22 mars, 2015 av

Problematisk skogsvinter.

Tänkte till först kommentera Nisses inlägg men i och med att jag ville lägga till lite bilder får det bli ett eget inlägg, även om det vill bli lite väl mycket skog här på bloggen nu. Skogsarbetet ligger ändå liksom lite i tiden även om vi nu står i startgroparna inför ny grönsakssäsong, så grönsaksintresserade ska nog få sitt lystmäte tillfredsställt så småningom de med 🙂

Skitvinter.

Det ser ut att bli en lika dålig skogsvinter som ifjol trots att vi nu fått lite kallare väder igen. Det är ändå för sent för att marken skall frysa till ordentligt, efter regnet till nyår har det inte riktigt blivit någon ordning på skogsföret så nu ligger jag för andra året i följd rejält efter med skogsarbetet. Det fattas ännu lite flisvirke för nästa vinters behov och jag har nog gallringar att göra på momark som håller att köra på även om det är ofruset. Men just nu håller jag på och utför de sista röjningarna av dikeslinjerna och dikas görs det där det är blött så frusen mark är nog en förutsättning för att transporterna skall löpa utan problem. Återstår ännu ungefär en dags huggande längs dikeslinjerna men åtskilliga lass ligger i skogen i väntan på transport som också delvis skall göras över åkermark. Körde hem ett lass flisved idag och det gick hyffsat då det var -10°C senaste natt, plogtiltorna sviktade lite men det blev inga spår i alla fall. I skogen var det lite sämre, en del stubbar som fastnade mellan hjulen i boggien revs loss och det kändes mjukt, jag får nog minska ner till halva lass i fortsättningen.

Reparationer.

Brukar tänka när jag sett Nisses bekymmer med skogskran att till all lycka råkar jag inte ut för dylika bekymmer, inte så ofta i vart fall. Nu för ett par veckor sen var det hur som helst min tur att söka fram svetsen då axeltappen till lyftcylindern på bommen brast. Det är andra gången jag har axelbrott på skogslastaren, förra gången var det en axel i gripen som gick av troligen på grund av snedbelastning i samband med lite stenplockning.

Utmattad axeltapp, ~30 års användning sätter sina spår.

Utmattad axeltapp, ~30 års användning sätter sina spår.

Till all lycka noterade jag axelbrottet i tid tack vare missljud vid användningen så jag hann avbryta arbetet innan bommen skulle ha fallit i backen. Ena axelholken böjdes ändå litet så att jag blev tvungen att svetsa om för att få ny axel monterad.

Till all lycka noterade jag axelbrottet i tid tack vare missljud vid användningen så jag hann avbryta arbetet innan bommen skulle ha fallit i backen. Ena axelholken böjdes ändå litet så att jag blev tvungen att svetsa om för att få ny axel monterad.

 

Gallring.

Noterade Nisses rikliga plantsättning men ställer mig ändå -utan att ha sett objektet i praktiken- lite frågande hur pass bra de nya plantorna kommer igång. Dom kan även om dom är små vara gamla och därmed ha svårt att komma igång trots att dom nu får ljus och utrymme. Hoppas Nisse kan återkomma till objektet senare.

Själv har jag också friställt en del gran som hotats att undertryckas av björk. Det är liksom svårt att gå runt sådant som bör göras även om dikeslinjerna nu är prioritet nummer ett. I mitt fall är det hur som helst inte frågan om gamla plantor som gått i stå utan dessa ser ut att bra växtkraft men de hotas piskas sönder av björken om inte björkarna tas bort. Lite björk lämnar jag dock där det finns utrymme för att fungera som skärm vid frost, det är ju frågan om låglänt kärrmark där försommarfrost lätt kan skada de unga årsskotten.

Före gallring.

Före gallring.

Efter gallringen som gav en hel del flisvirke, det är nog ingen brist på skogsenergi här. I bakgrunden är ännu arbetet på hälft.

Efter gallringen som gav en hel del flisvirke, det är nog ingen brist på skogsenergi här. I bakgrunden är ännu arbetet på hälft.

 

 

Etiketter: , ,

9 svar till “Problematisk skogsvinter.“

  1. Nisse skriver:

    Det var säkert jättestockarna inför torkbygget som tog livet av min lastare. En del var sju meter långa och 70 cm i rotändan … Jag måste lyfta en ända i taget. Och så var det frötallar som var grymt tunga.

    Det är klart att smågranar som levat i skuggan av de stora inte automatiskt börjar växa fort. Men jag försöker mildra ljuschocken genom att bara ta bort en del av de stora. Småskogen på bilden fanns i en öppning som redan förut fick en massa ljus så där är jag inte orolig. Där fällde vi stora granar som stod enskilt i ett hav av småskog. Vi tog också bort en rad stora träd på nordsidan av skogen så det kunde komma in ljus – men inte för mycket. Man ser tydligt att småskogen växer upp snabbt i kanten på storskogen där det kommer in ljus.

    Jag försökte få en översiktsbild av en ”ruta” där vi tog bort de stora granarna för 10-15 år sedan men ungskogen var redan så hög att jag inte kunde komma tillräckligt högt upp med kameran. Där skall vi nu ta bort björkarna.

    Fastän det blir litet mindre tillväxt så räknar jag med att jag sparar en mängd pengar och arbete på naturlig föryngring. Maximal tillväxt ser jag inte som något bra lika litet som stora hektarskördar. Det är nettoinkomsterna i förhållande till arbetet som avgör.

  2. Micke skriver:

    Don´t worry, dom börjar nog växa och väl så fort som planterad skog. Dessutom slipper du med största
    sannolikhet ganska så mycket röjsågsjobb näär slyet inte orkar upp emellan och än mindre har ngn jord
    att fröa fast i.
    Gjorde det misstaget att jag gjorde enligt alla konstens regler på två små kalytor för ett antal år sedan.
    Kalhuggning med hyggesharvning och maskinsådd på ena skiftet. Blev pannkaka pga allt sly som fick sin
    chans efter harvningen och var nära att konkurrera ut tallarna. Till all lycka finns gammal tallskog nära som
    fröade. På det andra skiftet kalhuggning med stubbrytning och markberedning med åtföljande granplantering.
    Röjning 2 ggr redan och i behov av 3.dje med ca 1,5 meter höga granplantor och 2m sly igen. Tror inte
    att jag (eller ngn efter mig sannolikare) någonsin kommer att få ut ett rotnetto som motsvarar den redan
    gjorda insatsen. Hann inte med själv så jag hamnade dessutom att leja på arbetet. Ännu är ju på kommande en plantröjning samt 1:a gallring som knappast ger ngt i handen. Tror nog mera på Nisses
    metod med självföryngring.
    Till saken hör att på nämnda område avverkades i början av sjuttiotalet som lämnades i fröträdsställning
    och ingen annan åtgärd. Aldrig ett sly men tätt med tallplantor och redan gallrat med virkesutfall 2ggr!
    Inte så länge jag lever kommer en markberedare in i min skog på fel mark! Det betyder minst 10 års straffarbete med röjsågen.

  3. Christer skriver:

    Säkert är det så Micke. Det jag ville få fram är att alla plantor inte vill bli till nånting om dom stått undertryckta för länge dom kan ju vara trettio år gamla trots att dom inte är grövre än en skidstav. Jag har själv ett område som jag snarast borde få föryngrat på bördig kärrmark och det vet jag att om det görs enligt den metod du beskrev ovan så blir det fullt med hallon och rönnbuskar. De finns rikligt med smågran i kanterna så det blir antagligen att försiktigt glesa ut och hugga rent från norrsidan så att smågranarna får lite mera ljus men inte så mycket att dom bränns sönder av vårsolen. Men först måste man försöka få nån att köpa bort granstockarna 🙂

  4. Nisse skriver:

    Ett allvarligt problem vid förnyelse är gräset. Så då jag hugger bort de stora så lämnar jag kvar precis allt – inklusive rent skräp – för att hålla bort gräset. Björk är mycket bra mot gräs och den stör inte granen förrän den kommit upp till en viss storlek. Det kan man kolla genom att se om björkarna filar på grantopparna – då måste björken bort. Granen måste vara minst en meter hög innan den kan konkurrera effektivt med ogräset.

    Och så är det förstås bra att börja norrifrån …

  5. Andreas H skriver:

    Det där med gräset har ni alldeles rätt i på bördig mark. Vi har också gjort ett alldeles katastrofalt misstag på dylik mark.
    Jag håller dock med Christer om det där med att smågranar under avverkningsmogen skog inte alla gånger är utvecklingsdugliga fast man kunde tro det.

  6. Nisse skriver:

    Det går inte att hugga bort alla stora träd på en gång för då får småskogen ljuschock. Problemet med de senaste decenniernas kalhyggen är att ingen mera klarar av att glesa ut skogen utan allt skall bort då processorn kommer. Och det är förståeligt. Jag försökte ett tag med processor också men inte blev det mycket kvar av ungskogen inte … Så jag gick tillbaka till att fälla för hand och det fungerar bättre. Man bör glesa ut stockskogen ordentligt (men inte för mycket) så små plantor får ljus. Då de är över metern så kan man glesa ut ordentligt men inte ta bort allt. Och sedan då ungskogen får fart så tar man bort resten av de stora.

    Det är teorin men så kommer det hopplösa vintrar då man inte alls kan köra över kärren. Till all tur är skogen inte så känslig och kan vänta något år. Med processor blir det inget att ”glesa ut” men med vår metod att ta bort de stora för hand så går det lika bra att plocka bort dem i flera omgångar som att ta bort alla på en gång. Med processor kan man försöka ta bort smala strängar av storskogen börjandes norrifrån. Men de skall vara verkligen smala. Jag gjorde misstaget för 20 år sedan att ta för breda strängar och då kom det gräs. Bredden på stråken skall vara ungefär skuggan från kvarvarande träd.

    Jag tror det finns mycket att lära sej om kombinationen processor och kontinuerligt skogsbruk. I Sverige sysslar de en del med det. Senaste Skogsland hade en artikel om försök i Norrbotten där de glesade ut tre hektar med processor. Skogsbolaget betalade extratimmarna för de ville lära sej tekniken. Att glesa ut för hand har vi lång erfarenhet av hos oss – vi slutade aldrig med den metoden trots alla kalhyggesivrare.

  7. Andreas H skriver:

    Ja, Nisse visst finns det dylik granskog som du beskriver men det finns också granskog där smågranarna under är väldigt gamla även om de ser ut som små julgranar. Såna kan man ju inte bygga på.

  8. Christer skriver:

    Nej, dem skall man göra kvast- och räfsskaft av 🙂

  9. Nisse skriver:

    Inte fungerar kontinuerligt skogsbruk för stadsbor som bara kommer vart tionde (eller tjugonde) år och ser på sin skog. Men om man är i skogen hela vintern varje år så vet man ganska bra var ungskogen börjar växa upp. Bäst är att kolla plantbeståndet då det kommit ett par cm snö. Då kan man lätt räkna varje planta som sticker upp ur snön. Man måste glesa ut skogen litet för att det alls skall komma plantor men sedan är det bäst att vänta tills de växt upp över gräset. På andra sidan diket där vi nu hugger börjar det komma en hel del granplantor men de är ännu för små för att man skall våga hugga bort de stora. Men det finns mycket av dem så om ett par år …

    Tyvärr hinner jag inte sköta om allting perfekt utan det blir litet katastrofutryckningar. Förra gången vi var på den här rutan så var granarna riktigt små. Men jag tror det inte var för sent än. Skogen är ganska anpassbar. Vi har en bit som vi inte kommit åt på grund av usla vägar och vintrar men där har skogen gallrat sej själv. De svaga har torkat bort och de starka har växt upp till stockträd. Så jag är inte speciellt orolig. Nästa år blir de torra flisved och med litet gallring får jag bra stockskog där. Farsan pratade om att ”hugga in till stock” och det är ungefär vad jag tänker göra. Till yttermera visso läste jag en doktorsavhandling från SLU som helt ifrågasatte gallringens betydelse. Om man får hyfsat pris för energived så lönar det sej knappt att gallra. Kubiktillväxten blir större utan gallring. Inte bara det utan de starka blir fina stockar i alla fall …

    Men nu börjar jag trampa på de senaste decenniernas ömma tår. Fast det har jag gjort redan länge. Ingen metod är den enda riktiga utan det finns en hel del faktorer som måste beaktas då man väljer skötselmetod. För stadsbon som kommer vart tionde år och tittar litet är säkert den numera vanliga metoden bäst. Men inte för mej.