Valla, valla.

Imorgon går ett av vinterns inplanerade skidlopp BotniaVasan 52km av stapeln i Vörå. Jag har deltagit i alla som arrangerats hittills och det är bäst att hålla tradition vid liv så att man har lite mål att träna för. Det här blir nu mitt nionde BotniaVasanlopp. Tyvärr så är formen i år den sämsta den varit inför loppet, snöläget och en förkylning samt lite tidsbrist (läs latheten) kan jag väl räkna upp som orsaker. Nå nu går jag inte in för att vinna men vill ju förstås ta mig i genom med hedern i behåll. Dottern deltar också för andra gången och henne vill jag inte ha före mig i mål 🙂

130 km har jag hunnit skida hittills och det är väl minst 3 gånger för litet. Tycker mig märkt att formkurvan brukar svänga uppåt först efter en 150km så det blir väl nånstans i trakten av Kimo som det blir åka av 🙂 För ett par veckor sen då jag konstaterade att det inte fanns tid för att få fason på kondition så beslöt jag efter att ha rådfrågat världsmästaren i bänkpress här i grannbyn att satsa på de små muskelgrupperna som inte kräver så mycket syre. Tyvärr har jag inte hunnit följa hans råd till fullo men kommer att försöka stöda så mycket som möjligt på arm- och magmuskler och spara lite på benmusklerna. Vi får se hur det lyckas men glidet är viktigt och därför har jag nu lagt ner några timmar på att valla skidorna. Lite osäker på fästvallningen men räknar med hårda spår då det nu börjat blåsa frisk nordlig vind som förmodligen får de blöta spåren efter dagens töväder att frysa till.

Men nu åter till vallaboden för lite paraffindopning 🙂

Datorberoende?

Tusan också nu har nästan fyra timmar gått åt framför skärmen igen, är det början på datorberoende?

Det går onekligen åt en massa tid  framför datorskärmen på både gott och ont, om det sen kan anses farligt har man själv svårt att avgöra. Funderar över vart de senaste timmarna tagit vägen….. lite bläddrande och några REKO-kommentarer på Facebooken får jag väl tillstå men i övrigt har det blivit att läsa Vasabladet som e-tidning, kolla kommentarer på Bondbloggen och väderprognoserna, läsa lite nyheter och kommentarer på YLE’s sidor, kolla startlistorna och gästbokskommentarer på BotniaVasan’s hemsida, gå igenom e-posten och så gick det lite på en timme åt att betala en STOR hög med räkningar och mata in årets förskottskatteinbetalningar.

Om det sen kan anses vara ett beroendeframkallat fenomen vet jag som sagt inte men visst återkommer jag till de flesta av ovanstående titt som tätt. De sistnämnda (räkningsbetalningarna) är det till och med lite svårt att låta bli ogjorda hur gärna man sen skulle vilja slippa 🙂

Alternativet skulle väl ha varit att läsa Vasabladet i pappersform och se YLE’s nyheter på TV och kanske tagit en tur i elljusspåret i stället för de andra aktiviteterna. Säkert hälsosammare och lika roligt skulle det ha varit.

Får väl konstatera att det är i det närmaste omöjligt att klara sig utan dator numera….. Februari är annars en månad som brukar vara mer eller mindre vikt för datorarbete i och med att skattedeklaration och en massa redovisningar ska göras då.

Annars så var det väldigt vårlikt idag, sol, takdropp och våryra talgoxar …….. och alldeles för varmt för skogsarbete …..

På väg hem från skogen

I kväll då jag körde hem från skogen så var det en fin kvällshimmel. Samtidigt så lyssnade jag på mp3 i hörlurarna. Väl hemma så satte jag ihop en liten video (med en stillbild) bara för att experimentera. Här ser ni resultatet som är ganska så verklighetstroget. Bara Zetorns motorljud i bakgrunden saknas. Jag skall försöka få till stånd en riktig video med min nya traktorkamera men det gick ju inte i dag för kvällshimlen var fin bara under de minuter jag körde på vägen. Det är mycket kort tid man har på sej att fotografera/filma nånting fint och har man inte då allting färdigt så lyckas det inte. Bilden ändras faktiskt litet om ni orkar se till slut …

 

Musiken är Shadows: Ghost Riders In The Sky som är en av mina absoluta favoriter. Ren och skär 60-talsnostalgi.

Poff sa det – borta!

Inspirationen sa poff. Och vart tog den vägen?

Ibland tänker jag, att nä… De får va, finns annat att syssla med. Tror jag gör slag i saken imorgon. Har ju inte skrivit nåt på länge. Jag kan inte släpa på, på bloggen heller. Måste ju skriva. Men, egentligen ska man inte det, skriva om man inte har nåt att berätta, som är nåt att läsa för någon annan. Huvudet är tomt. När man ska skriva nåt, blir det bara hackat och malet, och nä. Stop. Dags att gå ut. Att sitta och grubbla ihop nåt blir ALDRIG bra.

Så går man ut, och sågar lite. Efter en stund känner man sej otroligt nöjd och duktig. Och så börjar man fundera… traskar runt och så kommer man på att dehär, det sku kunna bli ett blogginlägg. Jag bara måst få skriva om dehär. Kanske man kan få in en liten filmsnutt… Prövar igen, det är knepigt och egentligen vet jag inte riktigt hur man ska göra, men dit har jag fått de tidigare klippen, så nog ska det väl gå. Om jag börjar där, och går runt dit och så tillbaka. Joo…, de blir bra, men, jag måst ju berätta vad det är jag filmar… Jag som hatar att höra mej själv, fel säger jag, rörigt brukar de bli, äh, strunt i de, inte är det nån skillnad. Det blir vad det blir…  PLAY!

Att upplysa folk om att bönder inte ligger och spottar i taket bara för att det blivit vinter är ju en av orsakerna till att jag började blogga över huvud taget. Ibland får man på sommaren av sommargäster frågan att ”-vad gör du på vintern då?” … Jag kan ju förstå att de frågar. Åkrarna ligger med täcke på, fåren står inomhus och ska bara matas 2 ggr/dag, och när man svarar nånting i stil med att ”-nåjaa, jag brukar nu pynja på lite i skogen och sådäär… ett som annat”… Då kan de se på mej och endel tänker nog säkert, ”-jahaja, och jag går till jobbet klockan 8 på morgonen kommer hem när det blivit mörkt vid 17 tiden och du pynjar på i skogen”… Till mitt direkta försvar brukar höra att jag svarar nåt i stil med: Jag jobbar dubbelt upp sommartid, har 24h/dygn, 365dgr/år ansvar för att X antal djur skall hållas i livet och må bra. Nåja, det är ju ”bara” får, men det är också liv att respektera, osv osv habbla babbla bla…

Och så inser jag än en gång att det behövs att folk berättar om bondelivet och hur det fungerar. Varför??? Enkelt – Bondelivet liknar ingenting annat. Dessutom är det en invecklad värld, som sist och slutligen hela mänskligheten är i behov av. Fast det i dagens priskrigarvärld inte verkar så… Men, när åt du senast nåt som inte hade med bönder att göra?

Nä, svårt det där…

Och just därför skriver jag på. Kanske inte alla dagar, och ibland mer sällan, men det är främst för att det inte hänt nåt nytt. Jag tror alla skulle bli lite nerviga i trådarna om jag skrev om varje gran som kommit ner, eller varje får jag skrapat bakom örat 🙂 Men, liksom de andra av mina kollegor här på bloggen, så bloggar även jag på, ibland mer intensivt och ibland ordentligt mer sällan.

Ha de gött alla som läser, säg gärna hej om vi möts 🙂

Snö- & tjälläget 1 februari.

Mitt uppdrag som rapportör av snö- och tjälläget fortsätter även i vinter. I söndags var jag ute på ny runda vilket egentligen var en dag för sent då den egentliga mätdagen är den sista januari. Den dagen var jag dock upptagen med att funktionera på den lokala idrottsklubbens skidtävling eller Solf Parklopp som det officiellt heter. Ibland hör man dock, speciellt de yngre, deltagarna kalla loppet för ”morotsloppet” då varje deltagare som kommer i mål brukar erhålla en påse morötter. Två av barnbarnen deltog så det föll på morfars lott att också se till att skidorna löpte väl.

Det hann börja snöa och skymma innan jag hade ätit så jag beslöt att skjuta upp rundan till följande dag. Snöfallet under natten var stundtals ymnigt så det medförde lite mera arbete under mätrundan än om jag skulle gått dagen innan då det ännu eventuellt skulle ha funnits partier som varit så gott som snöfria.

Som sagt skulle ha mätningen utförts rätt dag hade det inte funnits mycket att notera. Men på söndagen varierade snödjupet mellan 6 och 35 cm i skogen och mellan 12 och 27 cm på åkermark. Snön vägs också för att reda ut dess vattenhalt men eftersom det mest var frågan om nysnö vägde den inte så mycket, det är alltså inte aktuellt med snöskottning av tak ännu åtminstone. Som väntat fanns det inte heller mycket tjäle att notera, i skogen fanns ännu ofrusna partier och som mest noterades 12 cm djup tjäle. Ingen vidare bärighet för tunga skogsmaskiner ännu med andra ord. På åkermark varierade tjäldjupet mellan 12 och 18 cm.

Terrängen förändras betydligt då träd och sly pryds med snö och det kan stundtals vara besvärligt att orientera sig samt finna de fasta mätpunkterna i skogen. Ibland har jag snitslat rutten på de besvärligaste partierna för att undvika alltför mycket yrande. Följande bilder som är de sista jag tog innan telefon gav upp får illustrera söndagens övningar.

Det är väl bara att bege sig in i snölandskapet :)
Det är väl bara att bege sig in i snölandskapet 🙂
Mätpunkt #5 hittades lätt men hur går det med nästa?
Mätpunkt #5 hittades lätt men hur går det med nästa? Rätt riktningen är hursomhelst rakt fram 🙂
Här har jag tydligen gått förut.... vilse? Nää men inte så lätt att hitta en vitmålad käpp som är en meter hög!
Här har jag tydligen gått förut…. vilse? Nää men inte så lätt att hitta en vitmålad käpp som är en meter hög!
Där är du ju! Missade dig tydligen med 3-4 meter vid första försöket. Noterar 22 cm och så vidare till nästa som ligger 40 meter bort.....
Där är du ju! Missade dig tydligen med 3-4 meter vid första försöket. Noterar 22 cm och så vidare till nästa som ligger 40 meter bort…..

De som vill jämföra med mätningarna från våren 2013 finner dem här. Ifjol var det som bekant inte mycket till snö och tjäle, vi får väl se hur situation utvecklas under återstående vinter.

 

Telefonvansinnet

Det pratas och ratas telefoner här på Bondbloggen. Trots att våra dagars telefoner närmast försnabbar mitt mentala förfall så skall jag – i brist på bättre rubriker – ge mig in i pratet.

Detta närmast för att det inte händer någonting annat just nu. Det närmaste jag kommer en traktor är att ta ett varv runt den och störa vintersömnen genom att sparka lite på däcken. Det börjar gå så långt att jag funderar på ren nöjeskörning, men riktigt dit har jag inte kommit än.

Till saken. Jag har haft förmånen att var med och se hela evolutionskedjan gällande mobiltelefoni. 1983 såg jag mitt livs första mobiltelefon – en Ericsson som satt fast monterad i en buss. 1985 började jag förekomma i ambulanser som dåförtiden var utrustade med fasta Siemens NMT telefoner. Dessa hade den egenheten att täckningen var ca 60% av riksvägen och Närpes centrum och thats it. Svängde man tex på en utryckning ner mot Kalaxhållet miste man telefonsignalen vid brädgården och sen kom den igen när man närmade sig Malax.

Min första egna NMT (Mobira 3000) köpte jag 1991 och den anslutning och det nummer jag fick då har jag varit trogen ända till dags dato och långt in i framtiden. Gällande operatörer har jag bestämda uppfattningar men det börjar jag nu inte gå in på här.

Resten är väl egentligen historia om man säger så. Från början var jag på framkant både gällande tekniken och användningen, jag kan tex brutalskryta med att jag ägde den första GSM telefonen som jag överhuvudtaget sett och så vidare. Någonstans i samband med smarttelefonerna intrång på markanden föll jag dock av pinnen – jag tror det är åldersrelaterat och upp tillbaks till den pinnen har jag inte kravlat mig ännu. Jag har alltså gått från proffs till amatöranvändare på 10 år och det skäms jag lite över.

Däremot råder det ingen brist på apparater i mitt liv. Jag har telefoner lite som ogräs – en för varje ändamål och att jag sedan i jobbet är tvungen att hantera både VIRVE nätet (med sin egna apparat) och ta mot en massa GSM larm gör saken värre och inte bättre.

Vad har jag då för åsikt om dagens telefoner och operativsystem. Jo, enligt följande:

Jag har erfarenhet av sgs alla märken och system och precis som Nisse skriver så finns det inget som är bäst. Alla har för och nackdelar. Det jag däremot tycker mig ha märkt är att om telefonen skall användas till något så gammalmodigt som att ringa är Lumia modellerna överlägsna. Bra telefonbok och bra ljud både på in och ut gör att jag idag använder Lumia både som ”vardagstelefon” och arbetstelefon.

Med Samsung tycker jag det är precis tvärtom. Där håller jag mig med en 5S eller vad den nu heter. Allt är bättre än på Lumian – utom just själva telefondelen. Dåligt ljud och de man pratar med brukar också klaga. Jag har utfört en empirisk undersökning på detta och tycker jag att den jag talar med låter illa brukar jag fråga om hen använder Samsung – och svaret brukar vara ja.

Iphonen är jag erfarenhetshandikappad på. Jag har aldrig haft någon och inte provat nån heller men jag dömer ändå ut dom eftersom det verkar vansinnigt att betala 6-700 för en apparat som håller 1-2 år och ändå inte är speciellt mycket annorlunda än konkurrenterna.

Det har också skrivits lite om CAT telefonerna här. Jag har även haft en sån och den var jag nöjd med ända tills den havererade nära sin tvåårsdag och jag bytte till tvillingen Insmat. Bättre på allt utom att den är tyngre. Catten hade trög display och var annars också lite halvfärdig. Insmaten använder jag under mina jourveckor för att man kan lägga in två SIM kort i den och till det användningsändamålet är den helt fantastiskt, men lite väl tung och stor till vardagsbruk. Storleken har nog en fördel också eftersom det blir behagligare att prata i den då.

Den sista apparaten som jag har kvar i bruk är en Nokia 37-nånting, en gammaldags knapptelefon som egentligen är den enda telefon man skulle behöva om man inte skulle vara så infernaliskt bortskämd och vilja ha lite häftigare grejer. Nokian är en riktigt bra telefon att ringa med, den har högsta ringsignalen av alla ovannämnda, där finns en nödkamera och en MP3 spelare, man kan räkna och göra noteringar i den, det finns en riktigt bra ficklampa och framför allt; man behöver nästan aldrig ladda den. Den kan stå med en vecka utan att behöva laddas. Jag har faktiskt hamstrat telefoner av den modellen så två fabriksnya ligger i skåpet och väntar på sin tur. Om jag bara fick ha EN telefon skulle det nog bli den gamla knapp Nokian.

Hur använder jag då min pokerhand med telefoner. Jag har sk Multi-SIM abonnemang så jag har två SIM-kort med samma nummer och kan alltså köra två telefoner parallellt. Båda ringer samtidigt och man svar i den man nu svarar. Mycket praktiskt.

2 Lumior är vardagsapparaterna, den ena är en jobbtelefon och dessa använder jag främst när jag behöver en telefon. Sen kommer trotjänarn, Nokian som jag använder höst och vår under arbetstopparna. Den håller att tappas ner i såmaskinen eller dammas ner i torken och framför allt behöver man inte stå strömlös när apparaten behövs.

Samsungen är söndagstelefonen som är bäst på nästan allt, lättfattlig som en enrummare och fantastisk kamera, men tyvärr som sagt, dålig telefon

Sist ut Insmaten som har Androidsystem och dubbla SIM platser och vackert så, det är bra när man behöver det. Kameran är inget att hurra för nån annanstans än i Samsungen.

Något som jag också använder mycket är MP3 spelaren och den funkar väl helt bra i alla telefoner. Ännu har jag inte riktigt vant mig med att över 3000 låtar ligger i fickan när man ger sig ut på åkern. Något som jag ock vill jag slå ett slag för är Peltors bluetoothhörselskydd som bara är helt fantastiska. Kan inte berömma dom tillräckligt. Inga sladdar, men stabil kontakt mot telefon, inga sladdar och riktigt riktigt bra ljud i såväl radio som MP3 och framförallt i telefonen. Dom slår vilken telefon eller annat handsfreejox med hästlängder.

Så Christer, skaffa ovanstående apparater och kombinera med Peltor och du kommer att var nöjd i flera månader. Vilken som är bäst – det har jag dock ingen aning om.