25 november, 2013 av Nisse

Företagare eller bonde ?

Rådgivarna har tutat ut att man skall vara företagare. Många har gått på det men jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för bönder att börja bli företagare. Då är väl det första man gör att sälja hela rasket och flytta till en lönsam bransch.

Det jag lärde mej av farsan var att inkomsterna helst skall vara lika stora som utgifterna. Annars går det illa i längden. Sedan hade han som princip att inte ta lån och det har inte heller jag gjort. Hellre spara och snåla i förhand. Jag minns bra på 80-talet då rådgivarna sprang omkring och försökte få alla att ta lån för det var så lönsamt. Det var inte så bra då räntorna gick upp till flera hundra procent …

Nu kan man ju titta litet på företagsfunderingarna och plocka lämpliga delar som passar för en bonde men att svälja alltihop med hull och hår är dumt. Det är likadant med alla råd. Man bör välja och i all synnerhet vraka bland alla mer eller mindre välmenande råd. För det är inte rådgivarna som går i konkurs utan man själv. Då hjälper det inte att att försöka flytta ansvaret på nån annan: ”Jamen du sa ju att det skulle vara så bra …” Det finns ingen annan som har ansvaret för gården än man själv. Så man besluter helt ensam om vad man gör och inte gör.

Politiker som jamsar om ”marknaden” är väl mest intresserade av att flytta ansvaret till någon annan. Det är förstås väldigt bekvämt att då det går i putten bara rycka på axlarna och säja att ”marknaden” var tyvärr sådan. Men det är bonden som räkar illa ut. Och att någon tror på försäljare är helt obegripligt för mej. De har inget annat i tankarna än att plocka oss på pengar.

Det droppar in en massa reklam från alla håll och kanter om att jag som ”företagare” absolut behöver det ena och det andra. Men jag som bonde slänger allting och tar kontakt då jag VERKLIGEN behöver nånting. Telefonförsäljare stänger jag av direkt – de skall inte uppta min tid och eposten är filtrerad och går direkt i skräpkorgen.

Nu gäller det förstås inte alltid och alla. Det finns faktiskt ”reklam” som kan vara riktigt bra produktupplysning och det uppskattar jag verkligen. De finns också försäljare som är kunniga och som det lönar sej att lyssna på. Men tyvärr är det undantag.

Det värsta är att all sorts lurendrejare kan komma åt bönderna för vi ses ju som ”företagare” och har inte konsumentens rättigheter. Det är enligt min mening helt fel. En bonde är i mycket just en privatperson som fungerar helt annorlunda än ett företag. Speciellt i den meningen att hela existensen sätts på spel då man gör de stora besluten. Det är inte bara att lägga företaget i konkurs och starta ett nytt företag som är skuldfritt.

Förstås är jag gammalmodig (men det behöver inte betyda att jag har fel) då jag ser bonden som nånting helt annat än ett företag. Det är ett liv som man valt – möjligen för att man vuxit upp på gården och trivs med den. Det finns ingen gräns mellan ”företaget” och privatlivet utan man jobbar så gott som hela tiden i bondelivet. Det är en sak som vi har gemensamt med många småföretagare för den delen. Men byråkraterna kan inte fatta det.

På grund av den speciella livssituation vi har så ser jag inte bonden som företagare utan som nånting unikt – just som en ”bonde”. Och då bör man inte mekaniskt försöka tillämpa abstrakta regler från ett ”företag” på bonden utan strängt sålla bort det som inte passar. Nu lever vi i en värld som hela tiden förändras så vi kan inte heller hålla fast vid tusenåriga traditioner utan tvärtom måste vi ändra också på vårt tänkande och handlande och anpassa oss. Men det bör INTE ske genom att kopiera från annat håll – utom då det efter sträng granskning och anpassning verkligen är till nytta för oss och passar in i bondelivet.

Det första steget är att erkänna att bondelivet är annorlunda – inte ett företag. Först därefter kan man börja fundera på vad man kan ha nytta av från företagsvärlden. Bonden har traditionellt varit väldigt flexibel – åtminstone de som överlevt – och varit mångsysslare som av nödvändighet sysslat med allt mellan himmel och jord. Dalabönderna gick ju den långa vägen till Stockholm för att tjäna en välbehövlig extra slant då sommarens arbeten var slut. Vi kan gärna fortsätta den traditionen och vara företagsamma (inte ”företagare” så där schablonmässigt). Att utnyttja lantbrukets maskiner till annat är bra idé men det är inte alltid möjligt på alla håll.

Förstås ser jag gärna att man använder det kommande optofibernätet för att plocka in en slant extra. Det finns faktiskt en hel del nätbutiker i glesbygderna. Över huvud taget kan vi gärna använda ny teknik där det bara är möjligt. Även om man inte skall bli överentusiastisk och tappa omdömet.

Det finns ingen genomsnittsbonde. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det finns ingen enkel formel för att lyckas (som att ”bli företagare”) utan man bör utgående från sina förutsättningar göra det bästa av situationen. Utbildning och kunskap är ingen belastning för någon men kan vara till stor hjälp. Jag brukar säja att en bonde egentligen borde ha utbildning på ett dussin olika områden. I alla fall så gäller ännu Hávamál (från den tusenåriga  isländska Eddan):

því at óbrigðra vin
fær maðr aldregi
en manvit mikit

eller på modern svenska

Osvikligare vän man ej får än mycket mannavett

 

23 november, 2012 av

Historien upprepar sig.

Vill ju inte späda på de pessimistiska ekonomiska framtidsutsikterna men tycker mig skönja samma utveckling som inom jordbruket i andra branscher nu.

-Hörde nämligen för en tid sen att fackföreningarna meddelade intresse att påbörja förhandlingarna om nya arbetsavtal, antagligen för att i tid anpassa lönerna till en lägre nivå och på så vis rädda arbetsplatserna. För det var väl det som avsågs?

-Resebranschen har ju internationell karaktär och där verkar nu arbetstagarna förstå att anpassning till en lägre lönenivå är en dellösning i att bibehålla arbetsplatserna, för det är väl så man skall tolka överenskommelsen med SAS?

Vad gäller lönesänkningar så har ju vi bönder återigen gått i första ledet, vår lönesänkning genomfördes ju redan 1995 då vi gick med i EG. Produktpriserna sjönk ordentligt, på många produkter uppskattningsvis 30-50%.  Visst fick vi ju lite stöd som delkompensation men den övriga kompenseringen som skulle komma via lägre pris på insatsmedlen uteblev, det tror jag nog att de flesta insett.

Så joo, historien upprepar sig……. i medeltida krig och schackspel offrades ju bönderna till först. Kanske har nu turen kommit till ”hästarna” ”tornen” och ”löparna”? Vem vet kanske en allmän anpassning till lägre lönenivåer kan resultera i att löftena om lägre priser på insatsmedlen infrias? Eller har schackbrädets kung och drottning ersatts av andra ”pjäser” som skall försvaras?

Dylikt kan man ju filosofera om när man plockar morötter en gråmulen novemberdag och behöver lite omväxling bland tankarna i hjärnkontoret som annars mest kretsar kring planering inför nästa säsong……..

 

8 november, 2012 av

Skördestatistik.

Hörde på radionyheterna under dagens plöjning att Jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral konstaterat att årets potatisskörd blev 40% mindre än i fjol. Hur blev det nu så här? För trots att fjolårets skörd var riklig så är nog dagens konstaterande långt ifrån det som lovades i prognosen som samma myndighet ”publicerade” på sensommaren. Då utlovades normal skörd trots att ett av huvudproduktionsområdena drabbats av stora regn och översvämningar. Den prognosen retade en del odlare till den milda grad att statistikcentralen fick ett och annat klagomål. Några dagar senare kom således en ny prognos där skördeutsikterna skrivits ner men skadan var redan skedd, potatispriserna hann gå ner. Att odlarna och handlarna spekulerar och gör prognoser för att förutse marknadsläget må väl vara sin sak men att en statlig myndighet på detta vis blandar sig i prisbildningen på marknaden tycker jag är förkastligt. Vill dom sätta ner tid och resurser på dylika prognoser så borde dom förstå att hålla dem för sig själva eller åtminstone inte ge ut dom till andra än uppgiftslämnarna.

I övrigt så är nog prognoser vad gäller produktion av lantbruksprodukter mer eller mindre omöjlig att göra innan skörden är bärgad eller i alla fall lika svårt som att förutspå utvecklingen på aktiebörsen. Det är ju så många osäkra och opåverkbara faktorer att ta i beaktande. Och för den enskilda odlaren är det nog bäst att mäta ut skördeutfallet först när likviden trillar in på kontot.

Oskördad spannmål

Den spannmål som ännu står oskördad är sannolikt inte användbar som livsmedel eller foder på grund av mögel. Om tröskning skulle råka gå att genomföra kunde ett alternativt användningsändamål vara att bränna spannmålen i biobränsleanläggningar. Kanske kunde det inbringa så pass att det betalar bärgningen? Plöjning av oskördade spannmålsfält är som bekant inte riktigt lätt.

21 augusti, 2012 av

Emballage

Kanske tycker någon att ordet i rubriken låter vackert, men för mig förknippas ordet med stora kostnader. Näst lönekostnaderna är emballage eller förpackningsmaterial, som jag kallar utgiftskontot i bokföringen, den största utgiftsposten. Förutom engångslådor i wellpapp går det också åt en hel del plastpåsar och -säckar.

Engångslådor…. jo så är det faktiskt…… i och med att lådorna kommer i kontakt med livsmedel så skall de vara rena och hygieniska så trots att de som nu för till exempel isbergssallat utgör en kostnad om närmare en femtedel av varans pris så används de bara en gång. I butikerna tas de antagligen tillvara, kompakteras och förs till pappersåtervinning. Försök med returemballage i plast har gjorts men en del lådor kommer bort och sen tillkommer kostnader för returtransporter och tvättning så stora besparingar har det inte medfört, tyvärr.

Tycker mig ha fått meddelanden om prisförhöjningar titt som tätt men råkade hitta en lådfaktura från 1996 och räknade ut att lådornas pris stigit med 32% sen dess. Hade nästan väntat mig det dubbla men visst räcker 32% bra till då innehållet det vill säga för till exempel isbergssallat under samma tid stigit med i snitt knappa 10%. Brukar förarga mig över prismeddelandena då prisförhöjningarna oftast motiveras med att råvaran stigit i pris, ………….. som skogsägare har man ju oftast inte noterat några prisförhöjningar på pappersråvaran.

En av årets leveranser av grönsakslådor.

23 juli, 2012 av

Försenad MC-säsongspremiär.

Efter att igår ha krypkört i dammet med radhackan tyckte jag att det var hög tid att damma av hojen innan höstkylan slår till och MC-säsongen är över. Trafikförsäkringen har jag faktisk haft aktiverad sen första juni men hitintills har det inte blivit något kört, antingen har det varit för kallt och regnigt eller så har det helt enkelt inte funnits tid. Fanns väl egentligen inte tid nu heller men jag for ändå.

Hojen är egentligen inte min utan tillhör Eriks dödsbo, Erik var så pass rädd om den att han inte nändes köra hem längs grusvägen här i Långmossen utan höll den parkerad hos farmor i byn där vägen är belagd. Och tur var det för på så vis klarade den, till skillnad från hans bilar, branden här om året.  Det faktum att hojen samt gårdens veterantraktor som också går i Eriks namn är de enda trafikdugliga fordonen som finns kvar av Eriks fordon gör det extra svårt att göra sig av med hojen trots att jag nu inte hinner köra så mycket.  Ifjol blev det blott en 350km och jag tänkte faktiskt att jag skulle hinna lite mera i år då jag inte har större byggnadsprojekt på gång i sommar.

Jag frågade aldrig Erik om lov att få köra och varje gång jag kör känner jag mig på något vis hedrad över att få köra den även om jag nu gör det utan lov. Därför brukar också de flesta turer gå via begravningsplan ifall han nu skulle råka höra ljudet från motorn.  Jag har många gånger funderat över om Erik hade någon baktanke med sina funderingar inför anskaffandet av hojen. Han frågade nämligen en gång när vi satt samlade om vi, alltså han och jag, skulle köpa motorcykel tillsammans. Antagligen var hans mening att jag skulle delta i finansieringen och han skulle sköta om användningen men jag har också funderat om han eventuellt faktist menade att vi skulle köra tillsammans kanske på varsin motorcykel? Han brukar ibland säga att vi borde göra något verkligt roligt tillsammans, tyvärr tog jag mig aldrig tid till det medan tid fanns. Hur som helst slutade anskaffningsdiskussionen muntert då Linnéa undrade om Erik faktiskt tänkte köpa en motorcykel med sidovagn 🙂

Och visst är det roligt att köra motorcykel, jag hade själv i ungdomen en lättviktare men den blev stående då när åldern berättigade till bilkörkort. Den här ”plastraketen”, som Erik kallade den, har ju helt andra resurser än 125-kubikaren jag hade när det begav sig. Håller man sig med en någorlunda aktiv körstil fordrar den mer eller mindre hela ens uppmärksamhet och det kan på sitt vis vara avkopplande att inte kunna tänka på annat än på själva körningen. När man kör bil händer det ju sig att tankarna drar sig till annat än själva fordonshanteringen. Jag dristar mig till att påstå att MC-förare är bättre bilförare än dem som aldrig kört MC, man lär sig att läsa vägen och det som händer runt omkring på ett helt annat sätt.

Nöjd motorist efter säsongspremiären 🙂

 

Trafikförsäkring.

Roligt joo men dyrt vill det bli främst då med trafikförsäkringen, ifjol kostade mina 350km i stort sett lika många euron i omkostnader. Liksom med en hel del annat så förstår jag heller inte debiteringsgrunderna för trafikförsäkringen. Vad jag förstår så är det väldigt sällan olyckorna förorsakas av själva fordonet det är nog oftast föraren som är den skyldiga. Därför kan jag inte förstå att fordonet utgör grunden för försäkringspremien, borde inte bonusberäkningen basera sig på förarens benägenhet att förorsaka olyckor?  Föraren hanterar ju endast ett fordon åt gången så det är ju lite konstigt att försäkringspremien varierar beroende på fordon för en förare som aldrig förorsakat någon olycka. Men som sagt det är mycket som jag inte förstår, däremot vet jag att kilometerkostnaden sjunker ju mera jag kör så jag får väl försöka satsa på det då……. om nu inte i år så kanske nästa år……….. säsongen kan ju börja lida mot sitt slut, i morse noterade jag faktiskt lite rimfrost i åkerdiket.

Kylig morgon mitt på sommaren 🙁

 

17 april, 2012 av

Börshaj…….

……är jag inte men att kunna säkra priset på produkterna lät dock intressant så jag ”slog mig loss” några timmar i kväll för att ta del av informationen om prissäkring av spannmål.

Ett tack till föreläsarna som gjorde sitt bästa med att förklara hur det går till i praktiken.

 

Nu odlar jag ju inte kvarnvete eller raps som är de produkter som i praktiken lättast kan prissäkras via handel med futurer så det är inte aktuellt i mitt fall. Knappast inte heller för andra små producenter, därtill fordras allt för mycket kapital att binda i pantsättnings- och betalningsrörelsekonton samt omkostnader för ”mäklarna”. Lätt blir det nog så att en stor del av den eventuella nyttan smulas bort på vägen och att välja rätt tidpunkt för bindandet av priset kräver ju också att man har koll på marknaden. Men är man en stor spannmålsproducent kan det säkert vara på sin plats eller också kan flera mindre odlare gå ihop om ett gemensamt avtal för att dela på kostnaderna.

Frågan är nog angelägen för idag är nog de flesta sektorer inom jordbruket i ett svårt läge vad gäller att få ekonomi i rörelsen. Produktpriserna stampar på stället eller går ner medan förnödenheternas pris och övriga kostnader stiger. Den aviserade momsförhöjningen kommer nog också i praktiken att till stor del belasta producenterna, tyvärr 🙁

Spannmål är annars en produkt som är relativt lättlagrad, om man har lagerutrymmen, så genom att välja ”rätt” försäljningstidpunkt kan man ju också på sätt och vis ”prissäkra” produkten men det binder ju också en hel del kapital förstås. Vad gäller grönsakerna är det oftast mer eller mindre omöjligt att spekulera i försäljningstidpunkt då produkternas hållbarhet är så pass kort, man är helt enkelt tvungen att acceptera ”marknadens” pris den dag då skörden är mogen.