I morgon står arbetet stilla

Vår förstfödda – lilla Mimsan-Pimsan – disputerar i morgon vid Tekniska högskolan och då sitter vi där och försöker se ut som om vi fattar nånting av ämnet: “Avbildning av språkliga funktioner i hjärnan med MEG och fMRI”.  Mest handlar det om att sätta folk in i en jättestor magnet och mäta hjärnströmmarna då de tänker på nånting speciellt. Det är ganska långt ifrån bondelivet men troligen närmare det än mina kategoriteoretiska modeller av parallella och distribuerade system (datanät alltså).

Lilla Mia (som numera heter Liljeström)  växte upp och gick i skola här i Hindersby och senare i Lovisa. Men i slutet på 70-talet så bodde vi ännu i södra Helsingfors även om vi alla veckoslut och hela sommaren var hemma i Hindersby. Hon bor nu i vår tvåa på Skepparegatan med sin familj. Det jag mest minns från den tiden var släpandet av alla kassar till bilen på fredagskvällen. Antagligen fick jag tio centimeter längre armar av det.  Och så packade lilla Mimsan många många kassar med leksaker som absolut måste med … Det var en stor lättnad då hon började skolan och vi flyttade för gott tillbaka till Hindersby och släpandet tog slut.

Barnen fick vara med i arbetet från riktigt små fast mest var det enklare jobb som att plocka stenar och flyghavre. Jag vill minnas att de fick en penni per sten men upp till fem penni om den var stor. Senare blev det att hjälpa pappa i verkstaden och fröken fick göra rent Zetorns centrifugaloljefilter som hade den svartaste svarta beläggning runt kåpan. Inte så roligt alltid. Och ibland var hela familjen i kallufttorken och skyfflade vete då det blev för tjocka lager och säden måste vändas.

Som tonåring blev det traktorarbete och hon var fenomenal på att gräva med lastaren. Mycket lugnare och grundligare än pappa. En bom gick av men det var en verkligt besvärlig tallstubbe som nog var för stor för den lilla lastaren.

Som student blev det ännu skogsarbete och fästmannen jagades också ut i skogen för att se om han dög till måg – och det har han diplom på. Riktigt imponerad blev jag då ungdomarna rev bort allt utom tegelväggarna på Skepparegatan och byggde om hela lägenheten riktigt snyggt alldeles själva.

Doktorstiteln bryr jag mej inte så mycket om. Vem som helst kan bli doktor om man sitter och nöter stolen tillräckligt länge – det har jag bevisat. Ett papper ger ännu ingen verklig kompetens – det har man tyvärr sett många gånger också. Men det visar att man orkar få ett stort arbete till slut och har en viss uthållighet. För nog är det jobbigt. Speciellt med två små pojkar.

I alla fall måste man som fader få vara litet fånigt stolt över sin dotter i morgon – mest för att hon blev en snäll och duktig flicka.

Uppföljning

Förra veckan tallriksharvade jag ett skifte för att lura igång ogräsen och på en del av skiftet hade jag också hängt en vält efter harven. Tanken var att välten skulle packa till jorden, vilket skulle ge ogräsrötterna bättre kontakt med markfukten och att ogräsen därför skulle växa snabbare. Nu efter en och en halv vecka passade jag på att kolla effekten.

Den här metoden att “svälta ut” ogräsen är rätt pålitlig, men kräver att man har tid på sig eftersom plantorna absolut måste gro mellan harvningarna för att man skall få nån effekt. Att bara harva skiftet två gånger utan att ogräsen grott är slöseri med tid och pengar.  Ju snabbare groningen sker desto bättre och därför är det lite intressant att se om man kan snabba upp groningen med hjälp av vältningen.  I vår har det inte spelat så stor roll, men en normal eller sen vår kan det vara viktigt att kunna korta ner groningstiden redan med ett par dagar.

Åtminstone den här våren var effekten tydlig. Exempelvis kvickroten borde ha 3-4 blad innan man bearbetar igen för att man skall få maximal effekt. På den vältade delen hade vi redan gått förbi den nivån, kvickroten hade 4-5 blad. På den del som inte var vältad hade de flesta plantor 2-3 blad.  Det innebär att välten putsade bort c. en halv vecka i groningstid. Inte hela världen, men ett litet steg i rätt riktning i alla fall.

En vanlig dag

Det är visst onsdag, klockan är 23 och jag är nöjd. Nu återstår bara två saker för att detta skall bli en bra dag, nämligen att korvarna på grillen skall bli klara och att sista frassen skall dyka upp.  Grillkorv klockan 23 undrar vän av ordning, vem äter grillkorv klockan 23. Svaret är, det gör jag. Det är en liten belöning efter en arbetsdag i vårsådden. Oftast brukar jag avnjuta den på terassen där också grillen står, men ikväll får den nog följa med in för inte ens myggen trivs ute i +7 grader.

Orsaken till att jag är nöjd är att den första rypsen nu är nere i fädernejorden. Jag brukar vara sen med rypsen, aldrig före den 25 maj och sällan före första juni, men i år skall jag göra ett försök med att så lite tidigare eftersom våren varit varm. Att så ryps är lite knepigt eftersom fröna är så små och mängden per ha skall vara så lite som 7 kg (att jämföra med vete som närmar sig 300 kg/ha) Vridprovet på såmaskinen visar alltid för lite så för att få ut ca 7 kg skall vridprovet visa ungefär 5.5 kg. Det är alltid lika spännande att se hur mycket som gått åt när åkern är klar och i dag stämde det över förväntan.

Själva åkern är också lite annorlunda brukad än vanligt. Den låg i svartträda i fjol och i år hade jag en bekant som är utrustad med en Väderstad Carrier att komma och köra första svängen med den. Den maskinen imponerade verkligen på mig. Vi passade samtidigt på att bryta en NVÅ åker från ifjol och även där visade sig Carriern vara en fena.

Efter carriern körde jag ett varv med en gammal 290 harv med ribbvältar fram och bak för att jämna ut. Detta så att pinnarna knappt tog i marken. Härefter sådd, sedan vältning och nu grillkorv. Så har dagen sett ut.

Vetebrodden har kommit upp och den ser riktigt bra ut i år. Jag brukar har problem med ojämn broddskjutning pga all lera, men i år verkar det bli jämnt och bra. Så här långt, men ännu skall absolut inget skinn säljas, för björnen som skall skjutas är knappt född ännu.

 I morgon blir en lite annorlunda dag. Vi skall hela familjen på en endagars semesterresa till Syd-Västra Finland. Det kan mycket väl bli sommarens enda riktiga semesterdag om det vill sig illa. Så för mig får det fast regna igelkottar i Närpes i morgon, Valtra och jag har ledigt.

Fast fint väder i Åbo vore inte fel….

Nu regnar vårsådden bort

Det här är inte roligt mera … Det har regnat nästan hela dagen – efter skyfallet på lördag kväll – och prognosen utlovar regn varenda dag i slutet av veckan ! Och snart är det juni ! Det måste bli en ovanligt varm och lång sommar för att vetet skall hinna bli färdigt.

Jag har visserligen vetet i jorden men det drunknar ju om det här fortsätter … Och alla arbeten blir försenade vilket är illa för vi har en så kort sommar. Troligen står man och bygger i snöyra i januari igen nästa vinter.

Gårdagen var en så kallad bortkastad dag. Allting krånglade. En datamaskin som jag måste lägga in i nätet för att styra trafiken fungerade inte och då jag äntligen hittade skruven för övertrycksventilen på paketbilens oljepump så var den placerad på det allra värsta stället mellan motorn och insprutningspumpen. Det var helt omöjligt att få bort den utan att skruva hela motorn i små bitar. Och det kan vara ett så litet fel som att man bara behöver byta fjäder i ventilen men … Ibland blir man nog riktigt SINNAD över det som ingenjörerna hittat på.

Den här dagen blev inte just bättre. Vi hade en trevlig pratstund med bloggargänget och redaktionen  mitt på dagen men sedan började problemen. Nätet krånglade så in i norden och jag körde hit och dit mellan centralerna. Tills jag nu på kvällen hittade felet. Nån hade efter åskan kopplat in sin router (brandmur) fel väg och det störde hela nätet riktigt ordentligt. Tyvärr är det inte första gången det händer. Problemet är att symptomen är så otydliga att man först inte vet vad det är frågan om.

Man känner sej som doktor House med alla besvärliga diagnoser.  Så är det: Då man hittat felet så är det en småsak att fixa det. Fast jag gillade House bättre i rollen av Bertie Wooster i Jeeves-serien. Den är en av våra stora favoriter både i bok- och filmform.

Men huvudsaken är att nätet – som synes – fungerar igen !

3/4 facit i handen

Då vi nu har vårbruket nästan avklarat, så kan vi nog vara både nöjda och skatta oss lyckliga. Vi har varken i Kabböle eller på Heisala blivit utsatta för dom här grymma åskregnena, utan vi fick jämnt och fint regn, drygt 10 milli, över de nysådda åkrarna. Det gjorde minsann gott, eftersom ytan började bli riktigt krut torr.

Det är nog en obeskrivlig känsla, att sitta på våren i traktorn och få bruka jorden. Allt börjar från början och man har allt framför sig. Nu har vi kommit så långt att vi har endast NaturVårdsÅkrarna (NVÅ,viltåkrar) och lite vete kvar att så.
Den där veteåkern är föresten den som jag fastnade med harven på, så man kan lugnt konstatera att den är lite våt! 😛 Men kanske den också ger sig snart. Vi har ju tid att så till den sista juni, dock är det ingen större idé att så vete så sent men den möjligheten finns.

För viltåkrarnas del, går vi efter principen “ingen panik”. Om man sår dem lite senare, har viltet något att äta också då som spannmålet mognar på de andra åkrarna. Så förhoppningsvis minskar vi lite på älgskadorna på det här sättet.

Allt som allt har vi drygt 30 hektar åker i Pernå. Jag skrev Pernå och inte Kabböle p.g.a. den enkla orsaken, att åkrarna är ganska spridda. Från gårdscentret tar det en knapp timme att köra till skiftet längst bort. Då kör vi inte direkt på några riksvägar, utan vägar hörande till kategorin “missa en grop, så får du två på köpet”. 😛 Så man får ta det lugnt och njuta av omgivningen då man kör!

Barn på gården

Hannes och Ullan

Att växa upp som barn på ett lantbruk innebär till vissa delar ett lite annat liv än andra barn (precis som alla barns uppväxt påverkas av vad deras föräldrar gör). Det innebär möjligheter till andra upplevelser men också andra risker än kompisarna har.

Hannes brukar ibland vara med mej i ladugården, mest för att få kela med kalvar och kor men också för att få hänga med i traktorn (och tuta). Att busa med kalvarna är speciellt populärt. Vi har noga gått igenom förutsättningarna, bl.a. att han aldrig nånsin får gå in till djuren ensam. Han har också själv märkt att t.o.m. de minsta kalvarna kan knuffa omkull honom trots att de inte menar nåt illa och förstår därför att korna är ännu farligare för en sexåring. Likaså vet han att han aldrig får närma sig en traktor som är igång eftersom det inte är säkert att föraren ser honom. Självfallet blir alla de här sakerna lätt bortglömda när ivern blir stor, men om vi upprepar dem tillräckligt ofta borde de sitta i ryggmärgen. Och han kommer att växa upp med de här faromomenten kring sig, det är lika bra att vi vänjer oss.

En lite mer diffus fara för barn som växer upp på jordbruk är (den ibland outtalade) förväntningen att de skall ta över gården. Även om det aldrig sägs högt att det är barnets plikt och ansvar att driva gården vidare kan de rätt tidigt vara medvetna om att det ändå är vad som förväntas av dem. När pappa är bonde, farfar har varit bonde och farfars far före det fodras ett sällsynt obegåvat barn för att inte se mönstret.

Att få vara en länk i den långa kedjan kan vara givande och ge en känsla av kontinuitet och sammanhang men kedjan kan också bli nåt som fängslar och binder i negativ bemärkelse. Därför tror jag att det är viktigt för oss föräldrar att aktivt minska trycket på att barnen skall bli bönder. Det räcker inte med att vi inte kräver det av dem, för kravet finns ändå kvar från både omgivningen och släktled som gått även om vi inte aktivt skulle ställa upp det. Om vi inte aktivt lättar på trycket finns det där. Man skall bli jordbrukare för att man vill, inte för att man måste.