Maskiner – Sida 44 – Bondbloggen

Hups…

Gödselkärran jag förevisade tidigare i vår verkar var otursförföljd den här odlingssäsongen. Mina små missöden med punktering och fastkörning kompletterades av bolagskumpanen Tomas som lyckades hitta en vägtrumma som blivit lite smalare under vintern. Vattnet hade gröpt ur vägbanken och försvagat den så pass att den gav vika för ett välfyllt gödsellass. Vad kan man säga annat än att det sket sig? 🙂

Den här typen av missöden är faktiskt inte helt ofarliga. Kärran är mycket tyngre än traktorn och det är inte alls otänkbart att kärran drar omkull traktorn samtidigt som den välter. Denna gång gick det dock bra och efter lite uträtning av dragbom och diverse svetsande kommer vagnen att vara som ny. Eller nåja, kanske vi nöjer oss med att den åtminstone inte är så värst mycket fulare än den var före missödet.

Solvärme

SMHI:s Lantbruksväder hotar med fortsatt hetta – åtminstone den närmaste femdygnsperioden. Men norrmännen (http://www.yr.no/) tror det blir betydligt svalare. Det är bäst för svenskarna att de har rätt för jag betalar dem för Lantbruksvädret medan yr.no är gratis. Jag skulle nog sätta en hacka på svenskarna med tanke på att vi har ett inlandsklimat här med heta somrar.

Just nu torkar jag fjolårets vete i kallufttork med solvärme. Vanligen torkar jag ned säden på hösten så den håller över vintern men förrän man kan sälja den måste den torkas ännu någon procent. En kall vinter kan fukten vara upp till 17 % utan problem men saluprocenten måste vara under 14 %. Inga problem på våren att torka för luften är mycket torr och speciellt nu så gör solen att torkluften går ned till 30 % och en torkluft på 60 % räcker bra till.

Jag använder hela det stora plåttaket som solvärmare (omkring 300 kvadratmeter). Med tre stora fläktar på sammanlagt 30 kW som suger in luft under taket och trycker den genom säden (genom en hålplåt) har jag aldrig behövt bränna en enda liter olja. Till och med regniga år har det gått bra att torka.

Nu kan man med det nya mätsystemet följa med över nätet hur torkningen går:

Här ser man hur jag satt på fläktarna klockan elva och stängt dem klockan fem. Då fläktarna började suga in luft underifrån taket så steg temperaturen på inluften. I lårarna sjönk temperaturen först eftersom säden var kall men steg sedan långsamt. Huvudsaken är att den luft som kommer från lårarna är kallare än inluften för då vet man att säden torkar. Då luften tar upp fukt så blir den nämligen kallare. Skillnaden klockan fem var ännu sju grader så torkningen var mycket god (men det kom litet åska klockan fem så vi stängde). Torkluftens fukthalt var under 40 % hela torktiden.

Det är inte litet olja och pengar man sparar med solvärmen.

Friska fläktar

På lördag eftermiddag premiärkörde jag och kollegan Jonas vinterns nyanskaffning, en fläkttransportör för spannmål. Kort uttryckt handlar det om en rasande kraftig traktordriven dammsugare, som suger upp spannmål t.ex. från ett golvlager och blåser upp den i kärran. Egentligen är det en onödigt dyr maskin med tanke på hur många timmar per år den används, men orsaken att vi ändå skaffade en är att det innebär att vi slipper bygga dyra spannmålssilos eller andra lager. Eftersom fläkten är flyttbar kan man lagra spannmålen var som helst där det finns golv, tak och väggar. Gamla ensilagesilos, stockrior, tomma ladugårdar eller obebodda radhuslägenheter går bra. Nåja, det där med radhuslägenheter är väl inte direkt vårt första alternativ, men bara väggarna håller duger vad som helst som lager. Dessutom kommer vi att köra på entreprenad åt andra i den mån det finns intresse.

Själva fläkten var hur enkel som helst att använda, men rören som spannmålen skulle transporteras i var lite lurigare. Uppställningen blev vinglig och ranglig och det blev en del improviserande med lastpallar och remmar innan vi fick det hela att stå stabilt. Nu är det inget unikt med den här fläkten, de används rätt allmänt och alla andra kan inte krångla som vi gjorde varenda gång de använder maskinen. Med lite efterforskningar skall vi nog hitta lösningar som ger stabilare konstruktioner. Totalintrycket var att vi har en del att lära, men det här kommer att bli en bra grej när vi rätat ut några frågetecken. Det är inte alla gånger man haft den känslan efter första provturen med en ny maskin. 🙂

Undrar om man måste tejpa igen brevinkastet till radhuslägenheten om man skall lagra spannmål där?

Vårsådden på Bos-Sestu

Det är busväder i dag men snart skall väl vårsådden börja i alla fall. Nu börjar det vara regnet som bestämmer. Ett ordentligt regn kan skjuta på sådden en vecka. Sällan sår vi före 1 maj men det har nog hänt. Och sällan sår vi ännu i juni men det har också hänt.

Jag måste presentera vårt system för det är litet ovanligt. Jag sysslar med så kallad frässådd där såmaskinen är kopplad till en jordfräs (av den större sorten):

Fotografiet är taget i fjol men det ser likadant ut i år. Såmaskinen är från 1975 och ganska sliten men jag har inte vågat satsa på en ny maskin med de priser vi har i dag. Så den lappas ihop ett år till igen. Den fungerar nog men har för små lådor så man måste fylla på ofta. Och då jag kör hem och fyller på direkt från silon så tar det värdefull tid. Dessutom har den alltför dåligt tryck på såbillarna så utsädet ibland blir liggande utanpå. Och det är alls inte bra.

Jordfräsen är en italiensk Pegoraro som fungerat fantastiskt bra. Jag har inte behövt byta en enda pinne på 20 år trots att jag kört på sten så att traktorn hoppat till. Fräsen behövs för att slå sönder kokorna på våra styva lerjordar. Men den kräver en hel del effekt. Vi harvar med en urgammal Kongskilde lätt fjäderharv men det är bara för att jämna ut åkern. Fräsen finfördelar nog jorden men den jämnar inte alls.

Men jag måste så en vecka efter alla andra med det här systemet. Det är ren katastrof att köra på en alltför våt lerjord. Då blir åkern som asfalterad. Men om det torkar för mycket så orkar inte ens fräsen slå sönder kokorna. Och man får köra på krypväxeln. Då såmaskinen kommer genast efter fräsen så hinner åkern inte torka upp efter bearbetningen som vid normal harvning utan den måste vara tillräckligt torr för att sås förrän man alls börjar köra. Det är ett system som kräver goda nerver.

Så det är en fördel om man inte har allting i ordning för tidigt. Då KAN man inte köra ut på åkern utan måste hålla till i verkstaden :-). Förr satt alla och väntade nervöst på att börja och en av gubbarna sa åt vår granne Nyströms Nils som alltid var bland de först: “Tu ska akt de ti far uut opa ååkärn för tiiditt för tå pradajar vi til allihoop !” (Akta dej för att köra ut för tidigt på åkern för då drar vi till allihopa – “pradaja” kommer troligen från ryskan även om det där betyder “sälja”).

Ett kungarike för en handbok

Min fina Fiat Ducato står i verkstaden – den har inget oljetryck. Så där i princip är det bara att kasta sej ner och byta oljepump (eller pumpens drivning) men jag har ingen verkstadshandbok för den 2500 dieselmotor som den har. Och det visade sej att det inte alls var så enkelt – vilket det ju sällan är. Förstås har jag skaffat tre reparationshandböcker för Ducaton – det borde vara lag på att maskiner inte får säljas utan fullständig dokumentation hur man skruvar dem i små bitar. Men ingen av dem behandlar just SOFIM 2500 dieselmotorn utan bara alla andra motortyper.

Man kan skruva sönder dem och se hur de är byggda men det tar en väldig massa tid och så kan man lätt dra sönder nånting. I min ungdom höll jag på och härjade vilt för att få upp skruvarna till MF165:ans framaxel – tills jag märkte att de var vänstergängade och att jag alltså höll på att dra till dem. En del maskiner kan vara ganska krångligt konstruerade av nån sadist som suttit och flinat: “Jag vill allt se hur de får det här åtskiljt på verkstäderna !” Förr var också verkstadshandböcker välbevakade hemligheter som bara auktoriserade verkstäder fick. Till alla tur har EU nu förbjudit krav på att man måste anlita vissa (extremt dyra) “auktoriserade” verkstäder.

Och så finns ju Internet ! Det första jag gör är förstås att surfa på nätet och se om jag kan hitta någon som haft samma problem och satt in en anvisning hur man enkelt fixar det. På nätet finns allting – men det gäller att hitta det. Nu har jag länge sökt en reparationsbok för 2500-dieselmotorn och hittade en – som var såld. Men i morse sökte jag på tyska – und hast Du mir gesehen – det fanns just den rätta handboken på Fachliteraturversand i Halle. Den är nu beställd. (Och skickad – inom en halv timme !)

Nätet är en fantastisk uppfinning. Då jag behövde handböcker till min gamla brandbilsmotor (6-cylindrig Daimler-Benz) till torkfläkten så hittade jag en i USA, en i Tyskland och en fullständig reservdelskatalog från 50-talet i Holland. Motorn är nu servad och genomgången helt enligt handböckerna.

Det har varit sorgligt utan Ducaton. Jag trivs att sitta högt uppe ovanför alla småbilar – och så får man ett halv villa med sej ifall det behövs. I den körde jag till Otnäs och i den sov jag några timmar per natt då jag jobbade med forskning. På vintrarna hade jag elvärme från parkeringsstolpen. Men nog skall den igång igen Den är inte ens 20 år gammal och har ännu litet kvar till en halv miljon kilometer. Och så har jag byggt fullständig inredning i den så man kan bo i den om man vill. I motsats till min gamla Ducato har den galvaniserade plåtar så man störs inte av att morgonsolen lyser in genom rosthålen.

Nu hoppas jag det i handboken finns ett smart sätt att skruva bort oljepumpen utan att ta isär hela motorn …

Besiktningen 1-0

För att fortsätta i serien maskinella motgångar så var det sista dagen att besikta bilen i går. Jag hade jobbat hela söndagen med att få den i skick men hittade inte den jäkla besiktningsmannen en ring som var för dålig. Och att välja nya sommarringar är inte det enklaste. Då man jämför testerna så har samma ring fått helt olika bedömning i olika tester. I en test är en modell bäst och i en annan test sämst så trovärdigheten börjar vara noll. Tydligen kan man strunta i testerna och köpa den billigaste. Också de asiatiska modellerna börjar vara helt användbara. Vanligen kör jag med rena skrotbilar men har de bästa ringarna. Men vilken är bäst ?

Besiktningen har annars blivit otroligt dyr sedan den såldes åt privata företag. “Marknaden” har insett att här kan man plocka pengar av folk utan förbarmande. Hur mycket vi än stönar och gråter så är det lag på att bilen skall besiktas. Annars tar polisen oss. Bilbesiktningen var BRA förr så vad skulle de ändra på den för ? Troligen var det ett rent ideologiskt beslut som gick helt åt pipsvängen. Då fogdarna och firmorna slår ihop sej så sitter vi där som i ett skruvstäd.

Verkstadsarbetet fortsätter. Nu är den stora paketbilen inne i verkstaden för där finns inget oljetryck och jag skall skruva bort oljetråget och se vad oljepumpen egentligen sysslar med. Den kan hända att den kalla vintern fick nånting att gå sönder. Tryckmätaren är redan kollad förstås.

Annars så är den stora vårstädningen på gång. Hela verkstaden skall tömmas och sopas – jag vågar inte dammsuga för då åker en massa skruvar och delar med. Min dammsugare är nämligen av den större sorten för jag drog rör från intaget på sädtransportfläkten som är på 11 kW och ger ett tryck (=sug) på närmare 1200 mm vp (vattenpelare). Dit åker brädbitar och tegelstenar och allting som inte är fastskruvat. En murken vägg är inget problem för den dammsugaren heller.

Åtminstone en gång per år måste allting städas – mest för att man skall hitta allt möjligt. Då man flyttar omkring sakerna så kan man upptäcka sådant som man för sitt liv inte kunde minnas vart man lagt det. Litet deprimerande är det förstås då man vet att det inte tar många veckor förrän det ser likadant ut igen. Ett par större reparationer i vårbrådskan så är det fullt med bråte och verktyg överallt. Det skulle ju vara trevligt med en lagerkarl som håller ordning på allting – om nån annan skulle betala lönen. Farsan fungerade förr som lagerkarl men ett problem var att sedan hitta det han lade undan. Vi hade så olika logik ifråga om var man sätter det ena och det andra.