På heder och samvete…….

………och efter bästa förmåga har jag nu lämnat in skattedeklarationen. Sände dessutom in den elektroniskt som TYVI-material via Ilmoitin.fi -tjänsten. Visst är det enkelt att sköta ärendena via datorn men lite osäkert om rätt material gått fram är man nog när man inte handgripligen lämnar in det till skattebyrån. Riktigt allt material har jag ändå inte lämnat in via “nätet” eftersom jag inte har skild katso-kod eller bankkod till Eriks dödsbo. Hans skogsbruksdeklaration lämnades därför in av äldsta dottern tidigare idag. Jag var då ännu inte färdig med den egna deklarationen så därför valde jag att testa det elektroniska alternativet för den.

Bäst att dokumentera inlämningen ifall det skulle ifrågasättas :)
Bäst att dokumentera inlämningen ifall det skulle ifrågasättas 🙂

 

Det här med deklaration är nog fortfarande trots elektroniska hjälpmedel ganska jobbigt, man vill ju gärna glömma hur det går till emellan varven då det görs endast en gång i året. För att dela lite på arbetet och för att ge de övriga i företaget lite insyn i det ekonomiska läget så kör vi med arbetsfördelning så att frugan samlar och ordnar verifikaten i mappar vilka äldsta dottern sedan kontoför i bokföringsprogrammet varefter jag sedan sköter skatteplaneringen, deklaration och momsrapporterna. Så här 796 verifikat och 18096 poster senare känns det onekligen skönt att sätta mapparna på hyllan och förhoppningsvis hinner man söka upp traktorn som står och väntar på mossen i morgon. Det börjar bli hög tid att avsluta skogsprojektet för ingen kyla utlovas den närmaste framtiden…… ser ut att bli en väldigt kort vinter i år 🙁

Den minst roliga dagen på året

I morgon kommer den. Skattedeklarationen skall lämnas in. Så här sitter man och svettas och undrar vart den sista hopen kvitton försvunnit. Bokslutet gör en inte heller glad – bara minusresultat. Visst, det var vetet från det eländiga våta året som såldes i fjol och så investerade jag i nya (begagnade) maskiner en hel del. Men resultatet gör en inte glad i alla fall.

Så länge man har råd att köpa kaffe och en bit rökt fläsk så går väl vardagen an men sedan då årets inkomster och utgifter samlas ihop så ser man den dystra sanningen. Därför är den dagen fylld med dystra funderingar varför man alls ids bruka jorden. Blir det en bra skörd så sjunker priserna och blir skörden usel så har man inte mycket att sälja. Utgifterna däremot ökar hela tiden. Så varför bry sej ? Låt dem köpa sin mat på världsmarknaden så länge det går. Litet måste man odla åt sej själv och släkten ifall det blir problem. Alla tror det skall gå som förut men det vet man ju att förändringar blir det. Kommer nån ihåg ännu då brännoljan kostade 11 penni litern ?

Nåja, då deklarationen är skickad så börjar man se fram emot den nya växtperioden. Man glömmer lätt fjolårets bekymmer och hoppas åter på bra väder och goda växter. Det är det fina med att vara bonde att livet börjar på nytt varje vår.

Men tills vidare skulle det kunna vara kallt så skogsvägarna håller och vi får ut virket. Men nu tillbaka till bokslutet …

 

 

Företagare och bonde!

Nisse lyfter upp flera intressanta infallsvinklar på det här med “bondase” i sitt inlägg. Jag tänkte till först endast kommentera men väljer ändå att skriva ett eget inlägg för att ge min syn på saken. Väljer att byta ut ordet eller mot och i rubriken för jag anser att lite av båda behövs i dagens jordbruk.

Jag har gått flera kurser där det framhållits det här med företagstänkande i jordbruket och visst har jag försökt implementera en del av lärdomarna i vårt företag men fått konstatera att det inte är så enkelt alla gånger. Om inte annat så bevisar de omfattande Likvi-kalkyler som gjordes när vi köpte vår jordbrukslägenhet hur snabbt allt kan förändras, kalkylerna var inte mycket värda sen när EG-anslutningen kom på tal. Och man kan just inte annat än le då man nu senare plockar fram pappren. Gården jag brukar har vi förvärvat genom inköp och vi satsade i stort sett en miljon mark det första verksamhetsåret. Det var mycket pengar då det begav sig så visst kalkylerades det många dagar och nätter innan köpet blev av. Har senare frågat mig hur många arbetstagare som skulle vara villiga att satsa motsvarande summor för att skaffa sig en arbetsplats.

 

Mat behöver vi alla…..

Jag hade väl mer eller mindre dragit slutsatsen att ingen på allvar kanske ändå tänker sig att driva ett jordbruk helt affärsmässigt. Men ett besök av en investerare från vårt östra grannland fick mig faktiskt att konstatera att det finns folk som räknar helt krasst ekonomiskt på det här med jordbruksföretag. Besökaren hade gjort en hel del pengar inom personalrekrytering till storföretagen tidigare men eftersom recessionen lett till att efterfrågan på personal mer eller mindre försvunnit från agendan så tänkte man nu satsa på något som alla behöver, nämligen mat. Och så långt höll jag med, mat behövs oberoende om det är bättre eller sämre tider. Vi gick runt här på torpet och jag beskrev lite om odlingen och nödvändiga maskiner. Hela tiden fick jag frågor som” ifall man satsar si eller så i dylika förnödenheter vad ger det för avkastning”? Jag försökte förklara att det inte alltid behöver bli någon avkastning överhuvudtaget då det är många hinder på vägen från frö till skörd. Att alltid kan och bör man kalkylera men att utfallet ändå inte är garanterat. Det är ju inte som när metallverkstaden sätter in en ny svarv som spottar ut ett visst antal delar i timmen till ett bestämt värde. I det fallet är det ju betydligt enklare att kalkylera om investeringen är lönsam. I jordbruket finns så många osäkra svårförutsägbara faktorer att ta med i beräkningen. Vet nu inte om det “gick hem” och har inte haft kontakt med besökaren sen dess så jag vet inte om det blev någon jordbrukssatsning där i österled.

 

….men behövs bonden?

Konstaterade här tidigare att mat behövs, men behövs bonden? Det frågades också i söndagens avsnitt av Pia & Peter där bl.a. bloggkollegan Nisse deltog. Av diskussion och kommentarerna att döma verkade alla ense om att bonden också behövs i framtiden. Och framför allt behövs nya bönder! Jag var kanske lite pessimistisk här för en tid sen när jag menade att grönsaksodlarna här i trakten börjar bli en åldrande skara. Men vid närmare eftertanke så kan jag konstatera att vi nog håller på att få en föryngring av odlarkåren. Jag har nämligen på sistone deltagit i en del producentmöten och visst börjar det finnas en hel del nya yngre ansikten i salarna till och med i styrelserna. Som exempel kan jag ta det lokala lantmannagillet som jag ledde nåt tiotal år. Där är nu dottern viceordförande och hon hör till de äldre av styrelsemedlemmarna och verksamheten tycker jag verkar riktigt livlig. Så trots att lantmannagillet är en bit inne på sitt andra sekel så ser det lovande ut vad gäller framtiden.

Deltog idag måndag i Kaalintuottajats styrelsemöte och fördrev en del av tågresan till huvudstaden med att surfa runt på nätet, hamnade bland annat in på nåt i stil med bondbloggens tyska motsvarighet www.agrarblogger.de och hittade en hel del bild och videomaterial. Bland annat följande som “promotar” ung jordbruksverksamhet föll mig i smaken, se video! Den beskriver en hel del av det som livet på dagens jordbruk innehåller trots allt mer företagstänkande.

 

Företagsbonde?

Inte för att jag skäms för att presentera mig som bonde men har någon gång “testat” med att presentera mig som “företagare inom livsmedelsbranschen” och tycker mig ha märkt ett större intresse att fråga upp vad jag då riktigt håller på med. Varför är det så? Det är ju ändå i stort samma sak! Eller? 🙂

Företagare eller bonde ?

Rådgivarna har tutat ut att man skall vara företagare. Många har gått på det men jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för bönder att börja bli företagare. Då är väl det första man gör att sälja hela rasket och flytta till en lönsam bransch.

Det jag lärde mej av farsan var att inkomsterna helst skall vara lika stora som utgifterna. Annars går det illa i längden. Sedan hade han som princip att inte ta lån och det har inte heller jag gjort. Hellre spara och snåla i förhand. Jag minns bra på 80-talet då rådgivarna sprang omkring och försökte få alla att ta lån för det var så lönsamt. Det var inte så bra då räntorna gick upp till flera hundra procent …

Nu kan man ju titta litet på företagsfunderingarna och plocka lämpliga delar som passar för en bonde men att svälja alltihop med hull och hår är dumt. Det är likadant med alla råd. Man bör välja och i all synnerhet vraka bland alla mer eller mindre välmenande råd. För det är inte rådgivarna som går i konkurs utan man själv. Då hjälper det inte att att försöka flytta ansvaret på nån annan: “Jamen du sa ju att det skulle vara så bra …” Det finns ingen annan som har ansvaret för gården än man själv. Så man besluter helt ensam om vad man gör och inte gör.

Politiker som jamsar om “marknaden” är väl mest intresserade av att flytta ansvaret till någon annan. Det är förstås väldigt bekvämt att då det går i putten bara rycka på axlarna och säja att “marknaden” var tyvärr sådan. Men det är bonden som räkar illa ut. Och att någon tror på försäljare är helt obegripligt för mej. De har inget annat i tankarna än att plocka oss på pengar.

Det droppar in en massa reklam från alla håll och kanter om att jag som “företagare” absolut behöver det ena och det andra. Men jag som bonde slänger allting och tar kontakt då jag VERKLIGEN behöver nånting. Telefonförsäljare stänger jag av direkt – de skall inte uppta min tid och eposten är filtrerad och går direkt i skräpkorgen.

Nu gäller det förstås inte alltid och alla. Det finns faktiskt “reklam” som kan vara riktigt bra produktupplysning och det uppskattar jag verkligen. De finns också försäljare som är kunniga och som det lönar sej att lyssna på. Men tyvärr är det undantag.

Det värsta är att all sorts lurendrejare kan komma åt bönderna för vi ses ju som “företagare” och har inte konsumentens rättigheter. Det är enligt min mening helt fel. En bonde är i mycket just en privatperson som fungerar helt annorlunda än ett företag. Speciellt i den meningen att hela existensen sätts på spel då man gör de stora besluten. Det är inte bara att lägga företaget i konkurs och starta ett nytt företag som är skuldfritt.

Förstås är jag gammalmodig (men det behöver inte betyda att jag har fel) då jag ser bonden som nånting helt annat än ett företag. Det är ett liv som man valt – möjligen för att man vuxit upp på gården och trivs med den. Det finns ingen gräns mellan “företaget” och privatlivet utan man jobbar så gott som hela tiden i bondelivet. Det är en sak som vi har gemensamt med många småföretagare för den delen. Men byråkraterna kan inte fatta det.

På grund av den speciella livssituation vi har så ser jag inte bonden som företagare utan som nånting unikt – just som en “bonde”. Och då bör man inte mekaniskt försöka tillämpa abstrakta regler från ett “företag” på bonden utan strängt sålla bort det som inte passar. Nu lever vi i en värld som hela tiden förändras så vi kan inte heller hålla fast vid tusenåriga traditioner utan tvärtom måste vi ändra också på vårt tänkande och handlande och anpassa oss. Men det bör INTE ske genom att kopiera från annat håll – utom då det efter sträng granskning och anpassning verkligen är till nytta för oss och passar in i bondelivet.

Det första steget är att erkänna att bondelivet är annorlunda – inte ett företag. Först därefter kan man börja fundera på vad man kan ha nytta av från företagsvärlden. Bonden har traditionellt varit väldigt flexibel – åtminstone de som överlevt – och varit mångsysslare som av nödvändighet sysslat med allt mellan himmel och jord. Dalabönderna gick ju den långa vägen till Stockholm för att tjäna en välbehövlig extra slant då sommarens arbeten var slut. Vi kan gärna fortsätta den traditionen och vara företagsamma (inte “företagare” så där schablonmässigt). Att utnyttja lantbrukets maskiner till annat är bra idé men det är inte alltid möjligt på alla håll.

Förstås ser jag gärna att man använder det kommande optofibernätet för att plocka in en slant extra. Det finns faktiskt en hel del nätbutiker i glesbygderna. Över huvud taget kan vi gärna använda ny teknik där det bara är möjligt. Även om man inte skall bli överentusiastisk och tappa omdömet.

Det finns ingen genomsnittsbonde. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det finns ingen enkel formel för att lyckas (som att “bli företagare”) utan man bör utgående från sina förutsättningar göra det bästa av situationen. Utbildning och kunskap är ingen belastning för någon men kan vara till stor hjälp. Jag brukar säja att en bonde egentligen borde ha utbildning på ett dussin olika områden. I alla fall så gäller ännu Hávamál (från den tusenåriga  isländska Eddan):

því at óbrigðra vin
fær maðr aldregi
en manvit mikit

eller på modern svenska

Osvikligare vän man ej får än mycket mannavett

 

Historien upprepar sig.

Vill ju inte späda på de pessimistiska ekonomiska framtidsutsikterna men tycker mig skönja samma utveckling som inom jordbruket i andra branscher nu.

-Hörde nämligen för en tid sen att fackföreningarna meddelade intresse att påbörja förhandlingarna om nya arbetsavtal, antagligen för att i tid anpassa lönerna till en lägre nivå och på så vis rädda arbetsplatserna. För det var väl det som avsågs?

-Resebranschen har ju internationell karaktär och där verkar nu arbetstagarna förstå att anpassning till en lägre lönenivå är en dellösning i att bibehålla arbetsplatserna, för det är väl så man skall tolka överenskommelsen med SAS?

Vad gäller lönesänkningar så har ju vi bönder återigen gått i första ledet, vår lönesänkning genomfördes ju redan 1995 då vi gick med i EG. Produktpriserna sjönk ordentligt, på många produkter uppskattningsvis 30-50%.  Visst fick vi ju lite stöd som delkompensation men den övriga kompenseringen som skulle komma via lägre pris på insatsmedlen uteblev, det tror jag nog att de flesta insett.

Så joo, historien upprepar sig……. i medeltida krig och schackspel offrades ju bönderna till först. Kanske har nu turen kommit till “hästarna” “tornen” och “löparna”? Vem vet kanske en allmän anpassning till lägre lönenivåer kan resultera i att löftena om lägre priser på insatsmedlen infrias? Eller har schackbrädets kung och drottning ersatts av andra “pjäser” som skall försvaras?

Dylikt kan man ju filosofera om när man plockar morötter en gråmulen novemberdag och behöver lite omväxling bland tankarna i hjärnkontoret som annars mest kretsar kring planering inför nästa säsong……..

 

Skördestatistik.

Hörde på radionyheterna under dagens plöjning att Jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral konstaterat att årets potatisskörd blev 40% mindre än i fjol. Hur blev det nu så här? För trots att fjolårets skörd var riklig så är nog dagens konstaterande långt ifrån det som lovades i prognosen som samma myndighet “publicerade” på sensommaren. Då utlovades normal skörd trots att ett av huvudproduktionsområdena drabbats av stora regn och översvämningar. Den prognosen retade en del odlare till den milda grad att statistikcentralen fick ett och annat klagomål. Några dagar senare kom således en ny prognos där skördeutsikterna skrivits ner men skadan var redan skedd, potatispriserna hann gå ner. Att odlarna och handlarna spekulerar och gör prognoser för att förutse marknadsläget må väl vara sin sak men att en statlig myndighet på detta vis blandar sig i prisbildningen på marknaden tycker jag är förkastligt. Vill dom sätta ner tid och resurser på dylika prognoser så borde dom förstå att hålla dem för sig själva eller åtminstone inte ge ut dom till andra än uppgiftslämnarna.

I övrigt så är nog prognoser vad gäller produktion av lantbruksprodukter mer eller mindre omöjlig att göra innan skörden är bärgad eller i alla fall lika svårt som att förutspå utvecklingen på aktiebörsen. Det är ju så många osäkra och opåverkbara faktorer att ta i beaktande. Och för den enskilda odlaren är det nog bäst att mäta ut skördeutfallet först när likviden trillar in på kontot.

Oskördad spannmål

Den spannmål som ännu står oskördad är sannolikt inte användbar som livsmedel eller foder på grund av mögel. Om tröskning skulle råka gå att genomföra kunde ett alternativt användningsändamål vara att bränna spannmålen i biobränsleanläggningar. Kanske kunde det inbringa så pass att det betalar bärgningen? Plöjning av oskördade spannmålsfält är som bekant inte riktigt lätt.