Släktforskning

Förslagen på av Angus-kalven skall heta formligen haglar in och de är verkligen bra!! Jag kollade lite bakåt i hans släkttavla (i den mån jag får fram uppgifter någorlunda enkelt), och där fanns en del intressanta saker.

Kalvens mor Ynna är inte helt renrasig Aberdeen Angus, utan har faktiskt lite mjölkgener från Ayshire-rasen i sig också. Ynna kommer ursprungligen från en mjölkgård och det är rätt vanligt att man betäcker sämre mjölkkor med köttrastjurar, för att på sikt jobba bort deras släktlinjer från besättningen. Ynnas mormor var tydligen en genetiskt svag Ayshireko som betäcktes med en Angustjur, och resultatet blev en kalv som fick namnet Bengta.

Eftersom Bengta hade en Ayshire-mamma och Angus-pappa räknades hon höra till Angusrasen (faderns ras avgör), men endast som 50% renrasig. Bengta i sin tur betäcktes med Angustjuren Toivettulan Laku. Tjurens egentliga namn är alltså Laku, Toivettula är namnet på gården där den föddes. Resultatet av Bengtas och Lakus gener blev Ynna, som då är Angus till 75% (mamma är 50%, pappa 100%). Namnet Laku tycker jag annars är ett rasande fyndigt namn på en helsvart tjur. 🙂

Ynna i sin tur betäcktes med Angustjuren Mountgordan Pride från Irland. Tyvärr innebär det inte att Pride fått åka på en kärlekssemester till Finland, den betydligt mer oromantiska sanningen är att hans sperma köpts upp den finländska husdjursaveln. Eftersom Ynna är 75% renrasig och Pride är 100% ren Angus blir kalven 87,5% Angus.

För övrigt undrar jag om bonden som ägde Bengtas mamma råkade se lite fel i samband med den där kalvningen för många år sedan. Kan det ha varit så att han trodde sig ha fått en tjurkalv som han kallade Bengt och senare fick ändra till Bengta när det visade sig vara en kviga? Bengta är onekligen ett lite ovanligt namn… 🙂

Hur man förbrukar en helg…

Ibland är saker värre än man trott, eller så inte…

Helgerna brukar vara dom arbetsintensivaste dagarna för mig. Detta har gjort att man tenderar att överplanera, man tror man skall hinna mer än man gör per dag. Vis av denna skada hade jag inga planer på att vara tidsoptimist den gångna helgen utan gjorde ett löst program för mig på lördag morgon. Först skulle jag reparera ett elfel på frontlastaren, sedan titta till täckdikningsbrunnarna och byta till sommardäck på mammas bil. Söndagen planerades till att fylla i stödblanketterna och eventuellt starta tröskan. (den står i vägen för såmaskinen)

Så var planen, och såhär gick det.

Jag började med att titta till frontlastaren, jag var ganska säker på felet, en lödning hade släppt i spaken, trodde jag mig ana. Så var inte fallet, det var betydligt mera komplicerat än så. Efter en stund frös jag och gav upp, ändrade planerna och började städa i kontoret. Jag har just skaffat nytt skrivbord och kaoset är värre än då det var som värst. Helt plötsligt var dagen slut.

Söndagmorgon, felsökning frontlastare. Söndag dag, felsökning frontlastare. Söndag eftermiddag, gissa! En hel dag for till att söka ett fel i en relativt okomplicerad tingest. Strömmen kom som sig bör fram till styrreläet på magnetventilen framtill, men den drog inte ihop detsamma. Detta trots att jag vid direkt strömmatning dit fick det att fungera. Söndag kväll, efter uttröttning av hjärnceller och läsande av kopplingschema och tusen försök och misstag kom jag på felet. El-ledningen mellan lastarfästet och selectaventilen var på något sätt dålig, den släppte genom 13.2 V men ändå fungerade inte reläet. Ny ledning dit och allt var som nytt igen. Jag hade alltså haft rätt, det var inte så enkelt som jag trott, det var betydligt enklare.

Sent på söndag kväll, mörkret hade nästan anlänt, DÅ bytte jag däcken. Nu återstår bara täckdikesbrunnarna, stödblanketterna  och att starta tröskan, sedan är jag klar med helgen.

Synd bara att det redan är sent på måndagskvällen.

Sväm eller separat?

Mariann undrar i en kommentar till “Pumpning och planering” hur man håller urin och fastgödsel åtskilda i en lösdrift, normalt brukar man blanda dem till en “soppa”. Hon har helt rätt, man brukar blanda urin och fastgödsel till svämgödsel. Främsta orsaken till att göra det är att det oftast blir enkare att hantera och sprida sväm än om man har både fastgödsel och urin separat. Dessutom förlängs tiden man kan sprida gödsel. Fastgödsel måste t.ex. alltid spridas före man sår åkern, sväm går att sprida i växande gröda om det krävs. Jag valde ändå att försöka hålla fastgödsel och urin separat eftersom jag har rätt utspridda åkrar och tyckte att det gav större flexibilitet att hålla dem åtskilda. Fastgödsel kan jag lagra i högar på åkern, sväm måste lagras i brunnar.

Jag har försökt ordna urinsepareringen genom att dels låta golvet i ladugården att luta in mot mitten av gödselgången, dels genom att luta hela ladugården 4% i längdled. I mitten av gödselgången finns dessutom en ränna. Det gör att urinen rinner bort ganska snabbt, förutsatt att man håller golvet någorlunda rent. När jag hade mjölkkor innebar det att jag skrapade ut fastgödseln en gång per dag, nu varierar intervallet från dagligen till en gång var tredje dag lite beroende på omständigheterna. Urinen går sedan ner i en pumpbrunn och pumpas därifrån till själva lagerbrunnen.

Urinen sprids på de åkrar som ligger närmast ladugården. Jag brukar c. 50 ha inkl. arrenden och av det finns 20 ha inom några hundratal meter från ladugården. Urinen sprids främst på vallskiftena, direkt efter att vallen skördats. Exakta tidpunkten bestäms lite av vädret, urin kan i värsta fall bränna gräsväxten och sprider man den när det är starkt solsken och varmt är risken ännu större. Det perfekta är en mulen dag med lätta skurar duggregn.

Från när eller fjärran ?

Det blev en hel del diskussion om det där med inhemskt eller utländsk i Vårens Eriksgata och Mats har helt rätt att det diskuteras ganska intensivt. Det är inte en så enkel sak heller.

Först vill jag påpeka att jag här ser det ur den enskildes synvinkel och inte tar upp politiken mer än vad den inverkar på individen. Och jag ser det inte som nån nationell fråga där gränserna har nån betydelse utan hellre då avståndena. EU är ett faktum och vi lever i en gemensam marknad – på gott och ont. Nationalistiska argument ger jag inget för. Som elvaåring började jag lyssna på kortvåg från hela världen och som forskare arbetade jag helt och hållet i ett internationellt samfund. För mej är en bonde i Guatemala lika viktig som en bonde i Finland.

Det problematiska är att också växtsjukdomar numera kan röra sej fritt över de gamla gränserna. Utsäde flyttas hit och dit över gränserna – i vissa fall så skickas rybs till Tyskland och rybsutsäde importeras. Det här är firmornas verksamhet som  den enskilde bonden inte har någon kontroll över. Bara om man köper av nån bekant inom den egna byn eller närområdet så vet man vad man får. Mats är kanske den som har bäst koll på den saken.

Jag har i många år använt enbart eget utsäde för vete men rybsutsädet måste man köpa. Och vete om man byter sort. Jag har inte ens betat det sedan jag konstaterade att betningen sällan har någon större effekt utan man kan kompensera med större utsädesmängd. Och ett ganska besvärligt skede faller bort.

Det talas en hel del om att köpa inhemskt men det är till och med förbjudet att diskriminera ett lands produkter till förmån för de egna inom EU. Det kan man vara av olika åsikt om men jag talar då hellre om närproducerat. Personligen ser jag inte heller till geografin utan kan gynna bekanta och säkra leverantörer oberoende av om de är i grannbyn, Österbotten eller Sverige. Min Zetorreservdelsleverantör finns ju i Närpes och fungerar så bra att jag hellre anlitar honom än Keskos centrallager i Vanda (som vanligen ger fel del minst tre gånger).

Helst anlitar jag folk från den egna byn eller grannbyarna om det är möjligt men åtminstone någon jag känner. Och då har jag en hel del duktiga och pålitliga bönder här i Medåker. Möjligen kan jag anlita någon som de rekommenderar. Så det är inte bara priset som avgör.

Det talas en hel del om konsumenter som vill ha närproducerat men sedan köper det billigaste från Spanien i alla fall. Men jag har en viss förståelse för dem också. Då det är allvarlig ebb i kassan så kan man inte alltid köpa det man helst skulle vilja. Detsamma gäller förstås bönderna. Då produktpriserna går ned mot direkt olönsamhet så börjar det vara en fråga om att överleva och då finns det inte mycket valmöjligheter.

Byggvård och kaminer

Igår kom vi till Stockholm med Helsingforsfärjan. Vanligen åker vi från Åbo men just nu är kvällsfärjan på underhåll. Det är ett elände att åka från Helsingfors. Det tar mycket längre tid och så kan man inte sova på grund av suptrattarna som skrålar på natten. I Stockholm drack vi kaffe på Gysinge byggvårds nya butik i gamla Riksantikvariatets utrymmen. Gysinge startades av den legendariske byggvårdaren Göran Gudmundsson och är rena Mecka för byggvårdare – som jag. Det kombinerar mitt intresse för historia och teknik. Här är Sverige ljusår före Finland där man mest uppfattar det som “riv bort allting”. Men i Lovisa börjar nu “Renovera ger  mera” slå igenom på allvar och så har vi  Byggapoteket i Billnäs. På Gysingebutiken träffade vi Michaela som ursprungligen är från Kyrkslätt så vi hade en riktigt trevlig pratstund. Och så köpte vi katalogen som verkligen är byggvårdarens bibel. Det var inte så kallt i huset då vi kom fram – hela 8 plusgrader men att elda är ju det första man börjar med. De fina kaminerna är ytterst effektiva då det gäller att få upp temperaturen snabbt – mycket bättre än elektriska element. I Sverige finns det massor av gjutjärnskaminer från Husqvarna, Norrahammar, Näfveqvarn, Ankarsrum och andra bruk. Jag har blivit riktigt förtjust i dem. Hemma hade vi bara murade kakelugnar som ju bättre Norrahammars kaminmagasinerade värmen. Då det lilla rummet i andra våningen blir färdigt så skall det sättas in en gammaldags kamin där. Det är hemskt att se hur folk river bort gamla fönster som hållit i hundra år i stället för att piffa upp dem med litet linoljefärg och kitt. Och så sätter de in dyra nya fönster som måste bytas om 20 år.. Jag har sett många nya “eviga” material komma och gå – och ersättas med gammalt beprövat. Hos oss kommer det inte in en droppe plastfärg mer. Jag har målat med alla möjliga färgtyper och bara de gamla håller. Så det är linoljefärg och Falurött fram till dess jag dör … Synd bara att jag hann måla huset med plastfärg – där blir det jobb att skrapa bort det flagande eländet och måla om. Med äkta linoljefärg från Gysinge – inte vilken “linoljefärg” som helst som har litet linolja och mycket plast.