16 januari, 2016 av

Kinesiska vasaloppet – after ski.

Väl hemkommen har man drabbats av ett flunsaåterfall, jag som trodde att vinterns snorande var över efter tre veckors förkylningen kring lilla-jul. Sen har det varit lite att se över här hemma så det utlovade ”after ski” – inlägget har låtit vänta på sig. Tänkte ändå försöka få det undan nu och också sätta med det utlovade bildmaterialet så att jag kan återgå till mer vardagliga blogginlägg. Intrycken från resan är ändå många och kommer säkert att snurra på en tid men jag lovar att försöka bespara er från ytterligare semesterminnen.

After ski.

Och vilket ”after ski” sen….. normalt under våra skidresor brukar det efter loppet badas bastu och bli en bit mat med lite dryck för att återställa vätskebalansen och i bästa fall också kaffe med bakelse men årets efterspel slår nog alla tidigare ”efterloppet” upplevelser. Vi blev nämligen liksom alla andra deltagare bjudna på en bankett som inte saknade motstycke åtminstone vad gäller programmet. Då jag häromkvällen råkade titta på den inhemska idrottsgalan i tv:n kunde jag konstatera att den i jämförelsen var något blek, visserligen är stämningen på plats något annorlunda men ändå. Kineserna kan verkligen det här med musik- och dansframträdanden och inte var trakteringen vad gällde mat och dryck illa den heller även om det ibland var lite svårt att veta riktigt vad man åt 🙂

Jag har svårt att i text beskriva stämningen på banketten men kanske en skakig videosnutt kan ge lite bild av det hela.

Det är ju inte riktigt tänkt att det ska se ut så här men utan hjälp kommer jag inte längre, mannen i röd halsduk som syns i slutdelen av videon är annars en tiofaldig orienteringsvärldsmästare från Sverige.

VasaloppetChina i bilder.

Genast vid ankomsten till hotellet intervjuades "skidåkaren" av kinesiska televisionen :) (Foto Fredrik Grannas)

Genast vid ankomsten till hotellet utfrågades ”skidåkaren” om förväntningarna inför loppet av kinesiska televisionen 🙂 (Foto Fredrik Grannas)

Startpaketets innehåll.

Startpaketets innehåll.

Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.

Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.

Utanför startområdet.

Utanför startområdet.

Snöskulpturerna finslipas.

Snöskulpturerna finslipas.

Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.

Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.

Det efterlängtade målskynket.

Det efterlängtade målskynket.

Mera skulpturer.

Mera skulpturer.

Invigningsceremonin framför makalös scendekoration.

Invigningsceremonin hölls framför en makalös scendekoration.

"Gustav Vasa" hade också rest till Kina.

”Gustav Vasa” hade också rest till Kina.

Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.

Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.

Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.

Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.

 

Kina i övrigt då?

När man nu åker så pass långt som till Kina så måste man väl se lite annat än ett skidspår också? Så därför valde jag liksom de andra i gruppen att förlänga vistelsen med ett tre dagars ”turistprogram” för att se de ”stora” turistmålen som det pratas om.

Bondbloggaren bestiger muren.

Bondbloggaren bestiger muren.

Efter att ha gått igenom "den förbjudna stadens" alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.

Efter att ha gått igenom ”den förbjudna stadens” alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.

Kommer man från en liten by i Finland märker man snart att allt som är stort inte är vackert alla gånger, stora befolkningscentra och livlig trafik medför vissa olägenheter. Här har nog miljönissarna annat att fundera över än att varje torp på landsbygden skall anslutas till det kommunala avloppsnätet.

Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen och lukten gav en förnimmelse av den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.

Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen, sikten var bara några hundra meter och lukten gav en förnimmelse om den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.

Trafiken var ett kapitel för sig, här hemma förargar sig bilisterna om dom hamnar att köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.

Trafiken var ett kapitel för sig, där hemma förargar sig bilisterna över att tvingas köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.

Under en närmare 7 timmars färd med snabbtåget från Changchun till Beijing passerades inte en enda plätt som man kunde kalla för skog. Det mesta var en oändlig slätt med majs- och risfält vilka här och där bröts av städer med febril byggverksamhet och rykande industrier.

Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?

Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?

Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.

Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.

Isbelagda risodlingsfält.

Isbelagda risodlingsfält.

Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)

Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)

Under resan konstaterades också den kinesiska befolkningen vara väldigt slanka, vi antar att största förklaringen ligger i ätandet med pinnar. Antagligen skulle vi nog också magra en del för det tog sin lilla tid att tömma talriken, det skulle ändå inte fallit oss in att försöka få kineserna att äta med kniv och gaffel. Man får ta seden dit man kommer även om köks- och serveringspersonal hade lite roligt åt våran pinnhantering 🙂

Lyckan över att fånga maten med pinnen :)

Lyckan över att fånga maten med pinnen 🙂

Borta bra men hemma bäst……….

 

 

5 januari, 2016 av

Kinesiska vasaloppet – loppet.

Fortsätter här den i förra inlägget påbörjade berättelsen om mitt deltagande i kinesiska vasaloppet i Changchun.

Det står visserligen någonstans i Bondbloggens beskrivning att vi förmedlar bondens vardag i våra inlägg så jag vill poängtera att dessa inlägg inte representerar vardagen utan en för en några dagar förhoppningsvis välförtjänad ledighet. Ledigheter hör ju inte precis till vardagen och ledigheter hemma på gården blir ingen njutning då man har massor med ogjort arbete som utsikt. Så det är bäst att resa bort så pass långt att man inte kan göra något åt det där hemma. Nå riktigt frikopplad är man ändå inte då man via mail och textmeddelanden bistår dom hemmavid med råd och instruktioner men man slipper i alla fall det praktiska arbetet.

Tävlingsdagen.

Tidig frukost, påklädning av två par underställ och två par tunna strumpor (eftersom det är närmare tjugo minusgrader), tävlingsdräkt, tidtagningschipet på höger vrist, startnummern, ”halsbuffen”, överdragskläderna, skidskor, handskar och skidmössan som denna gång är den orange av researrangören utdelade mössan. Mössan bär den norska flaggan men jag svänger den så att flaggan göms under buffen när jag drar upp den över öronen. Sen görs ytterligare en koll av att kläderna är på och speciellt chipet och startnummern för utan dem blir det ingen start. Sen packas ryggsäcken med byteskläder så att man har möjlighet att få något torrt och varmt på sig efter att svettig och utmattad nått målet. Lite dricka som den här gången består av vatten som jag fyllde drickaflaskan med på toaletten efter säkerhetskontrollen på Vasa flygfält och ett par bananer som jag kom över på frukosten stoppar jag också med i ryggsäcken sätter också med ett par plaspåsar att dra över skidhandskarna. Sen är det bara att ta stavar och skidorna som förvallats och försetts med skidmärkningstarrorna kvällen innan och gå till bussen för avfärd till startområdet. Ungefär så här inleddes tävlingsdagen.

Loppet.

Väl framme på startområdet görs en sista finjustering av vallningen som förutom den hemmavid gjorda glidvallningen och grundvallningen består av igår pålagd fästvalla. Valet av fästvalla var denna gång inte speciellt svårt då spåren till största delen består av hård konstsnö och snötemperaturen visar-15 grader. Några lager Vauhtis K19 med ett lager K21 som ”toppning” visade sig ge bra fäste utan att förstöra glidet.

Vi är ute i god tid så jag hinner se invigningsceremonierna samtidigt som jag rör på mig för att få upp värmen. Invigningsceremonin är av traditionellt spektakulärt kinesiskt slag men tar inte alltför lång tid vilket säkert är bra med tanke på de lättklädda ungdomarna som i kylan framför sina nummer. Skidorna placeras ut på startfältet för att markera var man önskar ställa upp, eftersom jag på grund av snöbristen hemma inte just tränat alls lägger jag skidorna lite längre bak på startfältet. Några kinesiska flickor vill ha några ”selfies” tillsammans med ”atleterna” så det blir lite fotograferande med de enastående snöskulpturerna som bakgrund. Det här är definitivt inte bondens vardag! ?

Nu är det bara en kvart tills start så nu åker överdragskläderna av och påsen med dem och ryggsäcken lämnas in till klädförvaringen efter att jag tagit en sista slurk Vasavatten och stoppat en banan i fickan vid byxlinningen. Ytterligare några minuters uppvärmning blir det innan det är dags att ställa sig på skidorna för att invänta startskottet.

Startskottet går och fältet med åkare börjar röra på sig, ömsom går det snabbt och ömsom långsamt för att ibland stanna helt när någon framför ramlar omkull i trängseln. Arrangörerna flyttade fram en hel del kinesiska juniorer vid sidan av startfältet och jag får en av dem tvärsöver skidorna då han/hon faller under försöket att ta sig in i spåren. Kinesen är liten och lätt så jag föser försiktigt den åt sidan för att fortsätta innan jag själv blir pååkt av någon bakifrån. Stoppet gjorde att alla mina kamrater hemifrån försvunnit ur sikte men i uppförsbacken efter startområdet kommer jag inte förbi. Efter ett par kilometer kommer en brant utförslöpa och jag väljer att vid sidan av spåret ta mig förbi dem som bromsande tar det lite försiktigare. Här kommer jag åter i kontakt med en del av lagkamraterna och vi följs åt några kilometer innan vi åter splittras upp. Det går sakta i uppförsbackarna vilket passar mig bra otränad som jag är speciellt vad gäller backtagning. Min tyngd ger däremot bra fart utför så jag kan passera flera åkare i så gott som varje utförslöpa det gäller bara att undvika bli omkulldragen av dem som faller. Jag når första saftkontrollen och får nåt obestämbart, som är alltför hett, att dricka. Jag får ta det försiktigt för att inte bränna mig i munnen.

Sen är det bara att skida och staka sig fram kilometer för kilometer, ibland passerar man nån löpare och ibland passeras man av nån som är för snabb att man orkar ”hänga på”. Efter 25 kilometer är man åter inne på startområdet för varvning eftersom detta lopp körs i två varv längs en 25 kilometers konstsnöbana. Nu återkommer backarna under banans första halva och det är ingen trängsel längre efter att de som valt det kortare 25 kilometers alternativet har gått i mål vid varvningsplatsen. Nu kunde man ha gått betydligt snabbare uppför om krafter och kondition funnits. Jag äter nu bananen som blivit lite mosig för att få lite extra energi och blir uppåkt av två kineser som mot reglerna, eftersom detta är ett klassiskt lopp, skejtar. När dom håller på att passera säger jag ”there’s no skating allowed” och dom faller tillbaka men jag ser när jag tittar bakåt att dom nog fortsätter sitt skejtande. Hinner senare ifatt en ryss och vi följs åt tills nästa station, han stannar inte så jag tappar bort honom under tiden jag dricker två muggar dricka.

Jag stakar vidare och får så småningom syn på ryssen igen och kommer lite närmare för varje stavtag och det ger lite extra kraft. Vid nästa saftkontroll stannar vi båda och jag går ut först med ryssen hack ihäl. Vid ett par tillfällen försöker han gå förbi men kommer inte mer än jämsides innan han faller av och lägger sig bakom igen. När vi kommer ner till sjön börjar den tilltagande vinden som blåser emot bli riktigt besvärlig och jag saktar in för att låta ryssen dra men han är nu utvilad efter att ha åkt i lä och gör ett ryck som jag inte orkar svara på. Jag passerar en som åker med en stav innan jag når sista saftkontrollen där det visar sig att all dricka är slut. ”No water, we are sorry” meddelar funktionärerna så det är bara att törstig efter motvinden fortsätta. Efter några hundra meter möter jag en snöskoter i full fart, antagligen får kontrollen påfyllning men jag vänder ändå inte tillbaka. Nu nere på isen får jag så småningom undanvind och det går lätt att staka sig fram mellan spåren i stället för i spåren som delvis fyllts med drivsnö. Jag passerar  två estländare innan spåret åter svänger i motvind före upploppet till mål. Jag går i mål till tonerna av ACDC’s ”Highway to hell” med tiden 3 timmar och 44 minuter.

Efter att tidtagningschipet tagits bort och jag fått medalj, kram och lite dricka blev det ytterligare selfiefotograferande. Tydligen duger man  som fotoobjekt trots svett och fastfruset snor eller kanske just därför ? Man försöker vänligt ställa upp men blir så småningom tvungen att söka sig till omklädningstältet för att sätta på torra läder innan man blir frusen. Diskuterade loppet med några ryssar och rumskamraten som kommit i mål några minuter tidigare innan vi satte oss i bussen för transport till hotellet, stämpling av skidpass och…….. ”after ski”. Vilket jag återkommer till senare för nu ska jag sova en stund för att orka bestiga muren i morgon. Bildmaterial kommer senare eftersom jag inte får dem uppladdade via telefon, det är ändå rätt fantastiskt att tekniken tillåter en att till ackompanjemang av rumskompisens snarkande skriva inlägg från ett land som begränsar användande av social media. Go natt!

3 januari, 2016 av

Kinesiska Vasaloppet – uppladdningen.

Bondbloggen tycks fungera även här i österled. Däremot så är Facebook och Google blockerade av de kinesiska myndigheterna, nåå Facebook klarar man sig utan däremot så saknar jag Google. Man har ju vant sig vid att söka sig framåt den vägen när man söker information. Har man rätta adresser så hittar man ändå men lättare är det att söka via sökning på Google.

Annars så verkar mobiltelefonerna om möjligt vara ännu flitigare i användning här än hemma till och med i restaurangen sitter man och surfar vilket går bra med vänsterhand då plockandet av maten klaras av med högra handen tack vare pinnarna. Den som begagnar kniv och gaffel har ju bägge händerna upptagna. Vad dom surfar på har jag inte kommit underfund med men väldigt allmänt och ogenerat brukas mobilerna.

Uppladdningen

Även om  snöbristen hemma har lett till att träningen blivit lidande så rycks man under förberedelserna lätt med i förväntningarna inför loppet. Man kollar in formen hos medtävlarna och bedömer vilka man borde klara och vilka som kan bli svårare att slå. Tävlingsinstinkten väcks utan att man medvetet tänker på den. Här verkar också resultaten vara viktiga. Jag blev intervjuad av kinesiska televisionen och förutom frågor om hur länge jag skidat och hur jag lärt mig skida så var dom väldigt intresserade av vilka priser jag vunnit ? Ortsbefolkningen vill också gärna bli fotograferade med oss, men några autografer har jag ändå inte skrivit…..ännu ?

Efter att ha teståkt delar av spåret idag så får nog den småkuperade terrängen en att lite ångra att man inte tränat lite mera. Morgondagens åkande kan nog bli lite mer utmanande än vad man tänkt sig. Hur som helst så är det för sent att göra nåt åt det nu. Kölden på  en -15 grader verkar dessutom ha gjort snön sträv och glidet är inte det bästa. Nååå det är ändå sist och jslutligen frivilligt att delta.

Även om resultaten uteblir i morgon så kommer resan att ge bestående intryck om inte annat så för de fantastiska snöskulpturerna som kantar spåret. Tyvärr får jag inte bilder uppladdade via telefon så dem återkommer jag till när jag får tillgång till dator.

8 mars, 2015 av

Deklaration och semester.

Det blev bråttom med deklaration till sist. Så pass bråttom att jag nu märkt att ett par avdrag glömdes bort i farten. Nå till all lycka går det ju att komplettera anmälan efteråt. Det viktigaste var ju ändå att få momsdeklaration och momsen betald innan deadline. Till skillnad från åren efter branden då det av naturliga orsaker investerades kraftigt hade jag nu ett år med mindre investeringar och därmed mindre avdragbar moms. Dessutom har det som investerats anskaffats från utlandet så därmed blev det nu att betala en del moms. Men det hade jag ju räknat med så det var inte något större problem.

Årssemester.

Större problem var det däremot att bli klar i tid vilket delvis berodde på att jag kom igång lite sent med pappersarbetet då det var roligare att jobba i skogen än vid skrivbordet. En bidragande orsak till brådskan var att inlämningstiden sammanföll med min planerade årssemester eller skidresan till Polen med några skidåkande kompisar. Vi är ett gäng som nu under några års tid försökt avverka ett långlopp hörande till Worldloppserien per år. Att hänga med gruppen är enda chansen till att få lite motivation till träning och orsak att ta några dagars semester och fundera på något annat än jobbet här hemma. Några dagar ledigt per år borde man väl ändå kunna unna sig? Att hålla ledigt här hemma går inte för njutningen blir nog minimal om man skall sitta här och se på allt ogjort arbete.

Vissa saker som till exempel skattedeklaration går inte att skjuta på framtiden så det blev bråda dagar inför resan. Så pass att jag först vid tre-tiden på natten innan fick skidorna vallade och resväskorna packade. Tänkte ställa väckaren på klockan fem för att hinna duscha och äta lite morgongröt innan avfärd till flygfältet men somnade innan jag hann ändra tiden. Jag anade säkert oråd för jag vaknade till klockan fyra men tyckte att det var lite väl tidigt att stiga upp så jag somnade om. Som tur var hade jag kommit överens om samåkning till flygfältet så kompisen väckte mig när han anlände klockan halv sex. Det blev varken dusch eller gröt innan avfärd men jag fick med allt utom drickaflaskan och vi hann i god tid till flygfältet.

Bieg Piastov.

Årets Worldloppsresa gick till sydvästra Polen nära gränsen till Tjeckien så vi flög till Prag och övernattade på tjeckiska sidan i Harrachov som kanske är bäst känd som orten med den stora flygbacken men också är ett av Tjeckiens större skidcentra för både slalom och längdåkning. Vi anlände dit med hyrbil på fredag eftermiddag och åkte därefter över till startplatsen för Bieg Piastov-loppet på polska sidan för att bekanta oss med området och lösa ut våra startnumror. Starten för loppet på lördagen var först vid tiotiden och då väderförhållandena var lite osäkra beslöt vi valla skidorna först på morgonen innan loppet. Så på kvällen efter middagen satt vi i restaurangen på hotellet och småpratade över en öl. Nu då jag slappnade av gjorde de senaste dagarnas stressande sig påmind och jag som annars brukar ha lätt för att hålla igång började till sällskapets förvåning nicka till.

Vallningen på morgonen bestod endast i att sätta klister på skidorna då glidvallningen hade gjorts där hemma natten innan avfärd. Valet av klister var inte lätt då temperaturen rörde sig kring noll. Det hade utlovats mulet väder och därmed ganska små temperaturförändringar men det blev soligare och varmare än väntat så greppet försvann efter åkta 20 km. Loppet på 51 km och 750 höjdmetrar innehöll en hel del skidbara backar som hade krävt gott fäste då de var för branta att staka sig igenom. Nu då fästet försvann blev det ändå att staka så mycket man orkade och ”gå på skidor” när armstyrkan svek. Till all lycka gick det utför de sista kilometrarna med en fart på upp till 50 km/h i de långa utförslöporna så kraften hittades till slutspurt och en någorlunda anständig målgång kunde göras inför den talrika publiken  🙂

Jag hade väl hoppats på en tid kring 3:45 men med beaktande av vallningsmissen får jag vara nöjd med en sluttid på 3:55, det har ju inte blivit mycket tränat på grund av de dåliga skidförhållandena hemmavid denna vinter.

För söndagsförmiddagen inplanerades ett besök till Nove Mesto för ytterligare skidåkning men vi tog fel på kartan så det blev en rundtur på polska landsbygden i stället, intressant det med. Bergsområdet i södra Polen är inte direkt nåt jordbruksområde i stil med slätterna i svartmyllebältet och det syntes nog att det mesta låg för fäfot med en hel del halvt igenväxta åkrar. Ingen vacker syn och vi får nog hoppas att det inte går samma väg med jordbruket här hemma. Den uteblivna förmiddagsskidningen ersattes med en skidtur upp till toppen  på slalombacken (1022 m. ö. h.) i Harrachov under eftermiddagen.

Vi hann också med en skidtur i backen på motsatta sidan av dalen innan avfärd hemåt på måndagmorgon, det gäller ju för en plattlänning att passa på då tillfälle till backträning ges. Det är nog dylika backdrag på 5-6 km med konstant uppförsåkning och stigning på 600 till 700 meter som saknas i träningen. Samtidigt kunde vi beundra de ståtliga granskogarna som växte på sluttningarna, skiffermoränen verkar vara bördig då det ställvis uppskattades växa 500-600 fastkubikmeter virke per ha. Den tjeckiska skogsdöden som man läste om i skolan verkar inte längre relevant.

Om nu det var lite si och så med jordbruket i södra Polen så såg slätterna runt Prag desto bättre ut. Där hade vårbruket redan kommit igång och det plöjdes, harvades samt spreds gödsel och sväm på åkrarna. En hel del grönskande höstvete och höstraps odlades också där. Efter lite rundvandring i vårsolen i gamla stan i Prag kändes det plötsligt som om det var bråttom att komma hem och ställa till för vårbruket här hemma.

En fyradagars semester innebär inte endast brådska innan avfärd utan, även om våren inte är lika långt hunnen här hemma, en hel del som lämnat på slarv under tiden man varit bortrest att ta itu med när man kommer hem. Så nu har resten av veckan gått åt att försöka jobba sig ifatt, men det kan det väl ändå vara värt.

Ändå ställer man sig frågan hur de som håller 4 veckor semester klarar av att få allt gjort innan och kommer ikapp igen efter ledigheten?

Snöfritt på slätterna kring Prag.

Snöfritt på slätterna kring Prag.

Snörikt vid målet för resan.

Snörikt vid målet för resan.

Fina spår i bergen vid polska gränsen.

Fina spår i bergen vid polska gränsen.

Grönskande fält och nyharvade åkrar påminner om att våren är på väg också i år.

Grönskande fält och nyharvade åkrar påminner om att våren är på väg också i år.

 

25 januari, 2014 av

Höghöjdsläger.

Konditionen är precis som Charlotta konstaterade för en tid sedan en färskvara. Lätt förgånget men ack så svårfångat.
Jag tyckte i slutet av september att formen efter sommarens ”grundträning” i form av kroppsarbete på åkern var någorlunda OK. Men sen drabbades jag i månadsskiftet september-oktober av en besvärlig förkylning som på nåt vis satte sig i luftrören så att andningskapaciteten mer eller mindre halverades. När det mesta av skördearbetet för säsongen började vara undanstökat och ”andteppon” (andnöden) fortfarande besvärade och påminde om en klump i bröstet trots två kurer ”svarta skäggets droppar” tänkte jag att kanske man ändå borde uppsöka företagshälsovården. Jag hade annars också ärende till företagshälsovården då jag uppmanats ta kontakt för att komma överens om tid för ett gårdsbesök. Försökte sålunda under november månad ringa det nummer som meddelats i meddelandet ett tiotal gånger men kom aldrig längre än till telefonsvararen som föreslog att jag skulle trycka nummer ett för svensk betjäning och sen meddelade att dom har fullt. Så det blev varken hälsovårds- eller gårdsbesök av det hela.
Nåväl i mitten av december vaknade jag vid halvfem-tiden en morgon av ett ”plopp”-liknande ljud i bröstet, ungefär som när man drar korken ur en flaska och efter det blev det med ens mycket lättare att andas. Undrade om det faktiskt kunde vara någon sorts slempropp i luftrören som släppte?

Under julhelgen började jag känna mig någorlunda frisk men orken var det inget vidare med efter att ha gått för halvfart i ett par månaders tid, dessutom hade jag lagt på mig ytterligare en tre fyra kilogram ”muskelmassa”  🙁  Vädret var regnigt och det var mörkt vilket ledde till att det inte blev mycket till skogsarbete heller vilket annars brukar vara en god form av nyttomotion. Lite snö hade vi efter självständighetsdagen och jag hann med ett par skidåkningspass innan snön regnade bort. Det här tog hårt på motivationen till träning trots att det började närma sig ett emotsett deltagande i långloppet Dolomitenlauf i Österike.

Sökandet efter motivation har blivit svårare för vart år, Erik var en god pådrivare för jag ville ju ogärna förlora till honom i skidspåren men sen han gick bort har det inte varit lika lätt att komma igång med träningen. Jag blev till och med så desperat att jag började fundera på att anmäla mig till YLE´s triathlon projekt för att få en spark i röven.

Nåväl resan var ju bokad sen länge så det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Efter ett par pass i skidtunneln i Jämijärvi och totalt 78km på skidor reste jag tillsammans med skidgänget iväg för att ta mig igenom det 42km långa loppet.
Loppet gick till stor del på 1500 meters höjd och nysnö i kombination med plusgrader och tidvis duggregn ledde till att både syrehalten i luften och fästet på skidorna inte var mycket att hurra för. Men liksom de andra i gänget tog jag mig till mål även om det tog en halvtimme längre tid i anspråk än min målsättning. I brist på egna framgångar kunde man ändå glädjas åt att en av gruppens deltagare skidade in som 16:e man och bästa finländare 🙂

Hade man satsat på lite stakningsträning på rullskidor skulle det hela säkert gått bättre för det blev att staka så långt armstyrkan räckte och att ”gå på skidor” i backarna. Nu har jag inga rullskidor men dylika ”vintrar” skulle det inte vara så illa då det är långt till närmsta skidtunnel. Tycker mig också märkt att det med åren är lättare att träna upp armstyrkan än att få fart i benen. Antagligen något som evolutionen fört med sig då snabbheten i benen behövs för att fånga in flickorna i unga år medan armstyrkan  behövs på äldre dagar för att hålla kvar det man fångat 🙂

Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå :)

Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå 🙂

Utsikten från hotellfönstret.

Utsikten från hotellfönstret avvek en hel del från det man är van vid hemifrån 🙂

 

Ombyte förnöjer.

En förlängd veckoslutsledighet i goda vänners lag omgiven av en miljö som avviker en hel del från den i det platta landskap jag annars vistas i ger ändå ett hälsosamt avbrott i vardagen. Och trots att en stor del av gruppen är jordbrukare så blir det ändå mest diskussioner kring skidåkning och det vi upplever under resans gång. Det som man kanske mest kommer att minnas av denna resa är, förutom svårigheterna med vallningen, den otroligt stora snömängden i ett vackert landskap och hotellvärdinnan för vilken ingenting verkade omöjligt. Varje önskemål besvarades alltid med ”no problem” 🙂  Hur man tar sig upp för snöiga alpvägar med bakhjulsdriven paketbil försedd med allvädersdäck kommer man också att minnas. Vi hade nämligen inte kommit oss för att fråga efter snökedjor vid biluthyrningen i München 🙂 Där var alla åkrar gröna liksom terrängen ända fram till Felbertauerntunneln. När vi kom ut ur tunneln förbyttes det gröna till vitt med en halvmeter snö och snödjupet verkade växa anefter vi körde söderut, upplevdes lite bakvänt att finna så mycket snö här söderöver denna snöfattiga vinter hemmavid.

Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på "Tour de ski" -spåret i Toblach.  Här var det om möjligt ännu mera snö.

Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på ”Tour de ski” -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö.

Skidproffsen brukar ju syssla med höghöjdsträning för att höja prestationsförmågan så nu blir det intressant att se vilken farten blir efter den här resan. Kanske är tre dagar på hög höjd i mindre laget men tyckte ändå att trapporna upp till tredje våningen på hotellet  blev lättare att ta för var dag vi bodde där 🙂

Borta bra men hemma bäst.

Talkogänget i den lokala idrottsklubben har med hjälp av snökanon fått till ett tre kilometers skidspår här hemma och det i kombination med ljusare och längre dagar gör att det nu känns betydligt lättare att börja bygga upp konditionen inför nästa odlingssäsong. Gott humör och god hälsa är nämligen en grundförutsättning för att orka med jobbet som grönsaksodlare.

Även om målet för denna resa var deltagandet i loppet och lite semester så kunde man inte undgå att notera förhållandena för de lokala bönderna. Åkrarna gömdes nu under ett tjockt snötäcke men verkade ändå till största del bestå av betesmark och ett och annat litet fähus verkade finnas kvar. Åtminstone såg man en och annan liten ”dyngstoo” (gödselstad) invid byvägen och några mjölkkrukor på en ”dragakärro” (handdragen kärra) väntade på tömning i en korsning en morgon. Rundbalar såg man också och man undrade hur dom bar sig åt för att förhindra att balarna rullade iväg under balhanteringen då åkrarna lutade så mycket som dom gjorde. Att bönderna är livsviktiga för att upprätthålla landskapsbilden är helt klart för det vore nog inte samma upplevelse om allt vore beskogat. Detsamma gäller också här hemma, utan bönder inget öppet kulturlandskap!

 

 

 

 

 

29 mars, 2013 av

Ett skidäventyr

För två veckor sen var det dags för årets skidäventyr i form av långloppet Birkebeinerrennet i Norge. Fyra dagar ledigt hemifrån i gott sällskap av likasinnade skidvänner borde väl vara lämplig avkoppling från jobbet där hemma, eller?

Att det varit lite tyst härifrån beror inte på att jag behövt så här pass lång tid på mig för att återhämta mig, men närapå nog 🙂  Hade så klart studerat banprofilen redan tidigare i vinter och konstaterat att det nog inte skulle vara så dumt med lite backträning, men var hitta tillräckligt stora backar här i plattlandet.

Så här beskrivs banan på rennets hemsida:

”Start er på Thingstadjordet 3 km vest for Rena sentrum (280 moh). Løypa går gjennom skog i stigende terreng frem til Skramstadsetra (9 km, 640 moh). Videre i slak stigning i glissen skog oppunder Dølfjellet (13 km, 820 moh) og ned til Dambua (17 km, til 760 moh). Løypa fortsetter videre vestover i slak stigning over Raudfjellet (20 km, 880 moh). Videre forbi Nysætra i småkupert skoglendt terreng ned til Kvarstaddammen (27 km, 660 moh). Fra Kvarstad går løypa i jevn stigning i skog opp mot Midtfjellet (33 km 910 moh). Herfra i åpent og lett fjellterreng til Sjusjøen (41 km 880 moh). Fra Sjusjøen går løypa gjennom lett skogsterreng, utforkjøringer og flatere lende ned til mål på Birkebeineren Skistadion i Lillehammer (54 km 490 moh). Ca 20 km av løypa går i fjellterreng, vesentlig snaufjell.”

Det gick med andra ord 540 m uppför de första 13 kilometrarna och redan där började musklerna fram på låren ge upp. Tack vare några veckors ”props”-bärning i skogen var det inte så stora problem med frånskjutet (avsparken) i skidsteget men vad hjälpte det när man inte fick benet framdraget tillräckligt snabbt för att få rytm i åkningen. Backarna var i övrigt skidbara och spåren fina men ”plattlänningen” fick till sist börja ”gå” uppför backarna och se på hur norrmännen likt Johaug och Northug ”flög” förbi. Uppe på kalfjället fanns det några parstakningspartier och där kunde man ta om några av dem som flugit förbi i backen då dom fortsatte med sitt diagonalande. Men i följande långa backe från Kvarstad till Midtfjell flög dom förbi igen. Sen hjälpte det inte hur mycket Erik manade på mig från sin plats på skidspetsarna, det blev att ”gå” igen.

"Ta i nö" manade Erik från skidspetsarna......

”Ta i nö papp” manade Erik från skidspetsarna……

Skidorna fungerade fint så dem kan jag inte skylla på denna gång. En ”kaktus” i halsen fick jag lagom till avfärden hemifrån och den blev inte bättre efter natten på golvet i den väldigt välventilerade ungdomskolen, lite snor i skallen gjorde att det knastrade i öronen och gav lite dålig balans tills det med en smäll ”lossnade” vid trädgränsen. Antagligen på grund av förändring i lufttrycket. Men i övrigt kände jag mig relativt frisk. Hann tänka att jag nog börjar bli för gammal för dylika prövningar men fick höra sen efter loppet att den äldsta åkaren som genomförde loppet var 94 år så inte ens det argumentet passar in 🙂 Luften uppe på fjället gjorde tydligen gott för i mål var kaktusen borta och snoret hade försvunnit ur skallen.

Oroade mig också lite för de branta utförsbackarna ner till skidstadion i Lillehammer, dom kunde också utgöra en prövning för plattlänningen. Men förvånansvärt bra gick det där, i mitt tycke mycket bättre än för de lokala skidarna. Jag hölls på benen i motsats till många av de andra 🙂

Nåå, deltagandet är ju frivilligt och mest tävlar jag med mig själv och jag kom ju i mål till sist vilket känns nog så tillfredställande även om jag inte var riktigt tillfreds med tiden. Men till och med tiden blev lite bättre efter att jag konstaterade att jag slagit Björn Dæhlie med 3½ minuter.

Att loppet hör till de tyngsta jag genomfört behöver väl knappast tilläggas men det var nog tungt för alla de andra också för jag förundrades över hur tysta och sammanbitna åkarna var under loppet. Har ju den uppfattningen att norrmännen är språksamma av sig, men sällan fick man något svar när man försökte prata med de övriga deltagarna.

trött men ändå nöjd i mål efter ett av de tyngsta lopp jag deltagit i.....

Trött men ändå nöjd i mål efter ett av de tyngsta lopp jag deltagit i…..

 

Bondegener

Efter tre dagar och ytterligare 30 km skidåkning dagen efter loppet bänkade vi oss i flyget hem. Råkade få tag i tidningen ”Dagens näringsliv” på flyget och läser där att för att lyckas i Birken bör man helst ha bondegener i blodet, att de flesta av klassvinnarna är uppväxta på gård. Likaså är ju Johaug, Northug och flertalet av de andra norska toppåkarna uppväxta på gård. Men vad gör just bönder så goda skidåkare?

WP_002101