Fältvandring

På torsdagen fick jag vara med på en fältvandring för Optimas vuxenstuderande jordbrukare. Markus och Jonas hade ordnat fram besöksobjekt, så jag var mest med för att se lite småviktig ut. 🙂 Arrangörerna hade åtminstone enligt mitt förmenande lyckats enormt bra med att hitta intressanta åkrar. Vi hann med att kolla ett par kornåkrar med varierande problem, dito rybsfält, skorpbrytning i morotsåker, potatisodling och en timotej-rörsvingel-rödklöver-vall. Dessutom stiftade vi bekantskap med en del för våra breddgrader mer exotiska saker som höstvete, vårvete och vitsenap och hann också studera kontrollerad dränering och en spannmålstork. Puh, det är inte illa på en halv dag…

På den där vallen gjorde vi en sk. spaddiagnos, vilket går ut på att man tar upp ett tvärsnitt av åkern och studerar matjordens sammansättning lite närmare. Utrustningen för ändamålet var väl inte helt enligt handboken, men det gick någorlunda bra ändå. Dessutom fastslog instruktionerna att man skulle göra diagnosen ”med öppet sinne och stor självkritik” och till den delen fyllde vi kriterierna med råge.

Varje gång jag deltar i den här typen av utbildningar förundras jag över hur mycket man trots allt har att lära. Naturen och åkrarna är nog inget man blir färdig med, åtminstone inte på en livstid.

Nå, äntligen uppehåll

Inte har det regnat mycket men litet varje dag bara för att jäklas. I dag fick vi i alla fall viltåkern sådd. Det var vatten i hjulspåren i ena hörnet men annars gick det an. Nu börjar jag åter fundera på huruvida det var riktigt klokt med naturvårdsåker. Hur går det med ogräset som man inte får spruta mot ? Om man lämnar ett år osprutat så brukar det leda till en enorm tillväxt av ogräset.

Men om Mats klarar sej utan att spruta så måste det väl gå här också … Sådden var ju ovanligt sen så en hel del ogräs strök med vid sådden. Fräsen tog kål på det mesta men kvickroten hjälper den ju inte emot eftersom rötterna ligger så djupt.

Det är alls ingen brodd på bilden ovan utan bondens gissel kvickroten som sticker upp.

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om en så sen sådd som i år. Visserligen fick jag den ”riktiga” sådden klar före åskregnet den 22 maj men jag har ännu halva arealen osådd (gröngödslingsvall). Tanken är att få den klar på ett par dagar och om det sedan kommer regn på veckoslutet så är det ju bara bra. Vallsådd är lätt eftersom det är så små frömängder att man sällan behöver fylla på. Det är alltså en blandning av 80 % timotej och 20 % klöver som jag sår.

Bäst hade det varit att så in åkrarna förra året i säden men marknaden ändras så snabbt att man aldrig vet hur det ser ut om ett år – knappast ens om en månad. Och jordbruket borde planeras minst ett år i förväg. I fjol våras hade jag inte den minsta tanke på att så in halva arealen i vall …

Koll på grödorna

Häromdagen tog jag en runda kring ett par åkrar för att kolla hur grödorna utvecklas.

Gräsvallarna varierar mycket. En del av arealen börjar närma sig skördemognad, men största delen kommer jag utan problem att kunna spara till nästa vecka eller t.o.m längre. Ett nytt fenomen för mej är rybsplantor i gräsvallen! Att ha rybs i fodret är inget jag planerat, det är resultatet av fjolårets spillsäd.

När man tröskar uppstår alltid ett visst spill, en del av skörden går genom tröskan och ut på marken istället för att hamna i tanken. För spannmålens del är det sällan några stora problem eftersom mängden är rätt så liten, men med rybsen är det lurigare.

Ekoodlare som jag är använder jag rejält med utsäde, ungefär 10-12 kg rybs/ha. En anständig ekorybsskörd kan bli runt 1000 kg/ha. Det innebär att om spillet i tröskan är 1% motsvarar det normal utsädesmängd och det räcker mer än väl till för att ”förorena” nästa års gröda rätt ordentligt. (1% spill är dessutom väldigt lågt, vanligen är spillet betydligt större.) Rybsen är som tur inte nåt större problem i ensilagevallar. Korna äter rybsen och eftersom man skördar gräset flera gånger per sommar tar man i praktiken kål på den redan efter en sommar. Men fenomenet är hursomhelst nytt för mej.

Den spannmål som såddes först (3 juni) har kommit bra igång och ser riktigt jämn och fin ut, vilket är en positiv överraskning. Det hade kunnat vara både ojämnt och gulnat. Marken var fuktig vid sådden och det brukar kunna ge problem senare på säsongen. Den myckna fukten gör att plantorna utvecklar ett alltför grunt rotsystem eftersom de tror att det finns gott om vatten. När det senare på sommaren blir torrare når det underutvecklade rotsystemet inte tillräckligt djupt för att hitta fukt. Av den orsaken väntade jag en knapp vecka med att välta de här åkrarna för att lura plantorna att satsa lite mer på rotutvecklingen, och det förefaller att ha fungerat. Eller så hade jag bara tur… Ibland är det faktiskt svårt att se skillnad på tur och skicklighet, men huvudsaken är väl att resultatet blir bra.

Att det orkar droppa …

Inte för att det är så katastrofalt med vallsådden men jag börjar riktigt grundligt tröttna på droppandet nu. Det kommer nån millimeter ibland så att jorden fastnar vid hjulen och just då det torkat upp så kommer det igen. Det börjar vara på tiden att få sådden avklarad och såmaskinen inoljad. Snart är hela sommaren förstörd.

Visserligen får jag städat (mycket nödvändigt) i verkstaden och det ena och det andra reparerat men det blir inget av de större arbetena. GRRRR …

Och så säckade satellitmottagaren ihop. Jag lappade den redan i fjol men nu blev det att köpa en ny – vi ser nästan bara på TV från satellit (utom FST). Efter ett grundligt surfande på nätet (förr skulle man ha varit tvungen att ta bilen och åka till staden) så hittade jag en billig mottagare i Tyskland och beställde den. Halva priset jämfört med Sverige och Finlands priser skall vi inte ens tala om. Det blev ingen HD utan en ”gammaldags” för 90 euro. Allting ändrar sej just nu så det lönar sej inte att betala dyra pengar för nånting som är föråldrat på nolltid. Jag har en hel hop med prima elektronikburkar – som är oanvändbara eftersom systemen har ändrats. Det finns inget så onyttigt som gammal elektronik – den är rena problemavfallet.

Fast jag skruvar sönder dem och använder åtminstone nätdelarna och vissa komponenter. Det är en gammal vana från skoltiden då vi samlade gamla radion och TV:n från avstjälpningsplatsen i Lovisa och plockade komponenter från dem som vi byggde radiomottagare av.  Jag har ännu kvar en del av dem och de är helt användbara. Men det var lättare före mikrokretsarnas tid då det fanns rör och transistorer.

Posten kom nyss med ett paket från Tyskland. Det var den nya brandmuren för fibernätet. Vi går så småningom över till Gigabits nät (medan regeringen försöker få 1 Mbit/s åt alla – men vackert så). Problemet är att operatörerna har så långsamma linjer. Men den här nya burken kan hantera fyra Internetanslutningar tillika så vi skall försöka få flera uppkopplingar för att öka kapaciteten. För oss på landsbygden är det en mycket viktigare sak än i staden. Via nätet får vi tillgång till alla möjliga tjänster snabbt och enkelt.