Författare: Christer

Nu när återuppbyggnaden nått så pass långt att sista sektionen borde få tak över sig till påsk börjar också hoppet och tron om en normaliserad verksamhet återvända. Ända sen branden på sensommaren har vi fått ty oss till temporära arrangemang och det känns som om allting har tagit 3 gånger mer tid än vanligt. Till idag hade jag planerat att få mycket mera gjort än vad som till sist blev fallet. Visst var väl planeringen kanske något optimistiskt upplagd och vi kom väl lite senare igång i morse än planerat men att ha verksamheten utspridd runt nästan halva svenskösterbotten medför onekligen en massa extra bekymmer.
Lagersäsongen för fjolårets grönsaker börjar närma sig slutet och när jag idag satt i bilen för att hämta morötter från tvätteriet i Tjöck efter att ha hämtat lite kålrot från “svinhuset” i Malax tänkte jag hur mycket lättare det skulle ha varit om det varit som vanligt. Tillika slog mig också tanken att vi nog inte alls skulle ha klarat av att hålla igång verksamheten utan den hjälp som vi fått av vänner och bekanta. “Svinhuset” har fungerat bättre än förväntat som grönsakslager tack vare stabilt vinterväder men utan påpasslig ventilationsreglering av ägaren skulle det nog inte blivit till något. Likadant är det med tvätteriet i Tjöck som trots fullt upp med den egna verksamheten också ställt upp med tvättningen av våra produkter. Att vi i vinter har fått hålla till i jaktföreningens slakthus har också besparat oss åtskilligt med tid då det ligger relativt nära till. Dessa och många andra samt för visad förståelse för att allting inte riktigt fungerat som vanligt av våra kunder och samarbetspartners riktar vi vår tacksamhet till. Tack!
Noterade nu när jag gjorde dagens sista kontrollrunda till växthuset att det blåste ganska friskt. Få se om morgondagens planer att byta plast på växthuset går att genomföra?

Skrev i profilen att jag är heltidsjordbrukare, så är det nog också trots att jag har ett litet “extraknäck”. Vintertid utför jag nämligen snö och tjäldjupsmätningar åt miljöcentralen. Tidigare skötte jag också väderstationer åt miljöcentralen och meteorologiska institutet men de lades ner för nåt år sen. Har också från och till bistått olika projekt och organisationer med mätningar och observationer av olika slag. Som jordbrukare lever man ju mitt i naturen och miljön och frisk miljö är ju en av förutsättningarna för att producera goda och rena produkter. Därför retar det mig så oerhört när jordbruket ibland beskylls vara miljöförstörande och jag vågar nog påstå att ingen riktig bonde med flit förorenar miljön. Det vore nog som att “pissa i byxorna” varmt en stund men ack så eländigt senare.
Nåjaa, det var inte detta jag tänkte skriva om denna gång utan om dagens snölinjemätningar och hur de går till. Jag har en 2 km lång linje belägen i skog och mark på ett par kilometers avstånd från hemmet som jag vintertid besöker 1 till 2 gånger i månaden. Längs stigen mäter jag snödjupet på 50 punkter och väger snön samt kontrollerar tjäldjupet på 10 punkter. Snöns vikt mäter jag med en cylinder som jag trycker ner i snön och med en liten spade håller jag snön kvar i cylindern tills jag får den vänd så att jag med ett litet bessman (våg) kan kontrollera snöcylinderns vikt. Tjäldjupet kontrollerar jag med hjälp av vertikalt nedgrävda dubbla rör (inuti varandra), det inre röret är fyllt med metylblå vätska så att det är lätt att se hur djupt marken är frusen genom att lyfta ur det inre röret. Mätresultaten bokförs och postas till miljöcentralen som använder uppgifterna bland annat för beräkning av vårflöden och som hållfasthetsberäkningsunderlag för byggnadskonstruktioner, något som blivit allt mer aktuellt de senaste åren efter att flera hallar rasat samman på grund av snötyngden.
Kunde vid dagens mätningar konstatera att våren med besked gjort framsteg. Kan inte dra mig till minnes att jag tidigare under de över 20 år som jag skött snölinjen skulle ha observerat en så dramatisk förändring. För 2 veckor sen när jag gjorde senaste mätning var det ännu full vinter och så mycket snö att det var närapå omöjligt att ta sig fram till fots nu fanns det endast ett par decimeter som mest och många mätpunkter var helt bara. Tjälen hade också närapå gått ur marken, så trots att jag för 2 veckor sen trodde att våren nog blir något senare än normalt är jag nog nu beredd att våga påstå att vårbruket kan inledas om 2 till 3 veckor om nu inget bakslag i vädret inträffar.
Tidigare i vinter har det närapå motsvarat ett långlopp på skidor att ta sig runt men idag var det helt underbart att vandra i det vackra vädret och lyssna på fåglarna och andas in vårens dofter. Lätt att glömma vardagsbekymren under sådana omständigheter. Väl hemma igen var det nog bara att fortsätta med sådden av grönsaksfrön ty under veckoslutet skall vi försöka ta igen förseningen i säsongstarten som uppstod då såmaskin levererades ett par veckor senare än utlovat.

Idag var det så dags för ÖSP:s (Österbottens svenska producentförbunds) vårmöte. En tillställning som jag så gott som årligen bevistar i egenskap av ordförande för Frilandsodlarnas lokalavdelning av ÖSP r.f. för att förutom stadgeenliga ärenden få ta del av aktuell information och intressanta föredrag. Dessutom ger dessa tillfällen möjlighet att träffa kollegor för utbyte av tankar och funderingar.
Ett av dagens intressanta anföranden hölls av Europaparlamentarikern Calle Haglund om stundande CAP-reform (jordbruksstöds-reform). Ett annat ämne som väckte diskussion var hur vi bönder ska kunna få en bättre lönsamhet. Tendensen är ju den att en allt mindre del av varornas butikspriser tillfaller primärproducenten samtidigt som de produktionsmedel som vi behöver stiger i pris och det leder ju i längden till en ohållbar situation.
Premieringar av personer som på ett förtjänstfullt sätt jobbat för förbundet och näringen brukar också höra till programmet. I och med att ÖSP nyligen firat 75-årsjubileum var antalet premieringar ovanligt många och bland annat jag själv tilldelades SLC:s (Svenska lantbruksproducenternas centralförbunds) förtjänstmärke i silver som erkänsla för förtjänstfullt arbete inom ÖSP.

Dagens inlägg kanske någon tycker att hör till kategorin “ständigt gnällande bönder” men jag skriver det ändå för jag blev så ledsen.
Inspekterade snösmältningen på fjolårets sallatsfält och kunde konstatera att det gått som jag befarade med den på åkern övervintrande bevattningsanläggningen. En snabb kontroll gav vid handen att åtminstone 3 spridare var totalförstörda efter att ha hamnat under snöskotrar.
Jag brukar normalt förvara bevattningsanläggningen inomhus men senaste höst överraskades jag av den tidiga vintern och spridarna frös fast på åkern. Då jag av erfarenhet vet att åkern tas i besittning av skoterförarna så fort tillräckligt med snö fallit försökte jag be dem köra runt fältet då bevattningsanläggningens plastdelar är så sköra i kyla. En del hörsammade min vädjan men tyvärr inte alla, av spåren att döma kunde man nästan tro att de med flit försökt meja ner spridarna, men så elak är väl ändå ingen?
Idag var fältet för blött för en grundligare granskning så förödelsens omfattning klarnar först senare men förutom nya delar så tar det också tid att få dem beställda och monterade.
Ifjol förorsakade skotertrafiken inga materiella skador men tjälen gick djupt i skoterspåren och ledde till att de tidiga grönsaker som jag planterade där inte blev färdiga samtidigt ned grönsakerna på resten av fältet. Blev därför tvungen att skörda dem några dagar senare och en extra tur med skördevagnen och timanställd personal kostade mig uppskattningsvis en 100€ extra. Ändå är det inte de ekonomiska följderna som gör mig ledsen utan den respektlöshet som förarna visar med att mot gällande lag inte fråga om lov att korsa åkern. Jag förstår mycket väl att det är ett nöje för skoterförarna att susa iväg över de snöklädda vidderna och det nöjet förunnar jag dem nog om det sker på mina villkor på mina fält. Och det är ingen tröst att jag inte är ensam, vet jordgubbsodlare som fått täckväv förstörd och andra övervintrande grödor far också illa av skotertrafiken.
Vill rikta ett tack till dem som hörsammade min vädjan men faktum är att inte en enda har frågat om lov att korsa åkern och det tycker jag är respektlöst.