att producera kalvar.  Vissa dikogårdar föder upp sina kalvar till slakt själva och har alltså hela kedjan med både moderdjur och köttuppfödning. Andra satsar bara på att hålla moderdjur och säljer kalvarna till köttuppfödare (alltså till samma gårdar som också köpte in mjölkraskalvarna). Dikornas kalvar flyttar dock från födelsegården till köttuppfödaren först vid 6 månaders ålder, eftersom en av hörnstenarna i dikoproduktionen är att kalvarna skall dia sin mamma så länge som möjligt.

Jag hör till den senare gruppen, alltså dikoproducenter som säljer kalvar. Eller skall man vara riktigt noga säljer jag bara tjurkalvarna. Kvigkalvarna behåller jag dels som rekrytering, alltså för att de i framtiden skall bli dikor, dels föder jag upp dem till slakt.

Lite mer kött på benen får man t.ex. här (tyvärr enbart på finska).

Pojkarna flyttar

Så som många andra mjölkgårdar, föder inte vi heller upp våra tjurkalvar. De säljs via en förmedlare till andra gårdar som föder upp dem. Ibland säljer vi direkt till en annan gård, om gården i fråga t.ex. behöver en gårdstjur. Idag flyttade 4 kalvar. Den äldsta var över två månader,den yngsta var född i mitten av förra månaden. Alla fyra var av rasen ayrshire.

Fluktuerande framtid

Det kan vara svårt för en icke-bonde att förstå hur intressanta och viktiga vetepriserna är för oss och kanske speciellt för mig eftersom jag odlar vete som enda spannmål. När dessutom vetet ser oförskämt bra ut på åkern just nu är det nästan som att vänta på ”den ljusnande framtid är vår”

Låt mig ta ett exempel. Anta att du skall på en arbetsintervju. När lönen kommer på tal så får du höra:

”Vi ersätter ju dina utlägg för arbetskläder och arbetsresor. Utöver detta kommer du att få en lön som varierar mellan 1 och 35 euro i timmen. Ingen kommer att kunna berätta för dig vad du får för lön nästa månad, för det är helt beroende av en obegriplig  kombination av dina beslut och väderleken. Skulle det bli en riktigt torr sommar får du ingen lön alls. Förresten, du behöver ju en bil i jobbet, den skall du förstås köpa själv, du får låna pengarna. Du skall ju amortera den på fem år, oavsett vad du får i lön. Skall vi säga en Volvo? Räntan är också lite oklar förresten. Och appropå det, arbetstiderna är lite beroende av vädret, ibland blir det 7 dagar i veckan, men det kan också bli någon dag ledig. Lediga dagar brukar vi ge när vädret är som sämst, och det berättar vi först samma morgon”,

Handen på hjärtat, skulle du tacka ja till jobbet?

Det som jag beskrev ovan är ändå alla bönders vardag. Då priset på spannmålsprodukter stiger så är det givetvis till gagn för spannmålsproducenterna, men inte nödvändigtvis för djurhushållningen eftersom ju fodret tenderar att bli dyrare då.

Och ändå, trots att vi tackat ja till det vansinniga jobberbjudandet ovan trivs vi ju oftast bra på vårt jobb. När man dessutom kan blicka ut över vete som ser ut som på bilden, då känns det ju extra bra att priset är på väg uppåt.

Det är tyvärr bara alldeles för tidigt att jubla ännu. Låt det bara bli vetets stora fiende nummer ett, en regnig höst, så kraschar alla planer som JAS i Stockholm härom året.

Förresten, i enlighet med mitt motto ”Bättre sent som alltid” så skall jag passa på att gratulera vår nya chef, Johannes Nylund välkommen till sitt viktiga jobb. Nylund är ny lantbrukssekreterare i Närpes och den knutpunkt som skall lotsa oss vilsna bönder på paragrafhavet.

Tack också förra postinnehavaren Dan Källberg, tack för all hjälp! Ha det gott bland kumminlådorna!

Vetepriset stiger ännu …

Ursäkta att jag jamsar om vetepriset men det slår igen nytt rekord. Nu var novemberfuturan (det pris börsen tror att vetet har i november) stigit till 211 euro i Paris. Det börjar luta åt samma våldsamma prisstegring som för två år sedan. Inte utan orsak. I Ryssland ser veteskörden ut att torka bort fullständigt. De har haft den hetaste och torraste sommaren sedan mätningarna inleddes för 130 år sedan …

Och i Kanada fick man inte ens vetet i jorden på grund av regnen. Till råge på allt så kommer det oroande rapporter om vetesådden i Australien och Argentina. Fast här i Finland märks det inte mycket av prisstegringen. De som pratar om att vi inte skall odla vete här i norr kunde fundera litet på vad priset skulle vara på importen just nu i så fall. 200 euro + 20 euro i transport …

Marknaden är väldigt nervös och priserna hoppar upp och ned inom samma dag. Om det inte kommer tillräckligt regn i Australien och Argentina inom augusti så kan vi få riktigt skyhöga vetepriser liksom 2007-2008.

Här har jag faktiskt kunnat sova nån natt i huset men nu är det hett igen. Regn tycks det inte bli nånting av och skörden är nu helt klart usel. Det hinner inte regna mer för att hjälpa upp situationen. Närmast kommer regn att förstöra skörden helt. Så gick det med det här året. Jag behöver inte ångra att jag satte 50 % i gröngödslingsvall. Även om början var mycket god så förstörde hettan och torkan slutresultatet.

SMHI hotar med +33 grader på fredag och regn blir det möjligen nästa vecka. Men det kan också försvinna dit alla tidigare utlovade regn försvunnit …