Ett ganska litet lass, men med rådande snöläge på vägar och balar vågar jag inte ta mer åt gången.
I går firade vi min ”andra mammas” Edits 98-årsdag. Redan som liten femåring skidade jag dit för att leka med min bäste vän och bodde nästan där till hälften. Edit är i prima skick för sin ålder och bakar och sysslar hela tiden. Och har en fantastisk humor. Som nyssbliven tonåring fick hon börja arbeta som piga, bland annat hos oss – för omkring 85 år sedan. I det lilla huset fanns det många syskon och det var välskött men mat var det knappt om. Då hon gifte sej till granngården så måste hon ensam sköta om ladugårdsbygget mitt under kriget då mannen var vid fronten.
Kallt var det och litet snö hade det kommit men som vanligt orkade stormen från Sverige inte hit utan det blev bara litet blåst och fem cm snö. I alla fall började jag igen bränna vete i värmepannan. Den har mycket mera energi än flis och man måste ställa ned matningen ordentligt. Enda problemet är att det bildas slagg som man hela tiden måste plocka bort från brännaren. Havre är bättre eftersom den inte ger slagg.
Just nu är vetets pris så uselt att jag bara förlorar omkring 80 euro per ton. Och tillsvidare bränner jag bara avfallsvete som annars måste komposteras. Det är helt sjukt med så dåliga priser och kan inte fortsätta länge mera. Visst är bönder sega men inte kan vi betala för att få odla …
Värmevärdet för vete är omkring 3,5 kWh/kg (olja ca. 11 kWh/kg och flis ca. 0,9 kWh/l). En liter olja väger omkring 0,9 kg så priset blir 70/0,9=78 cent/kg och för vetet får jag omkring 10 cent/kg men då måste jag ännu själv betala frakten. Då blir kWh-priset 78/11=7 cent och för vete 10/3,5=3 cent. Gissa om man är sur över vetepriset.
Luppa
Jag börjar presentationen av våra kossor med gårdens bästa ko; Här har vi Luppa. Hon har mjölkat lite fått 128000kg under sin livstid. Hon har 10 kalvningar bakom sig,förhoppningsvis den 11:e framför sig. En av hennes kalvar är Heisala Ponnistus. Han blev vald till avelstjur och man har exporterat av hans doser till Norge.
Hon är en verklig ”grand old lady” och det vet hon minsann också själv! 🙂
Det verkar vara veterinärtema på Bondbloggen den här helgen, både på Heisala
och i Östensö.
En av kvigorna, Cherry, skadade hornet rätt ordentligt. Antagligen har hon
stångats med nån av de andra och det har gått för hårt till. Kornas horn är
inte ben rätt igenom utan består av ett hårt ytskikt (ungefär som en
hornformad nagel) och innanför är det mjuk vävnad. I Cherrys fall har hela
det yttre skiktet helt lossnat och fallit bort. I hornen sitter blodkärlen
väldigt ytligt och redan vid en liten skada kan det blöda ganska kraftigt.
Jag putsade såret och sprejade på med desinfektionsspray. Det hade blött en
hel del och sprayen är blålila till färgen, så nu är hon röd och blå på
halva huvudet. Hon ser rätt makaber ut faktiskt. Däremot mår hon bra, äter
och idisslar helt normalt och är i gott skick allmänt taget så det går ingen
nöd på henne. Blödningen slutade nästan helt av sej själv, men efter att ha
diskuterat med veterinären snörde jag också av blodtillförseln till hornet
för att hjälpa läkningen lite på traven. Hornen skrapar i lite här och där
när korna rör sig och om det börjar blöda igen varenda gång hon är lite
oförsiktig tar det längre tid att läka. Snörning är ändå ett ingrepp som
inte är helt bra, så den får bara vara på ungefär ett dygn. Den skall bort
senare idag.
Även om det verkar gå bra är det alltid mentalt stressande med sjuka djur,
precis som Sonja också skriver. Det går ju inte att fråga dem hur det känns,
om det värker eller nåt annat. Inte heller kan man förklara att hon skall
stå stilla när jag rengör såret eller att desinficeringen är för hennes eget
bästa, hon tycker bara det är obehagligt.
Ja, då skulle vårt jobb vara en aning enklare. Att se att en ko har illa att vara är en sak, att förstå varför den har det är en helt annan. Nu har vi en ko som till synes inte felar något alls, men ändå har hennes mjölk minskat med 20 kg/dag. Hon äter, dricker, beter sig normalt och är pigg. Ändå är något på tok. Om hon bara kunde berätta var felet finns.. Vår veterinär undersökte henne men kom inte på vad kon har för fel. Vi har själva följt med henne, men kan inte heller säga vad som är problemet. Man känner sig så maktlös i sådana här fall.
Det blev en fibernätsdag i dag. Jag anslöt Thomas Antas till vårt fibernät genom att svetsa fast hans fiber till en kontakt och installera en konverter som ändrar lasersignalen till en vanlig Ethernetsignal som man kan koppla till datamaskinen. Förstås var det fel i dokumentationen (mitt eget slarv) men det gick bra med andra försöket. Ungarna var glada för nu blev Buu-klubben mycket mycket snabbare …
På tal om HP:s knappar så hade en liten tvååring lyckats plocka bort en stor del av dem från Thomas maskin och han skulle behöva små reservdelar för att få dem tillbaka. Men det går inte utan hela tangentbordet måste bytas. Det är inget framsteg minsann – om inte annat så borde HP dela ut dessa smådelar gratis som PR.
Vi kör ju 100 Mbit/s i vårt fibernät sedan år 2003 då vi nästan blev den första byn med fibernät i Finland. Tyvärr gick fibersvetsen sönder så vi fick vänta en månad på reparationen och då hann en by i Österbotten fem dagar före oss. Hela fibernätet är heimlaga för på den tiden byggde ingen fibernät. Numera handlar många på nätet (i Sverige, Tyskland, England och USA) och ringer med IP-telefoner samt ser på TV (Sveriges TV).
Nog blir man litet fundersam då samma rördelar kostar tre gånger mera i Finland än i Sverige. Då vi bytte värmesystem i fjol så köpte vi allting från Sverige över nätet och sparade omkring tusen euro. Det är bara att gå till http://www.prisjakt.nu och se på prisnivån.
I Lappträsk finns det över 80 anslutna till fibernätet och över 40 av dem i Hindersby. I början var trafiken inte så stor men numera jobbar många över nätet och annars bara blivit vana vid snabba förbindelser. Det finns ingen återvändo till långsammare nät mera utan nu är det bara frågan om när vi går över till Gigabits nät.