februari 2011 – Sida 2

Kallt om tårna

Det är inte bara stor skillnad mellan sommar och vinter – jag har varje dag haft hett om öronen men kallt om tårna. På dagarna sågar jag omkull stora granar (stocklängd över 20 meter) i gnistrande kyla och på kvällarna hackar jag slagg i brännhuvudet på pannan – med full matning på. Men visst har det varit rena vykortsvädret – ett sådant vinterväder med vit snö och solsken som man inte tror är sant då man senare ser på bilderna.

Speciellt gillar jag att köra hem på kvällen då det börjar skymma. Då är det uttryckligen en blå skymning vid klart väder och grå skymning då det är mulet.

Det har varit en fin vinter om man turistar men inte så bra för skogsarbetet. Den hårda kölden har gjort det svårt att åka iväg på förmiddagen. Traktorn är så kall att man är rädd för att köra sönder nånting och på en själv kniper kölden både i näsan och i tårna. Den djupa snön gör också arbetet långsamt. Man måste köra spår till varenda stam och ofta lyfta upp trädet ur snön då man skall kvista. Alla stockar måste radas i stora hopar så de inte försvinner i snön och det tar tid. Så det blir bara hälften så mycket gjort i jämförelse med bättre väder.

Nu har jag i alla fall den första backen klar – men många andra områden kvar. Med den här farten så hinner jag inte över hela skogen innan det är dags att börja såga stockar i andra ändan. Så om 80-90 år är jag tillbaka på den här biten igen :-). Men det är ju bra att man inte har fritidsproblem …

Bondbloggen firar ett år

Det första året med Bondbloggen har varit ett år fyllt med allt från himmel till jord – både för oss på redaktionen och för bönderna.

Jag kommer ihåg massor av roliga historier och kommentarer bönderna och vi på redaktionen fått, t.ex. då Kalle berättade att han blev igenkänd i Helsingfors som en av de bloggande bönderna av vilt främmande personer (det här var före Strömsö och Bettina). En annan sak som lämnat i minnet säkert också för Unni (bloggens första producent) och Ingela är känslan efter det första telefonmötet med bönderna – då det kändes som om vi alla känt varandra sedan barnsben. Jag kommer ihåg de få gånger vi träffats personligen, och kunnat äta en bit i gott sällskap. Vår ”roadtrip” till Kristinestad, med Unni, Sonja, Ingela och Nisse – då vi kläckte idén med julbockens julkalender (som fick över 900 svar).

Jag vill tacka alla som varit en del av Bondbloggens framgång under detta år; Unni, Ingela, Carin, Lasse, Ale, Kristoffer, Tobias och hela
Lördax redaktionen, Hedda, Daniel, Gitte och bönderna – Mats, Sonja, Kalle och Nisse – utan er skulle det inte ha blivit till något över huvudtaget 🙂

Ett speciellt tack går till Micke, Go, Jenny och Jens som trodde på idéen från början.

Mårten Seiplax – Bondbloggens initiativtagare

p.s. delta i vår läsarundersökning och hjälp oss göra bloggen ännu bättre

Landelooks

Mode och kläder är ju definitivt ett huvudämne för många bloggar. På Bondbloggen har vi ju ett par gånger varit inne på begreppet lantligt mode (både Nisse, Kalle och jag) men den rurala ekiperingen har väl aldrig blivit nåt direkt huvudämne. Det är det däremot för bloggen Landelooks.

Landelooks startades av en dam från Lovisa som helt enkelt fotograferar mänskor hon stöter på och låter dem presentera det de råkar ha på sig för tillfället. Det är inga professionella fotomodeller vi pratar om och klädvalet är inte alltid så genomtänkt. Trots det är tanken lite kul och jag kan inte låta bli att gilla den. Här finns skoterhalare, reflexväster och mindre rena farmare om vartannat. Det är inte en blogg om hur vi borde klä oss, utan mer en dokumentation över hur det sist och slutligen blir.

Vill man se bloggen ur ett djupare perspektiv kan man se det som en motvikt till likriktning och klädstress. De här mänskorna klär sig enligt behov och eget önskemål, de kanske inte direkt passar på cat-walken i Milano men det är ju inte där de befinner sig heller. Bloggaren Sanni säger själv att hon gärna vill visa mänskor som har livsglädje och livsinnehåll och därför inte hela tiden ängsligt behöver fundera över vad andra tänker. En fullt godtagbar målsättning.

Om inte annat är det hela ett belägg för tesen att man kan blogga om precis vad som helst.

Kalvförsäljning

På tisdagen sålde jag första gruppen av höstens tjurkalvar till förmedling. Helst skulle jag leverera alla på en gång, men åldersspridningen är lite för stor för att de skall passa i samma omgång. Det innebär att kalvbilen får ärende hit igen om nån månad, men det kan inte hjälpas.

Innan bilen kom föste jag in kalvarna i en lastningskätte som jag monterade upp av lättgrindar. Lättgrindarna underlättar arbetet med djuren markant, speciellt när man jobbar ensam. Man kan fånga in, avskilja och styra djur nästan hur man vill bara man riggar grindarna på rätt sätt. Just de grindar jag har är tillverkade nånstans i det forna östblocket. Kvaliteten är väl inte direkt nån höjdare och materialtjockleken är i konservburksklassen, men trots det är de en av de bästa investeringar jag nånsin gjort.

Lastningen gick rätt bra så när som på tjuren Herrman som blev skrämd när han hörde råmanden från de främmande kalvar som redan fanns i bilen. Han fick panik, stångades, sparkade och tvärvägrade gå in i kalvbilen. Chauffören konstaterade att vi gör klokast att inte driva på honom utan istället låta honom varva ner. Redan efter att vi låtit honom vara för sej själv någon minut var han märkbart lugnare och började t.o.m. tycka att den där konstiga bilen var lite spännande och rent av intressant. Resultatet blev att han nästan självmant gick in i bilen i god och städad ordning.

Efter lastningen är det dags för pappersexcersis. Att fösa djur kräver gammalt hederligt djuröga, att sköta pappren är däremot hitec. Trafikantens kontor består av dator, streckkodsläsare, övervakningskamera för att hålla ett öga på djuren och annat kul. Han kollar att de kalvar vi lastat är samma som jag anmält, för in deras vikter i systemet och printar ut en forsedel åt mej. Sen är det tack och hej och grabbarna ger sig av ut på vägarna.

Hett om öronen

Det har bokstavligen varit hett om öronen de senaste dagarna. Inte trots kölden utan på grund av kölden. Vi hade -35 grader en morgon och flera andra morgnar har det varit under -30. Väderstationen måste vara tillverkad i varmare länder för vid -30 så gav den upp och meddelade bara att det här går utanför det mätbara.

I den här kylan har jag eldat med avfallsvete som har ett mycket högt värmevärde – men det bildar slagg. Askan sintrar och blir till en stenhård beläggning som måste hackas bort så den inte skall täppa till lufthålen i brännhuvudet. Det är inte så svårt – utom då det är -30 grader. Då kan man inte stänga matningen och låta pannan kallna. Så jag hackade slagg med full förbränning på. Det blev så hett om öronen att jag var tvungen att fälla ned öronlapparna på vintermössan.

Enda orsaken till att det var möjligt var det fina draget i pannan. Pipan är över nio meter hög och med -30 grader ute blev det ett så bra drag att röken och det mesta av hetten sögs ut. Nu är den nya pannan så konstruerad att röken tvinnar flera gånger upp och ned innan dem går ut via pipan så den hinner kallna ordentligt. I den gamla pannan eldade jag en hel del för kråkorna.

Tyvärr så måste jag hacka i vinkel mot öppningen vid luckan. Brännhuvudet är ett rör med hål för luften som kommer från en fläkt. Men jag kan inte se in i röret utan en spegel och att hacka slagg med en kofot tillika som man håller spegeln är ganska så besvärligt – med full fart på elden … Jag tror nog jag övergår till flis helt i framtiden. Den bildar ingen slagg alls och ger bara lätt flygaska som man enkelt tar ur pannan. Men det blev ett mellanår med flisen på grund av att jag bytte system helt i fjol.

Inställningen av matningen är också besvärlig med vete. Det är helt omöjligt med samma matning som för flis för då blir pannan full av obränt vete. Så jag fick skruva ned matningen till noll och därefter höja den litet tills effekten var tillräcklig utan att obränt material hamnade i askan. Det tog tid eftersom man vet hur matningen fungerar först efter många timmar. Så det blev ett par nätters spring ute i pannrummet.

Men nu tycks det fungera hyfsat. Och så bröts udden av kylan i natt. Nu är det riktigt varmt ute – bara -16 grader. Man vänjer sej vid kylan men den känns inte så mycket också på grund av att luften är extremt torr vid så hård köld. All fukt i luften fryser helt enkelt till snö. Få se om den här vinterns tuffaste köldperiod börjar vara över ?

Ingen märkesfixering

Ett stående fenomen i alla kreatursbesättningar är borttappade öronmärken. Alla nötkreatur kan identifieras via de gula öronmärkena de har, ett i varje öra. Märkningen är viktig för administrationen och därför skall borttappad öronmärken ersättas även om jag nog känner igen korna också utan märken. I min besättning tappas normalt ett par märken per år, men nu har jag hittat två lösa märken på en knapp vecka. Eventuellt beror det på att plasten i märkena blir styvare i kölden och då faller märket lätt av om det fastnar nånstans.

Nåt jättestort bekymmer är det här inte, ersättande märken kostar en slant men inte så pass mycket att nån skulle ruineras av det. Däremot kan det vara lite knöligt att få fast dem. Märket består av två halvor varav den ena är vass och skall pressas genom örat (som en piercing) för att sedan låsas i den andra halvan. Man märker normalt kalvarna som små och då är det inga större problem. Vuxna kor har däremot betydligt tjockare öron och det är inte ovanligt att man stukar öronmärkena så att de inte går att använda.

I de två nu aktuella fallen har märkena helt enkelt gått sönder, de två halvorna har bara lossnat från varandra. Betydligt värre är det när kon fastnar med öronmärket nånstans, rycker och drar tills märket slits loss från örat. Såret i örat läker förstås, men djuret ser ganska otrevligt ut med ett stort hack i örat för resten av livet.