Att harva ackumulatorer

Nä, det är ingen bra idé att köra över ackumulatorn med tallriksharven – enda ursäkten är att det var mörkt. Det var alltså fotsteget som lossnade på stora Zetorn och ackumulatorlådan är fäst vid det. Så allt hamnade under bakhjulet och sedan under tallriksharven. Därefter hade jag en före detta ackumulator och en bucklig plåtlåda. Men eftersom en diesel inte behöver ström – annat än att starta – så gick det bra att köra hem.

Fotsteget satt fast med fyra stabila bultar men hade inget stöd så det vickade till varje gång man steg på det och till sist tröttnade metallen och brast. Bultarna höll nog men ramen under hytten gick sönder. Det var ju en korkad konstruktion som helt enkelt måste gå sönder. Då jag får höstbearbetningen klar så skall det svetsas fast stöd så att fotsteget inte kan röra sej.

Då jag berättade om olyckan så frågade dottern (svagt försmädligt) om jag inte märkt att fotsteget vinglade ? Jovisst, men som vanligt så tänkte jag att jag fixar det senare …

Ny acku hade jag hemma så det gick att reparera. Att banka tillbaka plåtlådan för ackun i sin gamla form var emellertid omöjligt. En skrynklig plåt får man aldrig rak igen. Men jag lyckades slå ut den så mycket att ackun ryms i lådan.

Annars så har det gått bra att köra med tallriksharven efter frosten. Nu börjar det emellertid bli så varmt att leran blir kladdig igen. Men jämför man med andra höstar så hålls harven riktigt ren. Jag har inte behövt laga ren den en enda gång i år än. Vissa höstar så klibbar leran fast så att man måste hacka lera efter ett par varv. Och lera blandad med halm kan bli stenhård.

Det värsta jag varit med om med tallriksharven var i alla fall då jag körde ett torrt augusti. Jag kom inte ens ett varv innan halmen lindats runt axlarna så att de inte alls rörde sej. Då är våta höstar bättre och tydligen bäst med litet frost (men inte för mycket).

Jag tror inte riktigt på direktsådd efter höstens regn. Det finns stora spår i leran och då den torkar på våren så kan det vara svårt att så. Med tallriksharven så jämnar man ut spåren och myllar dessutom ned halmen så den börjar förmultna. Det är inte så roligt på våren med stora mängder torr halm. Den torra halmen börjar nämligen släpas med såbillarna.

Det har varit lätt att köra med tallriksharven i år – lustigt nog. Nu har jag nästan alla ”leidärlaand” (leråkrar) körda och mulljordarna är lättare att bearbeta även om det fryser på litet. Men tiodygnsprognosen lovar ganska varmt väder. Även om dagarna är korta så hinner man bra köra 5-7 hektar per dag utan att ha bråttom. Det beror litet på åkerns form. Om man måste backa och vända ofta så blir det långsammare.

 

 

Elstolparna kommer bort från åkern !

Jag fick nyss höra att elstolparna skall tas bort och att det i stället blir jordkabel utmed vägen. Det var minsann goda nyheter. I hundra år har stolparna stått i vägen. Det gick an så länge vi bara körde med häst men då traktorerna kom så blev det problem. Speciellt skördetröskans tömningsrör och sprutans bom har fått sina törnar och är ganska krokiga.

Visst borde man vara försiktig och det går bra för det mesta men ibland då man kör mitt i natten för att de lovar regn så kan det hända att man inte ser stolparna förrän det är för sent. Sprutan igen är besvärlig därför att man inte kan köra långsammare vid stolpen  utan man måste hålla jämn hastighet så att spridningen blir jämn. Då måste man försöka stanna så nära stolpen man kan utan att det tar emot och tillika stänga av sprutan. Nå, det går illa ibland. Jag har inte kört sönder nån bom men visst är den litet tilltygad.

Sedan är ju stolparna härdar för kvickrot som därifrån sprider sej över åkern. Det är ganska omöjligt att bekämpa kvickroten runt stolparna effektivt.  Och fåglarna som sitter på trådarna sprider flyghavre på åkrarna. Så inte är man speciellt förtjust i eländet.

Och nu är det slut ! Ännu i höst skall stolparna bort.

Adjöss och kom aldrig tillbaka !

 

Folkvisa (moderniserad)

PLOCKA VILL JAG FLYGHAVRE

Modernisering av ”Plocka vill jag skogsviol” under
inflytande av lagen om flyghavre och en dag på veteåkern.

Plocka vill jag flyghavre och
stoppa i en säck,
plocka, plocka allt med rot
och bränna alltihop.
Det är bäst att plocka
annars kommer Byråkrat
och bränner hela fältet
och anlägger sanktioner.

Solen bränner, vetet flimrar,
broms och mygg ger stick
och om solen går i moln
så kommer det en skur.
Sedan är man genomblöt
och säden den är riktigt våt.
Men det blir inget ledigt
förrän alltihop är klart.

Så plocka vill jag flyghavre och
stoppa i en säck,
plocka, plocka allt med rot
och bränna alltihop.
Det är bäst att plocka
annars kommer Byråkrat
och bränner hela fältet
och anlägger sanktioner

Nisse Husberg
12 juli 2012 på Tjeeldlaandi

 

Vår(?)sådd

Då jag körde i den våta leran i slutet på maj så undrade man om det hade varit bättre att vänta litet ännu. Nä, det hade det inte. I går sådde jag de sista ”djölana” (gölarna) och då stod ännu vattnet i tomfåren !  Det är nytt rekord för omöjlig sådd. Aldrig har jag sått den 15 juni förut. Det har varit helt omöjligt tidigare. Kanske det inte var någon idé att så nu mer men jag ville prova om vetet alls hinner mogna till hösten. Det var inte stora bitar så förlusten blir minimal.

Brodden på det tidigare sådda ser inte så oäven ut med tanke på förhållandena men man vet inte slutresultatet innan hösten kommit, vetet är tröskat och sålt och pengarna spenderade. Det är den försiktiga förutsägelsen i motsats till vissa som redan på vintern börjar påstå hur stor skörden skall bli det året …

 

Sii opa bråddana

Så länge jag kan minnas så har vi på vårarna åkt omkring för att ”sii opa bråddana” (se på brodden). Nån vecka efter sådden börjar man se hur det egentligen blev.  Och i år har vi sett på broddarna både i Sverige (Mälardalen) och här hemma. Underligt nog hade vi nästan bättre broddar än i Sverige där de ibland är en hel månad före oss. Men i år var de både små och ojämna i Mälardalen mellan Stockholm och Örebro.

Här blev broddarna inte så dåliga som jag varit rädd för. Vårsådden var ju nästan katastrofal här i Östra Nyland. De värsta ”djölana” (gölarna) är ännu osådda och lär så förbli. Men det kom upp relativt jämnt i alla fall:

Bättre broddar har man minsann sett men med tanke på vårsådden …

Det var de lättare mulljordarna som i år klarade sej bäst och de som var körda med tallriksharv. De plöjda skiftena blev aldrig till nånting och då juni närmade sej så var det bara att så fastän det plaskade då man gick över åkern. Jag fastnade till och med med såmaskinen på sista åkern vilket inte har hänt på väldigt många år. Visserligen kom jag lätt upp med hjälp av den stora Zetorn och den bättre hälften men spåren på åkern var hemska.

Men det är bara vårbrodd än. Med tanke på hur ihopklämd leran är djupare ned så väntar jag mej inte någon bra skörd alls. Det är möjligt att vetet förtvinar då rötterna inte kan tränga ned och inte får luft. Med riktigt perfekt väder – lagom med regn och värme – så kan det ännu bli till nånting men när är vädret perfekt ?

Det är nu andra året jag kör med Väderstad Rapid och den fick i år pröva riktigt besvärlig sådd så det blir intressant att se hur det lyckas i slutändan, dvs. efter skörd.

 

Seigt !

Den här vårsådden kan bara beskrivas med ett ord: Seigt (segt). Vi hade ingen tjäle alls i vinter och det märks minsann. Våra lerjordar torkar inte upp alls annat än på ytan. Så här såg det ut den 21 maj och det har inte torkat upp nämnvärt ännu.

Man borde inte alls så ännu men det börjar snart bli juni och det går inte att vänta mer. Bara ett år har vi börjat senare med sådden och det var 2010 då vi började så 19 maj. I år sådde jag de lättare jordarna 16 maj och det gick bra men så kom det 20 mm regn den 17:e och lerjordarna har inte torkat än.

På ytan kan det se riktigt bra ut men då man kör på den så pressas lervälling upp nedifrån. Redan då man går över åkern så hör man hur det plaskar under tiltorna. Till och med på ”duntana” (höjderna) kan det finnas ”djölar” (gölar) där den lilla harvtraktorn gör djupa spår. Men nu är det redan dags att panikså så vi hinner skörda nånting före vintern så det är bara att köra genom eländet och lyfta såmaskinen litet så man inte fastnar.

I år ser man minsann hela åkerhistorien. Vartenda gammalt dike som lades fast redan för 80 år sedan syns och likaså alla sten- och stubbgropar.  Täckdikena fungerar nog men  vattnet kan inte rinna ned genom ytan som är helt igenslammad. Frosten har inte i år spräckt upp jorden som den brukar. Till och med 20 cm från stora laggdiken kan det stå vatten i hjulspåren. Och har stått i snart två veckor fastän det varit både solsken och blåst.

Det kan se någorlunda hyfsat ut där man kunnat så men hur illa har maskinerna packat lerjorden på djupet ? Inte växer det nånting om jorden är för tät. Nu får man bara hoppas på en torr sommar som spräcker upp leran med djupa sprickor. Fast då växer det inte heller nånting. Så nu borde det komma ett riktigt speciellt väder med torka OCH regn på lämpliga tider. Men det är nog för mycket att hoppas på det.

Det mesta är nu klart men i dag skall jag ännu så en ny vetesort på ett par hektar. Jag har hållit mej till gamla (norska) Reno länge eftersom den varit odlingssäker och hållit falltalet. Men den har haft problem med hektolitervikten som ofta är litet under gränsen för brödsäd. Så det börjar vara dags att byta. Det är svårt att veta vad som sist och slutligen går bra på just våra jordar. Provresultaten är bara vägledande. Stora hektarskördar är för mej mindre viktiga än odlingssäkerhet och okänslighet för sjukdomar.

Nåja, snart är en av de krångligaste vårsåddarna förbi som jag varit med om. Nu är det bara att vänta och se hurudan  sommaren blir. Vädret framöver är trots allt helt avgörande. Till sist en klassisk bild från vårsådden: