Lerbad!!!

Måndag. Första dagen, sol och vackert. Resultat, ca 50 ton potatis.

Tisdag. Andra dagen, sol och vackert. Resultat ca 50 ton potatis…

Hurra det här går ju bra det! Allt löper, flaken kommer och far, det är riktigt roligt!

Onsdag. Tredje dagen fylls av diverse andra jobb och ärenden, men den stora åkern på ca 3 ha blev färdig och maskinen flyttades 🙂 Hurra hurra!

Torsdag. Fjärde dagen … regn…

Men vi tog potatis ändå. Flaket hade ställts fel, med den påföljden att matte höll nästan på att välta hela maskinen när han skulle tömma potatisen från bunken på maskinen till flaket, och så bugglades det lite plåt på maskinen men som tur var (egentligen heter det, tack vare att jag satte på stora tutan och viftade och vevade och skenade runt maskinen som en toka, jag stod och drog presenningen lite längre bort när det mitt i allt började höras obehagliga ljud … ) hände det ingen med själva maskinen, bara lite onödig plåtvikning. Men lasset blev någo fullt och så kom det ett nytt flak, som med intensiva instruktionsanvisningar placerades rätt.

Fredag. Mer regn. Ingen jublade. Snarare andra vägen. Men vi bökade upp ett lass i alla fall. Hjulspåren blir djupa som gran canyon, men potatis kom det upp genom sörjan.

hjulspår i vändteg

Lördag. Mera regn… …

Men vad göra? Matte skulle blastdöda potatisen, så han fick väl det gjort fast det rann vatten framför däcken. Sen skulle det pynjas med diverse lök och ett som annat. Till kvällen kom det regn igen…

Söndag. Fy, mårr och hujedamej. Åkern liknar mer en lerbadsinrättning än någonting man odlar mat i! Vi började på morgonen och körde på. Segt var det och vi körde stock i maskinen någon gång. Sorteringsbandet var fullt av lera och sten, och så någon potatis här och där…

En bunke… Tömning… Två bunkar…  tömning… tre bunkar… Tömning… Halva fjärde bunken och så sa det sswwooooop…

Mattes Valmet och grimme sitter fast

Ekipaget sitter djupare och djupare, rör sej framåt i snigeltakt, ända tills hjulen på traktorn spinner, grimmen sitter i jorden ända upp till dragbommen. Läget blir låst. Det rör sej varken framåt eller bakåt, det enda som händer om man provar att köra framåt är att hjulen på traktorn gräver sej ännu djupare. Inte lönt…

DRA!

Matte hämtar sin ”lillvalle” och spänner en vajjer emellan de båda traktorerna. Resultatet blir att lillvalle står och dansar runt på exakt samma ställe och ”storvalle” gräver sej någon centimeter djupare. Inte lönt det heller, lillvalle heter lillvalle av en orsak, han är liten… För liten för att ha makt, att orka och kunna dra löst ekipaget som sitter som klistrat i jorden.

Dags att ringa efter hjälp. Men det är ju söndag… En vanlig arbetsdag visserligen, men eftersom det är söndag idag, så var det lördag igår, och det finns några alternativ i telefonboken som man med en gång kan stryka, de ligger för ankare…

Men så ringer Matte till ”Geta gräv” och ”Torre” startar hemifrån inom fem minuter och när han kommit till åkern och fått kopplat i vajjern tar det bara någon minut, så är storvalle och grimmen uppe i ett jihu.

drar upp mattes valmet

Men såhär kan man inte ha det… slira runt och sitta fast… men vad gör man? Det finns några alternativ för att få draget maskinen genom vattkärren. Bogsera, eller breddningshjul. Så ikväll när maskinen var lösdragen monterades ”breddarena” på, så imorgon skall de prövas och se om det flyter med dem. Går inte något av det… ja, då får man lämna potatis i jorden. …

storvalle med breddare på

Ber till alla högre makter att det inte kommer så mycket mer regn… Varje droppe är nu en dropp för mycket…

Vatten i potatisåkern

Den där frontlyften…

Säger som Saltkråkans farbror Melker: Har man lovat, så har man ju lovat, det har man ju… Jag brukar kunna vara glömsk, men det minns jag, att jag tydligt lovade återkomma till Valles frontlyften 🙂 Så, här är den.

Frontlyften på Valle

Valles frontlyft bild två

Home made nångång för länge sedan. Men den fyllde sin specialfunktion då. Han som hade den då lyfte och flyttade kalkramper med den, och den passade alldeles utmärkt till det. Sen var den i användning till lite ett som annat med sin förre ägare och nu har jag den till lite dittan som dattan. Det som jag nu lite söker är en jättekort, dubbel, hydraulisk, tryckstång till den, så man skulle kunna vinkla upp redskapen lite mer på den än vad det går att göra med den tryckstång jag nu har. På bilden är det en vanlig tryckstång så den är stum, men det är rätt kul när man kan vinkla den åt alla håll sådär lite som tänkt.

I framtiden drömmer jag om att skaffa frontlastare till Valle. Det är kanske inget absolut nödvändigt, men alltid behändigt att ha lastare i nosen på traktorn. Så spelar det ingen roll vilken traktor man har var för att kunna göra alla olika jobben.

Klonad bonde.

I dag var det igen en sådan dag då man önskar att man kunde klona sig i flera kopior. Efter att ha väntat på bättre väderförhållanden så har ju arbetsuppgifterna som kräver hyggligt väder hopat sig och då det dessutom kom lite oplanerade sysslor med i bilden blir det ju svårt att hinna med allt.

  • Kommunen gräver slaskrör hos morsan i byn och det är ju lite si och så med de gamla kartorna som dom har över kablar, rör och dylikt så där borde jag varit för att undvika onödigt bekymmer. En del är också gjort före min tid men farsan har ju pekat ut vad som finns var så så länge minnet inte sviker så kan man ju peka ut för grävmaskinsföraren var han bör ta det varligt.

    Vattenledningen går väl skyddat i de gamla stockledningarna men de ligger så grunt att slaskrören nu monteras under, det vill till för grävmaskinsföraren att få det grävt när det är mycket som skall samsas i jorden.

 

  • Kylmontören kom för att fixa en trilskande motorventil (obs! Kalle det var inte fråga om en m…netventil), där borde jag också varit för att simulera olika förhållanden i lagret för att få kollat vad som felades.

 

  • Tröskaren meddelade att det skulle passa med havretröskning på eftermiddagen vilket påminde mig att en uppmärksam granne påpekat att vårflödet nog gjort bron över ån lite instabil. Så det blev att provisoriskt stötta brokistan för att göra överfarten med de tunga maskinerna lite säkrare.

    En brokista som hänger i luften bär ju inget vidare 🙁

 

  •  Yngsta dottern hade tid för uppkörning för besiktningsman bokad så det blev att åka till stan mitt i tröskningen. Ville ju inte skapa onödig press på henne men hon förstod nog att det var bäst att klara körprovet då det blev att lämna allt där hemma för en stund.

    En glatt barnbarn gratulerar moster till körkortet 🙂

 

  • Tröskaren behövde nåt att tömma spannmålen i men jag hann få fram en vagn just precis i tid. Hotande regn gör ju att minuterna är dyrbara.

    Här återstår ännu ca 4ha havre att tröska. Just efter att bilden togs började det regna men vi fick i alla fall ytterligare en hektar tröskad innan vi blev tvungna att sluta 🙁

 

  •  Här hemma ligger den stränglagda löken klar att köras in på lager, ett arbete som fanns inplanerat till idag men inte hanns med innan regnet.

 

  • Potatisen som vi nu inte odlar i så stor omfattning hade vi också planerat att hinna med efter lökskörden men även det blev ogjort i och med att man inte kan utföra flera arbeten samtidigt…….. men man får väl vara nöjd med det man fått gjort i alla fall……. i väntan på bättre väder.

 

Och naturligtvis ett GRATTIS till körkortet Linnéa, det innebär ju faktiskt att vi nu har ytterligare en chaufför i familjen som kan hjälpa till med transporterna 🙂

Ny tröska ?

Tjahapp, så tillbringade jag den här dagen där man vanligen är under tröskandet, dvs. i verkstaden. Det gick bra att köra tills jag hittade ett skakarbord på åkern. Det var alltså från min tröska och det hade tappats föregående varv.

Ingen stor sak – det var bara de två fästskruvarna som hade brustit. Det behövdes inga reservdelar men för att byta ut dem borde jag skruva loss ramen för skakarbordet och ta ut den ur tröskan. Och det är ett större jobb.

I det skedet gick jag in på kaffe. Det skall man alltid göra då man får en oemotståndlig lust att sparka på tröskskrället. Just nu har jag inte tid att åka till doktorn med sjuk fot. Samtidigt kan man titta på priserna på nya tröskor så man får mera motivation att skruva och svetsa.

Vår ”nya” tröska är omkring 25 år gammal och det behövs litet skruvande och svetsande varje år. Förstås skulle det vara roligt med en ny tröska som inte går sönder så fort man börjar tröska. Men då priset är omkring bruttoinkomsten från jordbruket under tio år så är det knappast lönsamt. Även om hälften av allt man odlar blir otröskat varje år så vinner man ändå på att lappa ihop den gamla tröskan. Visst sparar man en massa tid med en ny tröska men då skall man ha nånting nyttigt att göra under den tiden – som hämtar in pengar. Att bara ligga på sofflocket och titta på den nya tröskan tilltalar mej inte.

Och så är det ju så trevligt med verkstadsarbete …

Nu har jag mest leråkrar kvar att tröska och där har det varit dålig växt i år. Även om jag har halva arealen otröskad så är det mesta inne i torken i kilo räknat. I leråkrarnas svackor är det ren missväxt och de vanligen torra ”duntarna” (höjderna) ser mycket bättre ut.  Så för leråkrarna lönar det sej inte att skaffa en ny tröska.

Före det stora regnet förra veckan så var vetet ganska torrt – omkring 21 % – men nu har det varit 29 och 30 %. Kvaliteten är troligen dålig också. Så det lutar åt fodervete men priset är ju bara 10 euro lägre per ton  så det gör ingenting. Brödvetets kvalitetspriser är sådana att man mest bara förlorar på att sälja vetet till bröd. Prissättningen är ett mysterium som ingen bonde riktigt förstår.

Om man jämför dagens ”höga” priser med 1980-talet så är vi ännu under hälften av det dåtida priset  som var omkring 40 cent/kg (utan inflationsjustering). Att börja arbeta utanför gården för att få pengar till en ny tröska verkar helt idiotiskt så det blir nog att svetsa och skruva på den gamla. På det sättet håller den mer eller mindre ihop i 25 år till och sedan får man se hur världen ser ut då. Det lär ju bli brist på mat vilket inte är helt omöjligt. Jordbruksarealerna minskar och befolkningen ökar.

I morgon kväll börjar det regna igen. Det lutar åt att det blir oktobertröskande det här året.

 

Sommaren som icke var

Bak i huvudet finns några årtal evigt inprogrammerade. 1987 när inget vårbruk var påbörjat 1. juni. 1992 när en bekant gick framför tröskan med en räfsa och lyfte upp liggsäden så trökan kunde ta upp helst något lite. 2004 när jag torkade vetet i 32 timmar är några av dem.  Nu läggs 2012 till denna föga smickrande hög. Däremot finns det en sak som skiljer 2012 från dessa övriga, men mer om det senare.

De flesta tycker ju att sommaren 2012 regnade bort, och må så vara, men åtminstone för mitt hemmans del var nog inte sommarregnen det som var mest irriterande. Låt oss ta det från början. Jag sådde vetet i onödigt kall jord den 7. maj. Den 8. maj regnade det småspik och det höll på i flera dagar. Det kom sådana mängder att vattnet inte åkte ner utan blev kvar som ytvatten och man oroade sig för att kornen skulle börja ruttna i vattnet. Problemet som sedan kom i kölvattnet på detta var skorpbildning. Namnet säger vad det är, när en finfördelad ytan blir våt slammar den igen och blir som asfalt. Olika sädesslag har olika förmåga att ta sig igenom denna skorpa, kornet är bäst i det avseendet. Några dagar efter regnet var skorpan så hård på vetet att det inte gick att gräva upp kornen med bara händerna och oron började tillta.

Brodden kom dock upp och vi började vänta på värmen. Den kom aldrig. Nyttoväxterna behöver ljus, värme och vatten. Början på sommaren var ganska bra, vädret i början på juni var helt ok och den ack så viktiga besprutningstiden kunde genomföras i absolut optimala förhållanden. Sen var det slut med det. Av och till regnade det, ibland regnade det inte. Värmen kom aldrig. Enligt mina anteckningar låg vi hela sommaren 10-15 dagar efter tidtabell och när vi försenade började fundera på tröskning kom regnet. Det regnade efter ett noga uppgjort schema. Två dagar regn, en dag uppehåll. Två dagar regn, en dag uppehåll. Så såg augusti ut.

När vi skrev 1 september hade jag inte tröskat ett strå och det har inte hänt sedan jag började 1990. Hela trösksäsongen blev ett enda jagande av trösktillfällen som kom och -oftast – gick.

Vad var det då som gjorde säsongen så konstig. Jo det faktum att trots de dåliga förutsättningarna och det myckna regnet så blev resultatet riktigt bra. Min havreskörd stannade på 5450 kg/ha och det måste man vara nöjd med. Hl vikten på kornet var 67 och det är det bästa jag nånsin haft. Vetet är ännu ett oskrivet kapitel men torklängderna har varit under 10 timmar och det får anses acceptabelt. Förvånansvärt bra har marken också burit arbetsmaskinerna. Bara på de allra blötaste ställena har spåren blivit kvar efter tröskan.

Nu är jag nog medveten om att det varierat kollosslat med resultaten. Bara några 10 km söder om oss i Lappfjärd kom det i slutet på juli sådana skyfall att åkerväxterna direkt förstördes och det är ju ett elände för dom som drabbas. Icke-jordbrukare brukar vara snabba att hänvisa till skördeskadeersättningar i dylika fall, men om man skall leva på sådana blir det nog knappt råd att ha luft i däcken. Skördeskadeersättning låter bättre än vad det är.

Nu den 25. september har jag ca 3 ha vete kvar på åkern. Tre ha tar två dagar för mig att få bort. I Övermorgon skall det återigen komma störtregn och förstöra nattsömnen. Det är alltså tveksamt om allt kommer att var under tak innan oktober gör entre. Helt klart är att det kommer att finnas otröskad spannmål i Närpes i oktober, så mycket är nog kvar ännu på åkrarna.

Detta är f.ö en bild på en utsikt som man INTE vill ha från tröskbalkongen.

 

Naturlig klövvård

Just som jag fick skrivit att det bara blåser och blåser, så kom det med det samma en dag med vackert väder och vi körde hem får en hel eftermiddag och kväll. Det som jag kunde konstatera när jag träffade fåren var att de hade mycket fina klövar allihopa. De va så fint slipade tack vare bergen på holmarna 🙂

FårklövDet här är Samarins klöv. Om sen örat är söndertrasat, så är i alla fall klövarna perfekta 🙂 Snart har ni sett Samarin i detalj 😉