Månad: mars 2011

Skotning

På tisdag och onsdag kördes energiveden som avverkades förra veckan ut till vägen. Faktum är att det inte var nån skotare som dök upp, utan en vanlig lantbrukstraktor med skogskran. Traktorn fick följa samma spår som grävmaskinen packat till och arbetet gick helt utan problem. Så länge riset låg i små högar här och där såg det inte mycket ut för världen, men när det kördes ihop till ett och samma ställe märkte man att det trots allt kan bli lite värme av det.

Skotning är ett ord som används i skogssammanhang och innebär alltså att man kör ihop virket. Skogsbrukets terminologi innehåller också i övrigt en del termer som inte används nån annanstans, lite på samma sätt som båtfolket har sina egna ord. Förstavelsen forst- används ju på en del företeelser med skogsanknytning, som t.ex. forstmästare och forstvetenskap. Grot är benämningen de delar av trädet som inte är timmer eller massaved, alltså kvistar, stubbar och rötter. Ett riktigt märkligt skogsord är brossla, vilket innebär att man manuellt drar ihop virke i en trave. Man brosslar alltså för hand, men skotar med maskin.

Sjukdomarna har ännu mer intressanta namn. Skogens hälsa hotas av företeelser som blödskinn, skvattramsrost, snöskytte och törskate. Man riktigt hör ju på namnen att det är farliga grejer.

i-Driva

Jag har skaffat mig en ny erfarenhet. Jag har ingen i-phone eller i-pad men i går kväll satt jag fast i-driva. På sätt och vis är det väl bara att skylla sig själv för det var nog delvis självförvållat. Över Yttermarkslätten går vägarna -förstås- i två riktiningar, norr-söder och öster-väster. Det förstnämnda brukar sällan driva fast vintertid, men öster-västervägarna är ett elände. Lite yrsnö och det bildas drivor där. I går kväll var det inte ”lite” yrsnö utan det var på gränsen till världens undergång på slätten. 19 sekundmeter och snöfall korkar fast vilken väg som helst.

Nåja, detta faktum har jag ju levt med i 40 år så det är rätt bekant. Ett tränat öga ser nog var det går att köra och inte så jag har faktiskt aldrig suttit fast i någonsnödriva förr. Peppar peppar skall man säga då, och den pepparn spilldes ut i går kväll. Eftersom jag var ute i ett tjänsteärende hade jag en fyrhjulsdriven leksaksterrängbil under svansen och trodde väl i min saliga dumhet att den skulle forcera drivorna som en snöplog.

Det gjorde den inte – överhuvudtaget inte alls! 20 meter framåt, fem meter bakåt och efter det satt den fast som en champagnekork. Efter en förlorad stid med snöskoveln och med tillkallad hjälp satt den fortfarande fast. Fas två blev att tillkalla kollega med vinsch och visst, då vann tekniken över vädret och jag kunde ta mig hemåt. Något snopen både över egen dumhet och terrängleksaksbilens mindervärde.

Något senare på kvällen kunde jag notera att ont blivit värre och natten tillbringade vi förmodligen insnöade. Strömmen hålls dock på plats och på morgonen var vägarna plogade. Tack för det Ahlmark!

Sladdlurens revansch

Vem har inte varit med om att då nån skall åka bort så söks det förtvivlat efter de små lurarna. De kan ligga under tidningar, i klädernas fickor, var som helst. Och har man då stängt av ljudet så går det inte ens att ringa till telefonen för att hitta den.

Vi har nu i ett antal år haft sladdlösa lurar vilket är ganska bekvämt många gånger. Men de blir alltid liggande nånstans och om laddningen hinner ta slut så hör man ingenting. Även om man hör att det ringer så kan det bli ett springande hit och dit i vårt stora hus med två våningar. ”Den är i övre våningen !” – ”Nej, den är i nedre våningen !”.  Den som ringer till oss bör i lugn och ro låta det ringa länge.

Med den gamla sladdtelefonen visste man precis var den fanns för den var fastskruvad vid väggen och luren satt fast i den med en sladd. Så i går fick jag tillräckligt att lursökandet och beställde en litet modernare sladdtelefon. Så man hittar telefonluren åtminstone. Den går också att kombinera med en sladdlös lur ifall man känner för att promenera omkring.

Men jag märkte  lustigt nog att sladdtelefon numera är högstatus. Det är höjdarna som använder dem och de kostar därefter. Men visst finns det billiga också. Jag bryr mej inte om alla sorters rackerier utan det är en hyfsad och enkel telefon som jag vill ha. Visst skall det vara IP-telefon men man kan lika gärna köpa en analog (gammaldags) telefon för det går att koppla en liten burk – en ATA (Analog Telephone Adapter) – mellan nätet och telefonen.

Jag är inte nöjd med dagens IP-telefoni därför att det gamla telefonnätet är alltför mycket inblandat – helt i onödan – men det tycks inte bli till nånting med operatörerna så man måste nu bara börja ändra sitt telefonsystem. Det behövs ju inga operatörer alls med IPtelefoni – även om de behövs då man skall ut på det gamla telefonnätet som hoppeligen försvinner för alltid så fort som möjligt. En vanlig människa märker ju ingen skillnad utan kan koppla sin gamla telefon till en ATA-burk och ringa precis som förut. Men mycket billigare.

Numren är ännu ett problem. Man måste ta reda på mottagarens SIP-adress (nästan samma som IP-adress). Tyvärr var det teleoperatörerna som gjorde upp SIP-standarden så den är inte så bra den hade kunnat vara om datanätsmänniskor hade definierat den. Det är stor skillnad mellan telenät och datanät.

Men jag pratar gratis med brorsan i Moskva i timtalen och det är bara en tidsfråga innan all telefoni är IP-telefoni. Senast då dagens ungdomar växer upp så river de det gamla telenätet. Men här hemma får de gamla telefonkablarna vara kvar och så skruvar jag fast gammaldags sladdtelefoner vid uttagen.

Vetepriset rasade till 230 !

Tja, det var ju roligt även om det inte hade någon betydelse. Jag kunde inte sälja nånting medan priset var på 275 euro/ton. För det första var torken helt insnöad och för det andra så behöver jag vårsol för att torka bort den sista procenten för att få vetet under 14 %.

Just nu lutar vårens såplan hårt åt minimal vetesådd. Dyr gödsel och nedåtgående pris. Nä, nä, nä – jag tänker inte delta i något uppbyggande av vetelager. Jag skall bara testa den nya såmaskinen i år. I höst måste jag i alla fall plöja upp gröngödslingsvallen. Om jag plöjer upp den i vår så blir gödslingseffekten minimal på grund av den hårda torkan förra sommaren. Så det skall till ett riktigt högt vetepris innan jag bryter vallen (närmare 400 euro/ton). Och ett lägre gödselpris. Jag ser ingen orsak till att hjälpa Yara att få ny rekordprofit. Av alla kostnader är gödseln den största.

Ur världshandelns synvinkel har jag inte ens lika mycket tyngd som en mygga men här på Bos-Sestu gäller det att få det på plussidan. På sikt kan det vara mer lönsamt med mindre vete och mera gröngödsling. Missnöjda ombedes vända sej till den minister som så gott som skänkte bort Kemira och Europas enda större fosfatgruva åt Yara.

Jovisst är jag allvarligt förgrymmad – också på hela regeringen. Det var inte politik – det var ren och skär dumhet.

Giltiga orsaker

Det finns inte många giltiga orsaker till att låta bli att skriva i Bondbloggen men två av dem har jag råkat ut för nyligen. Den ena är deklarationen – Skatteverket har inget förbarmande och väntar inte. Den andra är vinterns dunderinfluensa som jag råkade ut för natten mellan söndag och måndag. Den bättre hälften hade flunsa förra veckan så det var väntat men ännu på söndagen var jag i skogen och fällde granar.

På natten var jag så dålig att jag till och med kravlade mej till medicinskåpet för att söka efter aspirin (det var det enda jag kom ihåg för det var länge sedan jag ätit nån sorts medicin).  Det fanns allt mellan himmel och jord men jag vågade inte äta nånting jag inte kände till. Vanligen vägrar jag blankt att ta medicin så jag var verkligen dålig. Så det var bara att försöka lägga sej på nytt – vilket inte var så lätt för allting var omöjligt – att stå, sitta och ligga.

Måndagen gick i halvslumrande tecken. Jag såg på BBC World News över satellit men det började smaka trä då samma ”nyhet” kom femtioelfte gången. De andra kanalerna var inte bättre heller. Det jag nu såg av dem. Tisdagen började redan bli bättre i den meningen att jag orkade förarga mej över att inte komma till skogs och i dag tog jag Belarusen och körde upp väg till stockarnas upplagsplats – inte så lätt för det finns ännu massor av lös snö som traktorn bara sakta maler sej fram igenom. Och så körde jag flis till pannan.

Det är varmt om man ser till graderna men fy katten som blåsten skär genom märg och ben. Utan blåst får det gärna vara 20 grader kallare. I morgon blir det stockkörande. Där finns ännu träd att fälla men blåsten måste vända först.

Och vilka andra giltiga orsaker finns det att inte skriva i Bondbloggen ? Bleka döden förstås …

In the Ghetto

Jag vill minnas att det hände första gången 1986. Då var det häftigt. Man kände sig som en speciell individ som besatt en speciell märkvärdig kunskap. En hemlighet! Andra gången hände det kanske 1989. Helt säkert vet jag att jag i början på 1990-talet hade det redan hänt flera gånger.

Runt år 2000 började det hela gå överstyr för då började det röra sig om kanske 20 olika. Idag har det helt tappat kontakten med verkligheten och spårat ur.

Jag pratar om lösenord och koder. Datasamhällets egoklimax nummer ett.

Det började med ett bankkort. Sedan ett bränslekort. Sedan fick bussfirman bränslekort med egna koder. Sedan kom en biljettmaskin som skulle startas med kod och nånstans i dessa vevor den första mailadressen och internet med koder. Sedan blev det portkoder, dataprogramkoder, koder för att kvittera brandlarm och koder för att kunna skriva rapporter efter utryckningar. Sen kom nätbanken med sina ”nya koder för varje dag-förbannelse” och detta väckte liv i andra kodföretag som började lösenordsskydda sina koder.

Härom sistens besökte jag ett ställe där man skulle knappa in en kod som gav tillträde till ett kodlås varifrån man med kod kunde få ut ett nyckelkort för att sist och slutligen bakom två olika nyckelkortlås hitta sin säng. Om inte annat så var jag mentalt trött när sängen väl hittades.

I jordbruket har jag tack och lov inte så många koder att hålla reda på, det räcker väl med ca 15 stycken. Bankkortet, bankprogrammet, bokföringsprogrammet, Agrinet (som förresten inte funkar, det är något fel med koden),  Farm-it programmet har också sin lilla kod. Lämna in skattedeklarationen kan man göra med två koder men för att få in sin VIPU anmälan (stödansökan på nätet) så skall det vara tre koder. Det står där att dom dessutom skall hållas extra hemliga. Antar det är så att ingen skall söka några extra stöd åt mig.

Den här texten kunde göras i det närmaste oändlig men kontentan av kardemumman är att jag i kväll började räkna mina koder och lösenord och kom till 53 stycken. Som är i aktivt bruk om inte dagligen så ”veckoligen”

Fast det var tidigare i kväll, nu har jag tre till. Jag skaffade nämligen dom obligatoriska koderna till skattekontot från Katso-tjänsten. Det var lätt, man fick tre nya koder och behövde bara använda tre gamla för att komma åt dom. Nu har jag alltså 56 koder i bruk. Man blir så oändligt trött när man tänker på det.

Och bara så ni vet. Texten Ni läser nu är ju förstås lösenordsskyddad.

På tal om det kommer snart tofsviporna……